Hur lång tid tar det att förflytta sig 183 km om man kör i 60 mph? Tja, en del av er har säkert en vag aning om hur att lösa denna gåta. Den typen av frågor kunde man ju få uppleva i skolmatematiken. I Republiken Irland är det dock en fråga som man dagligen måste ställa sig, för här anges avstånden på vägskyltarna i kilometer samtidigt som hastighetsbegränsningar anges i miles per hour. Och denna typ av beräkningar måste utföras samtidigt som man skall komma ihåg att köra på vänster sida av vägen, att växla med vänsterhanden och att köra in i rondeller åt vänster. Låter det komplicerat? Påminner det om upp-och-ner-vända världen? Oj, oj, oj - det här är bara början!

Republiken Irland, vilken utgör större delen av jordens 20:e största ö, är ett gästvänligt land där de flesta talar en engelska som är mer lättbegriplig än den som talas i Storbritannien. Besökare omnämns ofta som "gäster" snarare än turister, även om ordet "tourist" på irländsk engelska snarare låter som "terrorist". Det klassiska inhemska indoeuropeiska språket gaeliska, talas bara i ett fåtal samhällen på västkusten.

Gledalough i Wicklow-bergen

På 800-talet invaderades kusterna av vikingar och de anses vara grundare till den moderna huvudstaden Dublin. Den gröna ön Irland är idag en märklig mix mellan u-land och framtidsvision. Tack vare en genial skattemanöver har politkerna lyckats dra till sig alla världens stora IT-företag och den blomstrande ekonomin växer så det knakar. De enorma skatteintäkterna kombinerade med EU-rekord i bidragstagande har gjort att tillväxten formligen skjutit i höjden. Och det märks: överallt byggs och fixas det och hela Dublin formligen skälver av en tilltagande växtverk. För fram tills några år sedan så räckte småskaligheten gott och väl. Men där harmoni rådde igår, ringlar stinkande bilköer idag. Vägnätet är oerhört eftersatt och kan bitvis jämföras med vad jag upplevde i Transylvanien förra året. I hela landet finns förmodligen mindre än 250 km motorväg och även om de medger höga hastigheter så är det bäst att ta de lugnt.

Två vackra vyer: slottsparken i Blarney och ett vattenfall i Wicklow-bergen

Det finns överhuvud taget många goda skäl att ta det lugnt när man kör på Irland. Det främsta av dem är att landskapet allt som oftast är underbart vackert och inbjuder till långa, långsamma bilfärder av en sort som i Sverige varit utdöd sedan mitten av 1960-talet. Det handlar om "touring" i ordets rätta bemärkelse: trånga, kurviga vägar som sveper över det skiftande landskapet. Men om man går vidare i listan, så finns det även andra, mindre romantiska skäl att köra lugnt. Till exempel så vimlar trafiken av veritabla nybörjare. För faktum är att vem som helst kan köpa en bil och börja övningsköra (i två år!) mot en avgift motsvarande 150 SEK. Enda begränsningarna är att man måste ha en L-skylt (learner) i bakfönstret, samt att man inte tillåts köra på motorväg. Men vad gör det, med tanke på hur lite motorvägar som det finns här? Och som om det inte räckte med detta, så lurar fylle-förare bakom varje krök. Att dricka ett antal pints av Guinness, Kilkenny eller Murphy's om dagen är helt naturligt. Och när man väl ska hem från puben så tar man väl bilen? Ja, faktum är att det ligger nära till hands. För kollektivtrafiken är närmast att betrakta som ett skämt med svenska mått mätt. Om man - mot all förmodan - blir stoppad i en alkoholkontroll, så räcker det vanligen att besvara Garda-officerens (dvs polismannens) frågor artigt och vänligt för att strax få köra vidare. Några ballonger eller breathalyzers existerar icke. Och misslyckas man med vänligheterna, så riskerar man på sin höjd moderata böter. Ett tredje gott skäl att ta det lugnt är att bilar kan vara behäftade med allehanda trafikfarliga fel. Här existerar nämligen än så länge inte någon bilbesiktning. Dock har EU klagat på detta, så inom några år lär det ha ändrat på sig. Vägskyltar förekommer sparsamt och håller inte alltid internationell standard. I stället för att sätta en hastighetsbegränsande skylt inför en skarp kurva, eller ett samhälle, skriver man istället "SLOW" med stora vita bokstäver mitt i gatan. Dett gäller också på de större landsvägarna, men inte finns det en själ som kör långsammare för det... Övergångsställen existerar endast i de största städernas absoluta stadskärnor och även där är de sällsynta. Att vara fotgängare är med andra ord ett livsfarligt projekt. Vägarbeten annonseras genom stora orange-färgade plastskyltar med olika, till ändamålet anpassade, meddelanden. Likformighetens pedagogiska vinster har ännu inte haft sitt genombrott här. Spännande, inte sant?

Irländare trivs uppenbarligen med att bo smått och trångt. När man reser på landsbygden förvånas man ofta av att de flesta lantgårdar är ungefär lika stora som två friggebodar. Därför är det inte att undra på att de gjort puben till sitt vardagsrum. Varje kväll, för att inte tala om helgdagarna, så är det fullsatt. Gammal och ung, rik som fattig: det är på puben man tillbringar sin tid. Och det är trevligt, och hjärtligt, och gästvänligt och billigt. De vältaliga irländarnas konversation flödar i takt med ölen. Någon öronbedövande musik flyter inte ut ur högtalarna. Om det över huvud taget finns musik, så är det oftast fråga om vemodiga irländska kärleksballader, ackompanjerade av gitarr eller dragspel. Så nog finns det risk att magen blir allt rundare för var dag som går...

Två bilder av Belfast: protestantisk fasadmålning vid Whiterock road (Falls)
samt City Hall i den prydliga, neutrala, stadskärnan.

Republiken Irland är strängt katolsk. Om inte annat så märker man det på det förbluffande antalet tonårsmödrar som tappert vandrar med barnvagnar i sin ensamhet. Med Europas förmodligen hårdaste abortlagstiftning kan det inge gärna bli på annat sätt. Och på söndagarna så ringlar köerna till kyrkorna. Ingenstans på ön är dock spänningarna större än i Nordirland, den del som tillhör Storbritannien, och det beror just på religionen. De sex nordligaste grevskapen på ön, vilka utgör Nordirland, eller Ulster, domineras nämligen av protestantisk befolkning, något som engelsmännen tagit till inteckning för att deras närvaro på Irland fortfarande är av nöden tvungen. När man reser till Belfast, slås man först av hur rent, vackert och fridfullt allting är. På många sätt är det väsentligt trevligare än i t ex Dublin. I hamnen, vilken för övrigt är Irlands största, byggdes en gång i tiden Titanic. Förbluffad vandrade jag i timtal runt i stadskärnan, innan jag till slut beslöt mig för att ta en taxichaufför till hjälp. Mot en rimlig avgift lovade han att ta mig till det som var sevärt. Och bara någon kilometer utanför stadskärnan började de välkända och grymma väggmålningarna uppträda. Överallt fanns påminnelser om mördade, bortrövade och lemlästade IRA-män. Mellan de katolska och protestantiska stadsdelarna löper något som starkt påminner om muren tvärs genom Berlin. Och när oroligheter är i antågande så stänger polisen helt sonika grindarna och därmed vägarna mellan stadsdelarna. I de riktigt ruggiga stadsdelarna nedanför Falls road syntes oroande många barn vara sysselsatta med krigsförberedande lekar. Kamouflagekläder och leksaksvapen var legio. Centrum, förklarade taxichauffören, var dock neutral mark och där kunde alla sorter umgås.

Belfast: En hårt bevakad polisstation, brinnande skräphögar,
staket och grindar som stänger av trafiken mellan stadsdelarna vid upplopp
samt katolska barn som leker vapenlekar (OBS! Den republikanskt målade lyktstolpen).

Irländarna är ett tåligt folkslag som lidit hårt under många regimer. Särskilt engelsmännen har farit oerhört hårt fram vid flera tillfällen. Grymma utrotningsaktioner har tagit plats på denna ö åtskilliga gånger under historiens lopp. Emellertid var det missväxt och efterföljande massvält, som i mitten av 1800-talet tog livet av omkring en miljon människor. Lika många valde samtidigt att emigrera till USA. Därför borde det vara föga förvånande att det som ofta tas för genuint amerikanskt, i själva verket är irländskt. Och sen har vi potatisen ... den enda föda som alltid funnits till hands (missväxtåren undantagna) och den förekommer i allehanda former. Potatis, potatis och åter potatis. Kokt, grillad, stekt, flotterad, i soppan som tilltugg, pommes frites, chips. Ja, det finns inga begränsningar för denna nationalklenod.

Belfast: lång väggmålning i de katolska kvarteren porträtterande olika delar av Irlands
nutidshistoria. När jag besökte samma plats tre månader senare var hela muren gråmålad.

Klimatet är tämligen gynnsamt. Vad jag menar med detta är att golfströmmens näraliggande läge gör vintrarna milda. Det finns till och med gott om palmer här. Men vädret växlar ständigt. Ena sekunden är det strålande solsken som bränner i skinnet. Och strax därpå är det hällregn, vilket givetvis efterföljs av mer sol. Dock är detta förmodligen enbart att betrakta varsel om en hagelstorm... Det är kort sagt fullständigt omöjligt (och meningslöst) att försöka förutspå vädret här.

Dingle-halvön: karja klippor vid Europas västligaste punkt

Spallan har inte flyttat hit ännu. Jag är lite osäker på hur hon kommer att trivas i vänstertrafik, särskilt under rådande väg- och trafikantbetingelser. En tankeväckande upplevelse var härom helgen då vi tog min belgiske vän Maurices Alfa-145:a upp i Wicklow-bergen.

Maurice rattar säkert sin sänkta Alfa i Wicklow-bergen

Maurice, som är en strålande go-cart begåvning med ett brinnande motorintresse, vet hur man njuter av Twinspark-motorns hästkrafter. Men när underredet gång efter annan slog i backen, drog han av lätt insedda skäl öronen (och gaspedalsfoten) åt sig. Kan det verkligen vara meningen att en vanlig (om än i väghållningsfrämjande syfte), sänkt Alfa inte ska kunna ta sig fram? Nå, det måste vara sänkningen som det hänger på för Alfa-156 och 166 säljer som smör. Överallt ser man dem, och givetvis är silver-metallic den populäraste färgen.

Hore's Abbey samt kyrkogården i Cashel

Annars är det klent med äldre Alfor. Jag har t ex endast sett en enda Bertone-coupé. Skälet till detta är främst att man vid en miljörensningsaktion i slutet av 80-talet utbetalade motsvarande 10.000 SEK per skrotad bil. Eller omvänt, man fick en rabatt motsvarande 10 lakan när man bytte in sin gamla bil mot en ny. Och effekterna på veteranbilsbeståndet blev förödande. Här finns som regel ingenting äldre än från mitten av 1980-talet (om man undantar hundkojor) och för en veteranbilsentusiast som jag, skär detta i hjärtat. Hoppas inte något liknande kommer till skott hemma i Sverige! Att åka vänsterstyrd bil i denna vänstertrafik är annars en spännande upplevelse. Fast det gäller främst oss yngre, förstås. För er som upplevt Sverige före 1967, bjuder det knappast på någon större sensation...

The Rock of Cashel

Irländarna har kallats Nordeuropas spanjorer. Och kanske ligger det något i detta påstående. Precis som i Spanien vilar en ‘mañana-stämning’ över samhället. Varför göra idag, det som med fördel kan skjutas upp till morgondagen? Även vad det gäller alkoholkonsumtion och brist på trafikvett är folkslagen lika. Och båda är särpräglat trevliga och gemytliga. Nå, detta om detta. Vi får se vad nästa rapport kommer att handla om. Det finns fortfarande goda Spalla-historier från Öst-europa som inte berättats...

Dublin 12 maj 1999, John Boija

Glendalough