Att hitta en lämplig verkstad utomlands för min Olandese-blåa 2000 GTV, Spallan, hör till de mer spännande och roliga utmaningarna som jag ser det. I den effektiva och sterila 90-talsvärld som vi idag lever i, är den lokale Alfa Romeo-handlaren alltsom oftast en modern jätteanläggning med föga intresse för gamla reliker från en tid då mekanik var viktigare än elektronik. Att lämna den kära Spallan på en sådan inrättning vore för mig att jämföras med att behöva sälja min enda dotter (om jag hade någon) till en stripp-klubb. Det låter sig helt enkelt inte göras.

Under mitt runtkuskande i Europa som juriststudent är jag sedan några månader stationerad i Hamburg i Tyskland. Här ser man dagligen många läckra bilar susa omkring. Här finns det gott om pengar, och det återspeglar sig onekligen i bilbeståndet. Givetvis är det smockfullt med feta och dyra Mercedes- och BMW-lyxbilar av modeller som jag knappt sett i Sverige. 12-cylindriga Jaggor och mullrande Maserati är vardagsmat. Alfas Spider är mycket populär, liksom flera andra små öppna sportbilar. Jag har till och med sett en Alfa Romeo ES30 SZ Zagato, 90-talets motsvarighet till 70-talets Junior Zagato. Cabriolet verkar ligga i tiden, även om det inte är årstid för det just nu…

Just en sådan Alfahandlare som jag beskrev i ingressen hade jag sett i förbifarten ett par minuters Spalla-väg från min bostad, och det föll sig naturligt för mig att åka dit, för att kolla läget, när jag först anade otäcka kardanvibrationer. Att komma dit var först roligt, parkeringsplatsen var inbjudande med flera skinande och vackra Alfa-156:or och Spiders som stod redo för provkörning. Men jag anade oråd då jag upptäckte att varje bil hade registreringsnummer som började på HH (=Hamburg) - AR (=Alfa Romeo) följt av registreringssifforna. Det verkade litet pretentiöst. Hur som helst klev jag in och beskrev mitt problem. Bertone? Hade jag en Bertone? Oj, då var det genast knepigare, men jodå det skall finnas någon gammal verkstadshandbok någonstans. Ah där! Nu skall vi se, hur ser kardanen ut? Jo, det var förmodligen gummiknuten mellan växellåda och kardan som var slut. Hmm, ja det kanske kunde vara, även om jag bytt den senast i september förra året. Det skulle kosta cirka 2000 kronor att åtgärda och det gick bra att beställa tid för bytet. Första lediga tid var 1½ månad senare. Naturligtvis bad jag att få återkomma, i en storstad som Hamburg kunde inte detta vara mitt enda alternativ…

Väl hemma kunde jag i lugn och undersöka Gula Sidornas utbud av Alfa-verkstäder och det var inget att skämmas över. De fyra-fem mest inbjudande adresserna antecknade jag och gav mig ånyo ut på jakt. Den första verkstaden låg invid de mest fashionabla bostadsområdena invid den artificiella Alster-sjön, där bostadspriserna kan krypa upp mot 20.000 DM/kvm. En synnerligen trevlig mekaniker riktade sina misstankar mot de hårda knutkorsen, men han kunde givetvis inte säga något definitivt utan att hissa upp bilen och titta, och dessvärre var samtliga billyftar upptagna. Kunde jag komma tillbaka tidigt på morgonen dagen efter? Jodå, det gick väl i och för sig bra, men när jag tittade in i verkstaden och såg både Peugeot:er och Porsche:ar kände jag mig genast tveksam. Den typen av otrohet är jag inte pigg på att premiera, hur förståelig den än må vara i kärva tider.

Nå, jag hade kvar att besöka en verkstad belägen just intill Hauptbahnhof, järnvägsstationen. Att lokalisera själva gatan var inte svårt, den gick parallellt med de sydgående järnvägsspåren, men infarten var inte bara lagligen förbjuden, den var också fysiskt avspärrad med stoppbommar. Nåväl, av gammal vana lade jag mitt öde i Spallans förstånd och den söta bilen förde oss, fråga mig inte hur, runt halva staden, över broar, ner i hamnkvarter och fram och åter under järnvägsspåren och helt plötsligt var jag framme. Verkstaden låg i själva valven under järnvägsspåren. Utanför dörren stod en röd slaktad 2000 Bertone. Det var stökigt och skitigt. Jag kände ingen tvekan - jag var hemma!

Jag gläntade på dörren och var tillbaka i 60-talet. En silverfärgad Volvo 1800S stod till höger och till vänster var kontorsskrubben belägen, där en mörk, krullhårig man i lägre medelåldern ömsom skrattade i telefon, ömsom läppjade på en rykande plastmugg med kaffe, ivrigt påhejad av en man sittandes i en soffa konstruerad av en Giulia Super-bakdel. Längre in i verkstaden skymtade en senig mekaniker som pulade med en Spider. Längs väggarna var det fullt med begagnade motorer och reservdelar i allmänhet, 2 Giulia-bilar och ännu en Bertone. Ställd inför ett sådant scenario är jag idel tålamod.

Efter en stund blev jag upptäckt. Jag sade att jag hade en Bertone med problem, dock mildare sådana än den rödas utanför. Efter litet småprat var saken biff. "Vi skall bara rulla undan Spidern från billyften så tar vi in din och tittar". Ville jag ha en kaffe medan jag väntade? Vad gjorde jag i Tyskland? Var jag intresserad av gamla Alfor? Hade jag haft några tidigare? Var jag intresserad att titta på hans samling medan han väntade? Tja, vad kan man säga - har påven en lustig mössa? Det var väl självklart att jag ville se!

Några valv längre bort under järnvägen fanns ett veritabelt eldorado för entusiaster och köpsugna samlare. Vad sägs om en svart Giulietta (750) Spider -57, en röd Giulietta (101) Sprint Veloce -60, en bedårande röd Giulia (101) Spider -63, en vit Bertone 2000, ett par Giulia (105) i gott skick osv. Var jag intresserad av att byta bil? 105:an för 8000 DEM? Sprint Velocen för 30 tyska lakan? Och nu kära läsare måste jag överraska er med att det finns tillfällen i livet man önskar att man inte var en fattig student. Det skulle ju inte vara helt fel att möta våren i en bländande röd, nedcabbad Giulia 1600 Spider -63:a…

När jag dreglat färdigt var det dags att rulla in Spallan. I den här verkstaden ställer man nämligen inte diagnos genom att titta och grubbla. Här skruvar man isär. När kardanen var nere fick jag veta att den mittre knuten var skrot. En begagnad motsvarighet trollades fram, men befanns vara för dålig. Jag insåg att här byts inte knutkors, här byter man hela eller halva kardanaxlar i parti och minut. Inom 10 minuter var allt klart. Men under tiden så hade kontorsmannen ryckt och spanat och knackat på allt som finns under bilen. En spindel hade skadat gummi, främre bromsarna var slut men i övrigt såg allt ut att vara tip-top. Ytterligare en liten stund senare var bromsarna bytta och bilen klar för avfärd. Kostnad: mindre än en svensk 1000-lapp. Tack och välkommen att titta förbi igen om det är några problem.

Så nu är Spallan glad igen. Vi firade aftonen tillsammans med en tur på Autobahn, ni vet det där vägnätet där man lagligen får köra väldigt fort. Tänk er själva - ett mörkt förbisvischande landskap, ett härligt brölande från Weberförgasarnas insug och den högvarvande motorn, ett högt, vinande vindbrus från de dåligt isolerade rutorna och ett tryggt morrande från en sliten bakaxel - det är livet, bättre blir det inte! Det är vad ni går miste om i stora, tysta, säkra, moderna bilar. Med glädje har jag ännu en gång tillfälle att propagera för att ta ut gamla pärlan på långfärd. Allting går att lösa och där din egen inspiration tar slut, tar bilens intuition vid!