Alfa 75 Milano Platina 2,5

I Klöverbladet 2/01 fanns en uppmaning att inkomma med material till en artikelserie om de sista bakhjulsdrivna Alfa Romeo-bilarna. Eftersom ’Spallan’, min Bertone 2000 GTV, sedan ett halvår tillbaka fått en Alfa 75 Milano Platina 2,5 som rival i garaget, så borde jag kunna dra mitt strå till stacken. Den mörka skönheten lyssnar till namnet ’Bossan’ och nedan tänkte jag skriva lite historik och erfarenheter kring modellen och hennes systrar.

Alfa 75:an hämtar sitt namn från det faktum att Alfa Romeo firade sitt 75-års jubiléum under 1985 då modellen lanserades. Låt oss gå tillbaka drygt 15 år i tiden. I Klöverbladet 1/85 hade den numer bortgångne Alfa-entusiasten och flitige skribenten Gösta Sigge översatt några rader ur den Tyska tidskriften Auto Motor und Sport (nr 23/84 samt 2/85): ”I Alfa Romeos utvecklingsavdelning i Arese (Milano) är man för närvarande mer kreativ än någonsin. Hela modellprogrammet ska förnyas under de närmaste åren. Ett år efter Alfa 33 uppenbarade sig Alfa 90 på italienska marknaden och redan är nästa modell på väg. I april 1985 ska nästa typ kod K1 ha premiär till firmans 75-årsjubileum. Förmodligen kommer därför denna nykomling att döpas till Alfa 75. Denna nya typ avlöser inte Giulietta-raden, utan blir mer en sportigare version av Alfa 90 2,5.” Alfa 90 var en välutrustad och rymlig 4-dörrars familjebil i det övre mellanklassegmentet som introducerades 1983. Den levererades både med den klassiska 2-litersmotorn och med 2,5 liters V6:a och den svenska försäljningsstarten skedde i november 1984. Denna större motor, som gav den stora karossen fullt acceptabla prestanda, hade i sin tur ursprungligen tagits fram för Alfa 6, en limousineliknande prestigevagn som inte marknadsfördes i Sverige. Däremot hade den sedan 1982 kunnat fås i GTV6:an, eller ’Turbo-dödaren’ som den också var känd som. Men mot bakgrund av de höga utvecklingskostnaderna för detta digra modellutbud räckte Alfa Romeos försäljningssiffror inte långt. I Dagens Industri kunde man den 10 maj 1985 läsa att det ”…statligt ägda italienska bilföretaget Alfa Romeo är till salu. Italienska statsföretaget IRI vill göra sig av med ett företag vars förluster förra året uppgick till ca 500 Mkr”. Med andra ord stod företagets överlevnad på spel och endast en massiv försäljningssuccé skulle kunna rädda det anrika märket.

De första spionfotona på Alfa 75 kom i mars 1985 och Europas motorjournalister testkörde bilen under maj månad. ”Den nya modellen är så sagolikt välbyggd att de tyska biltillverkarna borde huka sig för herrarna från andra sidan Alperna!” skrev Staffan Swedeborn i Automobil och även Anders Hultman i SvD var hänförd: ”Egentligen kan man ju inte köpa bil efter ljudet…” Importen till Sverige började i november 1985. Under våren 1986 introducerades turbomotorn, men den såldes endast i ytterst begränsad omfattning på den svenska marknaden. 154 DIN och 0-100 på 7,5 sekunder var i alla fall prestanda som fick de flesta konkurrenter att kippa efter andan. Även en kombiversion, s k ’Sportwagon’ introducerades på Genève-salongen i mars 1986. Under modellåret 1986 målades på vissa marknader den i mångas tycke märkliga midjelisten i bilens egen färg och möjligen blev bilens linjer något mer harmoniska i och med detta. I början av 1987 började den italienska motorpressen rapportera att en större motor var på väg, och att ’3.0 America’ skulle börja tillverkas i juni 1987. Fast vid denna tid var Alfa-Romeos saga som fristående biltillverkare slut i och med att Fiat-koncernen tog över. Fiat konstaterade snabbt att Alfa Romeos tillverkningsprocesser var ineffektiva och att Alfa 75:an var på tok för kostsam att producera. Lars Narvselius skrev redan i KB 2/87 att: ”Senaste nytt från Fiat är att Alfa 75 ska läggas ned 1989! […] Fiats argument att 75:an ska bort är att man vill ha en helt ny bil och tycker att 75:an är för mycket Giulietta och då undrar man lite oroligt om den också kommer att vara framhjulsdriven som 164:an blir…” Lars anade nog inte hur rätt han hade. I och med modellåret 1991 var Alfa 75:ans korta historia över. Ironiskt nog avslutades jubiléums-modellen med ett annat jubiléum, nämligen Alfa Romeos 80-åriga existens som märke. Och de 80 stycken numrerade exemplaren benämnda ’Ottantanni’ (= 80 år på italienska) var sannerligen också slutet på en epok: de sista bakhjulsdrivna Alforna blev även de sista bilarna som alltigenom konstruerats av Alfa Romeo.

I maj 1986 kom de första rapporterna om specialutrustade Alfa-75:or som anpassats för att återerövra Alfas avsomnade position på den stora amerikanska marknaden. Dessa bilar kallades inte Alfa 75 över huvud taget, utan ’Milano’ rätt och slätt. De kom i tre olika utrustningsalternativ: Argento (silver), Oro (guld) och Platino (platina). Av dessa salufördes endast guld och platina i Sverige och därtill i mycket liten omfattning. Silver-utgåvan var i stort sett en USA-utgåva av den vanliga Alfa 75 V6 Iniezione som funnits i Europa sedan introduktionen. Nedan ska jag försöka beskriva på vilka punkter en Milano skiljer sig från den normala Alfa 75:an.

Interiör: Ny tre-ekrad, ställbar läderratt, instrument med amerikanska måttenheter och dubbla skalor, elektriskt manövrerade fönsterhissar runt om, centrallås, skinn- och mockaklädsel med el-manövrerade och el-uppvärmda framsäten (O+P) med förbättrad stoppning, baksäte med nedfällbart mittre armstöd, ställbara läslampor i bakre passagerarutrymmet, kassettradio med sex högtalare, luftkonditionering (P) och lister i ädelträ som tillval. Svensksålda Milano Platina har en plakett vid takluckan som anger vilken nummer i ordningen (utav 50 st) som bilen ifråga är.

Exteriör: Nya förbättrade stötfångare som känns igen på ett dragspelsliknande parti i jämnhöjd med fram- och baklyktorna, orangefärgade positionsljus i främre stötfångaren och vita dimljus i spoilern, orangefärgade sidomarkeringsljus, extra bromsljus i bakrutans nederdel, elektriskt manövrerade sidospeglar (O+P), elektriskt manövrerat soltak (P), elektrisk teleskopantenn (O+P), 15” Speedline lättmetallfälgar (P) med 195/55VR15 Pirelli lågprofildäck, kromat slutrör för avgassystemet. Metallic-lack kunde fås mot pristillägg.

Mekanik: Katalytisk avgasrening, progressiv styrservo, diffspärr för drivhjulen, låsningsfria ABS-bromsar, ventilerade skivbromsar fram, 67 liters bränsletank. Samtliga Milano har Alfas 2,5 liters V6-motor (2492 cc), 156 DIN-hästkrafter med följande prestanda: 0-100 km/h på 8,2 sekunder och en topphastighet om 210 km/h (fabriksuppgifter).

Milano i prestigeutförande var en dyr bil och det var stor skillnad i pris mellan de olika utrustningsvarianterna. På USA-marknaden kostade i februari 1987 en Milano Argento 12.850 dollar, en Oro 14.500 och en Platino 18.995 USD. För 350 dollar extra fick man metallic-lack. Silver-varianten var dock för USA-marknaden en förhållandevis billig bil och Milano blev nära nog den försäljningsframgång som Alfa Romeo hoppats på. En bidragande orsak till detta var säkerligen de generösa garantierna: 3 års (eller 30.000 km) fri service och 6 års rostskyddsgaranti, något som borgade för kvalitet. Men försäljningssiffrorna räckte ändå inte till för att rädda vare sig företaget eller bilmodellen. När Fiats revisorer granskat Alfa Romeos produktion så tog det inte lång tid innan produktionen upphörde. Och eftersom Alfa 164 redan introducerats, och planerna på den nya 155:an var långt gångna, så var det inget svårt beslut.

Milano-modellen togs in i mycket liten omfattning till Sverige (50 exemplar) och det verkar som att majoriteten var svarta. Alfa Romeo Svenska AB ansökte om att registrera de första 10 exemplaren av Milano Platina den 20 maj 1987, och de kom ut till återförsäljarna till hösten. Men då hade ju, som tidigare nämnts, den väsentligt starkare 3 litersversionen redan annonserats. Och eftersom priset var högt så var och förblev Milanon svårsåld. Flera exemplar såldes inte förrän 1988 och då troligen till ett starkt reducerat pris. Jag har gått igenom samtliga nummer av Klöverbladet sedan 1980 och så vitt jag funnit, har det aldrig skrivits någon utförlig artikel om dessa ovanliga bilar. Det verkar som om ägarna på det stora hela taget varit nöjda. Sammanlagt 12 exemplar av Platina-modellen har utannonserats under de senaste 10 åren och sällan har annonser införts i fler än ett nummer.

Kanske är det inte så märkligt för bilarna är av ovanligt hög kvalitet och finish. Och köregenskaperna är magnifika: En bil för entusiasten! skrev Christer Glenning i Aftonbladet och gav den fem plustecken för just köregenskaperna. Egentligen är 75:an farlig, fortsätter han, den slänger ut med baken i vild sladd. Å andra sidan är det knappast någon spekulant som inte uppskattar just det uppträdandet. Köregenskaperna är det sannerligen inga fel på. Motorn svarar underbart på så gott som vilket varvtal som helst, och kraft finns även om fel växel ligger i. Jag kan just inte annat än hålla med. Milano-utgåvorna av Alfa-75:an ger oerhört mycket bil och körglädje för pengarna så om Du har möjlighet att köpa en, tveka inte – det är en blivande klassiker!

Täby 28 april 2001, John Boija