Med Bossan till Italien 2000/2001

Juldagen 2000 bar det av på nya äventyr. Sedan en månad var jag ägare till ’Bossan’, en 2,5 liters Alfa 75 Milano Platina –87 och det var helt klart dags att ta ut henne på långtur för att lära känna henne närmare. Vad kunde då vara bättre än att ta ner henne till Italien? Nu? Mitt i vintern!? Mina föräldrar var långt ifrån glada. Men jag var kär och hade all anledning att åka ner till Syditalien för att uppvakta min sköna Milena och fira nyår tillsammans med hennes familj. I ett sådant läge biter sällan vare sig rim eller reson. Inte på mig i alla fall.

Det hela började med att jag hämtade upp mina goda vänner Jan och Karin som skulle åka ner från Stockholm för att spendera mellandagarna i Jans föräldrahem i Halmstad. Genom åren har Halmstad ofta utgjort etappmål nummer ett för mina eskapader söderut med 'Spallan'. En del av Klöverbladets läsare kanske minns att Spallan var min Olandese-blå Bertone 2000 GTV –74 som jag kuskat runt i huvuddelen av Europas länder med (se KB 4/98, 6/98, 1/99, 2/99, 4/99, 6/99 samt nr 1/00). Trots att jag alltmer sällan träffar Jans familj, så räknar jag dem till skaran av mycket nära vänner och varje återseende räknas som en högtidsstund. Särskilt juletid är det spännande att komma dit för mamma Margaretas julbord går inte av för hackor. La pièce de resistance för min del är grönkålen, en halländsk specialitet som aldrig setts på det julbord jag vuxit upp med – mums!

Frostbiten står Bossan redo för avfärd - observera motorvärmarkabelns infästning i grillen

Redan den förhållandevis korta färden till Halmstad bjöd dock på bekymmer. Det började med upptäckten att varmluftscirkulationen för främre golvbrunnarna var obefintlig. Tvärtom kunde vi konstatera att kalluft blåste rakt in och att flödet ökade proportionerligt med hastigheten. Det blev med andra ord kallt om fötterna – mycket kallt. Men detta var en bagatell i jämförelse med nästa upptäckt, för helt uppenbart avtog spolarmunstyckenas funktion och för varje mil blev vindrutan allt mindre genomskinlig. Min spontana reaktion var givetvis att fylla på koncentrerad spolarvätska i förhoppning om att det rörde sig om en simpel ispropp i systemet. Men den skarpa doften som slog upp ur behållaren skvallrade om att den existerande vätskeblandningen var mer än tillräcklig för att förhindra tillfrysning. Plötsligt verkade spolarna igen, dock med något svagare strålar än brukligt. I jämnhöjd med den högt belägna och synnerligen vackra vägsträckningen längs Vätterns sydöstra strand upphörde så funktionen helt igen. Eftersom det är en betydande nivåskillnad mellan det Östgötska höglandet och Jönköping så är det ofta extra gott om vägsörja just här – det saltas troligen i stor omfattning för att mildra effekterna av temperaturskillnaden längs vägen. Med andra ord är detta ett parti av E4:an där spolarnas funktion spelar en vital roll för trafiksäkerheten. Det enda påtagliga resultatet av att rycka i spolarspaken var att bilens kupé snabbt fylldes av den tämligen otrevliga doften av koncentrerad spolarvätska.

För att komma tillrätta med detta mysterium stannade vi på en mack i Jönköping och jag kunde konstatera att den utgående slangen från spolarvätskebehållaren hade torkat och spruckit just vid infästningen. Resultatet av varje tryck på spolarmotorns strömbrytare var följaktligen att spolarvätska sprutades rakt ut på det heta grenröret, varpå ångorna sögs in i friskluftsintaget. Så kunde det ju inte få fortsätta och raskt kom den schweiziska armékniven upp ur fickan, och efter ett mindre kirurgiskt ingrepp satt slangen åter på sin plats och spolarna fungerade åter med full kraft.

Bildtext: Studie av Bossans bakparti med snöklädda alper i fonden

Men problemet var dessvärre inte löst i och med detta. Antingen hade rationaliseringsivern i samband med Fiat-koncernens övertagande av Alfa-verken i Arese lett till att slangar tillpassade exakt på millimetern monterades i bilen. Eller så hade mitt trick att skära av en sprucken del av slangen tillämpats tidigare. Jag tänker inte spekulera närmare i sannolikheterna för de olika alternativen. Det kan bara konstateras att slangarna nu var för korta, vilket fick till resultat att de trasslade in sig i torkarmekaniken, vilken i sin tur upphörde att fungera. Valfrihetens lovsång i all ära, men att på svenska vintervägar tvingas välja mellan antingen spolare utan torkare, eller torkare utan spolare var inget vidare. Jag valde dock det sistnämnda, eftersom en fylld vattenflaska och stopp för vaskning av vindruta vid lämpliga intervaller i någon mån kan kompensera för ett bristfälligt spolarsystem. Tilläggas kan att spolarmunstyckena för strålkastarbelysningen fungerade klanderfritt under hela denna period. Hur reagerade då mina passagerare? Jo, Jan är en väl prövad och härdad kamrat som har upplevt många lustigheter och äventyr med mina bilar genom åren. Karin däremot, var något av en novis i sammanhanget och hon var måttligt imponerad av dessa små yttringar av Bossans charm och personlighet. Att det ska vara så svårt att förstå att bilar nära nog är levande väsen!?

Nåväl, efter en synnerligen trevlig afton i goda vänners lag blev det alltnog en ny morgon och dags att dra vidare. Klockan 10 på förmiddagen var jag inbjuden att närvara vid mina goda vänner och före detta kollegor Simon och Hannes förstfödde son Viktors dop i den anrika Holmens Kirke i Köpenhamn, så det blev till att lägga några snabba mil bakom sig på morgonkvisten för Bossan. Klädd i vit frostdräkt frustade hon dock piggt ut ur Halmstad och avnjutandes en magnifik soluppgång närmade vi oss båda Öresundsbron för första gången. Det blev en mäktig upplevelse att mol allena korsa denna fantastiska skapelse av mänsklig hand. Och därtill behövde jag inte bli besviken på Bossans inbyggda navigeringsförmåga. Det är en ofta förbisedd och mycket underskattad funktion hos våra bilar som jag värdesätter synnerligen högt. Var gång som jag inte hittar i en stad så lägger jag bara mitt öde i den kloka bilens händer. Ett par minuter före det att Holmens kyrkoklocka klämtade sina 10 slag denna Anden Juledag eller Sankt Stefans dag som dagen heter i Danmark, mullrade den härliga V6-maskinen in på parkeringen och allt var frid och fröjd.

Ingen hade förväntat sig att jag skulle köra ned från Stockholm till dopet och min närvaro väckte därför viss uppmärksamhet. Särskilt mor- och farföräldrarna var förvånade, men än mer häpnade de då jag förklarade att jag egentligen var på väg till Syditalien. Alla verkar inte ha samma sinne för humor som jag. Nåväl, efter vederbörliga hövlighetsceremonier tog jag ett hastigt farväl och var vid 13-tiden nere i Rødbys hamn för överfart till Puttgarden på det tyska fastlandet. Det riktigta äventyret kunde ta sin början…

Bildtext: Simon, Hanne och Viktor vid dopet

Efter att ha fyllt Bossans tank till bredden började vi leta oss söderut och passerade Hamburg utan att något uppseendeväckande inträffade. Men därefter kunde faktiskt allting ha tagit slut både för mig och Bossan. Följande utdrag ur skadeanmälan till mitt försäkringsbolag beskriver händelseförloppet tämligen exakt: Vid färd söderut på A7 (E45) i höjd med Lüneburger Heide mellan Hamburg och Hannover, just före avfarten Garlstorf, uppstod vid 14:30-tiden den 26 december 2000 en seriekrock i samband med blixthalka på vägbanan. Jag hade sänkt hastigheten till ca 70 km/h på grund av synlig frostbildning vid vägkanten. I en kurva var det plötsligt tvärstopp och trots vinterdäck och ABS-bromsar var det omöjligt att undvika kollision. För att undvika personskador styrde jag mot vägrenen men på grund av väglaget uppstod sladd och jag passerade mellan två andra sladdande fordon innan färden tog slut med kollision mot vägräcket på högersidan och fordonet blev stående i vägrenen mot färdriktningen.

På radions trafiknyheter kunde jag senare höra att 200 halkrelaterade fordonsolyckor inrapporterats till Hannover-polisen inom loppet av en timme kring min kollision. Inom några minuter från olyckstillfället var en bil från ADAC, Tysklands vägassistanskår, på plats för att om möjligt bistå mig. Under mitt samtal med ADAC kunde vi bevittna hur bilar konstant kolliderade eller kanade av åt sidorna. Kort därefter var även polisen på plats. På grund av det stora antalet inblandade bilar saknade de tid till närmare engagemang i min situation och kontrollerade främst huruvida det var personskador och ifall det fanns materiella skador på Tyska statens egendom, dvs i det här fallet vägräcket. Därefter tillfrågades jag huruvida fordonet kunde brukas. Då jag själv ägt ett 20-tal bilar, varav många krävt långtgående underhåll från min sida, ansåg jag mig kunna bedöma ett skadeläge med viss säkerhet. Då vare sig missljud eller läckage var för handen, och eftersom lamporna fortfarande fungerade trots att de vänstra lyktornas glas krossats, bedömde jag att Bossan fortfarande var brukbar. Polisen ursäktade sig då för att de inte hade tid till att fylla i skaderapport och bad mig vänligt men bestämt att avlägsna mig så att de kunde fortsätta arbetet med att bedöma svårare skador och för att rensa körbanan.

Detaljstudier av hur Bossans vänstra flygel och lyktor skadades vid kollisionen

Följande kan sägas om skadorna: Bilen gick in i räcket med vänstra stötfångarens hörn men på grund av rotationshastigheten trycktes denna in och även vänstra framflygeln samt motorhuven kom till skada. Blinkers och vänster lykta fick glaset krossat men fortsatte att lysa. Motorvärmarkabelns infästning i kylarmaskeringen tryckte även in ett antal celler i kylelementet men läckaget var näst intill försumbart. Motorhuven gick efter skadetillfället ej att öppna. På det hela taget inga större bekymmer tyckte jag, så det var inte tal om att avbryta resan - jag var ju på väg till Italien för att fira nyår med min fästmös familj och eftersom bilen var av italienskt fabrikat, så räknade jag med att kunna få en grundläggande översyn gjord vid framkomsten. Till en början körde jag dock för säkerhet skull riktigt sakta, stannade vid upprepade tillfällen vid parkeringsplatser och inspekterade bilens beteende men allt talade för att den mekaniskt var i det närmaste oskadd och med tiden kopplade både Bossan och jag av igen och njöt av färden. Det enda som störde idyllen var ett kontinuerligt pipande och blinkande från kontrollpanelen. När mörkret väl föll på visade det sig att innerbelysningens strömbrytare i motorrummet inte stängde av belysningen eftersom huven som egentligen skulle pressa ned brytaren var skadad i det hörnet. För att råda bot på detta pipande, och för att släcka innerbelysningen, tvingades jag till slut dra ur en säkring.

Den ständigt lysande innerbelysningen. Observera att arrangemanget skiljer
sig väsentligt på Milano Platina pga den elmanövrerade takluckan

På morgonen den tredje dagen vaknade jag vid 8-tiden på morgonen i ett dimmigt Sydtyskland och med avbrott för ett par krockrelaterade köer fortsatte färden till och genom Schweiz.

Maud och Dölf kliver ombord på tåget

Vid Luzern vek jag av till den bedårande vackra vägen längs Vierwaldstättersees stränder. Det är en riktig Alfa-väg med sugande kurvor som nära följer sjösidan längs bergssluttningarna. Det var på denna väg som den populära, svenskfödda drottning Astrid av Belgien omkom i en bilolycka vid Küssnacht 1935, varvid kung Leopold själv förde bilen. Bossan hyste dock inga planer på att upprepa detta tragiska skådespel, utan förde mig till staden Brunnen där jag som hastigast träffade min kära faster Maud och farbror Dölf. De hade emellertid ett tåg att passa, och efter att ha kört dem till järnvägsstationen så tog vi farväl och min färd fortsatte på vackra alpmotorvägar mot Italien. Den 16 km långa S:t Gotthardstunneln passerades och där satte jag värde på möjligheten att cirkulera kupéluften för att utestänga den avgasmättade luft som tunneln är fylld av. Detta var t ex aldrig möjligt i Spallan, eftersom Bertone-coupén har ett tämligen rudimentärt friskluftssystem.

Italiengränsen passerades utan några som helst formaliteter och helt plötsligt passerades Milano. Bossan verkade känna att hon var på hemmaplan och den sexcylindriga motorn spann som en katt längs de avgiftsbelagda autostradorna. Norditalien känner jag dock tämligen väl från mina tidigare resor där, så jag raskade på förbi Parma, Modena och Bologna innan jag böjde av söderut mot Florens. Halvvägs till Orvieto var det tvärstopp på motorvägen och detta varade i en synnerligen dryg timma. Det visade sig vara en långtradare som hade vält tvärs över hela körbanan i södergående riktning just bara några hundra meter framför mig. Under den fortsatta färden kunde jag hela kvällen höra trafikinformationens rapporter om de enorma köbildningar som hade uppstått i samband med denna olycka som ju inträffade på en av det italienska vägnätets livsnerver – huvudförbindelsen mellan nord och syd.

Larmets nedfallande centralenhet syns på
golvet till vänster om kopplingspedalen

Timmarna, städerna och milen rullade på i rask takt. En sak som dock irriterade mig under hela resan, var att larmets centralenhet, som hade sin placering bakom säkringsdosan, dvs ovanför kopplingspedalen, hade en benägenhet att falla ner mellan varven. Det kom alltid som en obehaglig överraskning men var aldrig farligt. Till slut fann jag ett sätt att kila fast den permanent. Efterhand glesnade trafiken och efter Rom var det riktigt tunt. Italienarna har en säregen inställning till hastighetsbegränsningar och när jag emellanåt fick för mig att försöka hänga efter någon förbipasserande så blev det lätt marschhastigheter kring 180 km/h. Därför passerades Neapel bara några timmar senare och jag kunde snart urskilja mitt resmål, kuststaden Salerno. Vid 23-tiden checkade jag in på hotellet och gissa om jag var trött efter närmare 150 mils körning, mer eller mindre non-stop.

Från motorvägen har man en skön vy över staden Salerno och Medelhavet då man ankommer norrifrån

Salerno ligger just invid Amalfi-kusten och är i mitt tycke en av Europas absolut vackraste och mest dramatiska kuststräckor. Här kan man göra ett otal härliga utflykter till pärlor som Amalfi, Sorrento och ön Capri som, bortsett från de små kryddstarka grönsakerna med samma namn, i Sverige kanske mest är känd för den svenske societetsdoktorn Axel Munthes hus San Michele.

Oräkneliga är även antalet restauranger som klänger sig fast på klippväggarna längs kusten och Du kan lugnt räkna med en positiv kulinarisk upplevelse på var och en av dem. Utlandsturismen till Syditalien är fortfarande högst begränsad och både de inhemska invånarna och turisterna från Norditalien ställer höga krav på maten. Och allt kan man avnjuta till synnerligen gynnsamma priser. Det är faktiskt något av ett mysterium att massturismen inte slagit igenom här, för det är minst lika tillgängligt, varmt, badbart och kulturellt intressant som mången annan plats kring Medelhavet. Kanske har det något med den ökända maffian att göra?

Ytterligare två vyer från Amalfi-kusten. Till vänster katedralen i Amalfi,
till höger ett normandiskt torn som idag tjänar som pizzeria

Några sköna dagar avnjöts i avkopplingens tecken. Små utflykter, stora måltider, ljuva drycker och undersköna scenarier. Dagen före nyår var det kring 20 grader i det stimmiga och shoppingvänliga Neapel – en fantastisk, fascinerande och kompromisslös stad med starka influenser från både Spanien och Frankrike, vilka präglat staden genom historien. Utflykten gjordes emellertid för ovanlighetens skull per buss och skälet därtill var dels att Neapel är mycket kriminellt belastat – inbrott och stölder är legio - dels att det sätts en ära i att bryta mot varje tänkbar trafikföreskrift – ett rödljus är inte att betrakta som en uppmaning att stanna, snarare som en varning att korsande trafik kan förekomma, så olycksfrekvensen är hög. Ja, jag tror ni förstår poängen.

Med Milena i Neapel

I Neapel kan man dock äta la vera pizza napolitana, eller den sanna neapolitanska pizzan. Det gjorde vi, närmare bestämt på den pizzeria som en gång i tiden komponerade en pizza som de kallade Margherita till den dåvarande italienska drottningens ära. Då och där anses den moderna pizzan ha uppfunnits. Huruvida denna legend stämmer eller inte är för mig ointressant, för pizzan som innehöll ingredienserna buffelmjölksmozzarella, minitomater, färsk basilika, finaste olivolja och havssalt var obeskrivligt god. I närheten av Neapel ligger också vulkanen Vesuvio som givit namn till en annan pizza som vunnit popularitet i Sverige. På själva berget Vesuvio ligger även den från historieböckerna kända staden Pompeji som en gång i tiden begravdes vid just ett vulkanutbrott och utan tvekan är dessa enastående utgrävningar värda ett besök.

Avgörande för beslutet att åka buss till Neapel var dock vare sig kriminalitet eller trafikrisker, utan det faktum att Bossan strejkade och vägrade starta. Det visade sig att batteriet sprungit läck vid kollisionen i Tyskland och att det numera var torrlagt. Då Milenas far blev varse detta, ringde han resolut den mekaniker som familjen anlitat sedan åratal. Han beskrev i tämligen bryska ordalag för Tonino, som mekanikern hette, att en svensk vän behövde omgående assistans för att få bilen i skick till att två dagar senare resa de drygt 300 milen till Stockholm. Tonino tvekade inte en sekund inför uppgiften, utan kom själv och hämtade bilen på studs, varefter jag inte såg röken av den på två dygn. Men på självaste nyårsaftons eftermiddag kom han hem till oss och då hade inte bara batteriet bytts, även motorhuven var riktad så att den gick att öppna, den krossade lyktan och blinkersen hade ersatts mot hela dito (dock kunde endast orangefärgade blinkersglas uppbringas, istället för Milano-modellens vita) och för att möjliggöra detta hade även skärmen fått riktas hjälpligt. Därtill hade en allmän översyn av bilens kondition gjorts och drygt 4 liter olja hade fyllas på. Oj, oj, tänkte jag – det här blir dyrt. Och när det blev tal om pengar började Tonino mycket riktigt skruva på sig och påstod sig skämmas för att det blivit så dyrt. Men efter att Milenas far hade lyckats lirka ur honom sanningen så slutade räkningen på drygt 1200 kronor inklusive delar och förbrukningsmaterial. En mer prisvärd, beredvillig och serviceinriktad mekaniker får man leta efter och att finna motsvarande här hemma i Svedala håller jag för uteslutet.

Bossans front riktades hjälpligt av mekanikern Tonino. Utseendet blev dock lustigt med
en orangefärgad blinkers på ena sidan. Till vänster Toninos handskrivna räkning

Nu när motorhuven gick att öppna så gjorde jag en riktig djungellösning för att få slut på kontrollpanelens evinnerliga pipande. Med hjälp av en skruvkapsyl från en PET-flaska, delar av ett apelsinskal samt en 50-öring av den gamla, större modellen tillverkades en platta som pressades in mellan motorhuven och strömbrytaren för innerbelysningen och helt plötsligt kände sig Bossan i det närmaste återställd. Denna lösning höll ända tills apelsinskalet torkade. Det är tydligen inte alltid som återvinningsprodukter håller måttet... Det här med den myckna oljekonsumtionen gjorde mig dock konfunderad. Den skadade motorhuven hade ju dittills hindrat mig från att själv kontrollera oljemängden vid stopp för tankning. Men plötsligt erinrade jag mig en märklig bränd lukt som framför allt hade gjort sig påmind då jag körde med öppen taklucka. Tydligen droppade olja ner på grenrören och förbrändes (precis som tidigare spolarvätskan) och när jag nu såg efter kunde jag se tydliga droppfläckar där bilen parkerats. Detta hade jag inte tänkt på tidigare, eftersom jag alltid parkerar i garage med tanke på stöld- och inbrottsrisken och då får man vanligen inte parkera bilen själv. Men nu höll jag ögonen öppna även vid kortare stopp.

Nyårsafton i Milenas familj var en upplevelse – närmare 20 rätter serverades och den ena var ständigt godare än den andra. Föräldrarna innehar nämligen en liten speceri- och kolonialvarubutik i staden med bland annat egenrostat kaffe, sötsaker och likörer som specialiteter... Tur var det att jag redan tidigare upplevt den syditalienska gästfriheten och inte behövde begå det klassiska misstaget att äta mig mätt på de första tre rätterna i from förhoppning att den strida strömmen av delikatesser snart skulle vara slut. Mamma Italias härliga kökskonster var inget att skämta om – snarare mat att mörda för!

Nyårsafton - gammal och ung är redo att påbörja en
fantastisk måltid, delvis från den egna butiken

I den tidslucka som uppstod mellan den fem timmar långa (eller korta?) middagen och 12-slaget åkte bingospelet fram, eller tombola som de kallar det. Här deltog både gammal som ung och 1000 liresedlarna (värde ca 5 SEK) bytte raskt ägare. Spännande blev det när det var min tur att vara bingoutropare, eftersom ingen i familjen utom Milena och hennes yngre syster talade engelska. Men jag redde mig tämligen bra med lite hjälp. Ett antal resor i Italien har gjort avtryck i min vokabulär. Nyårsafton avslutades på en stor danstillställning i stadens anrika teater och när man väl släpat sig hem på morgonkulan, så var det strax dags för uppstigning eftersom Bossan prompt ville sträva vidare tillbaka norrut.

I närheten av Neapel passerar man Vesuvio. Denna bild är ett tydligt
exempel på att långt ifrån alla bilder man tar blir lyckade...
Varför placerades en kraftledningsstolpe just där?

Nyårsdagen började med en snabb färd upp till Rom där Milenas väninna Claudia bodde. Jag sa snabb färd medvetet och faktum var att den var alltför snabb i Bossans tycke. Hon protesterade synbart då vi stannade till vid betalstationen vid utfarten från autostradan. Titta! skrek Milena då hon såg tjock gråsvart oljerök leta sig in mellan instrumentpanelens överkant och vindrutan. Skall det vara så, John? frågade hon upphetsat och oroligt. Jodå, sade jag och försökte låta så övertygande som jag kunde, det kan bli så ibland – oroa Dig inte! Jag öppnade takluckan på maximum för att vädra ut röken och körde sedan vidare i lugnt tempo för att kyla av motorn och minska oljeläckaget. Till min ohöljda glädje fungerade detta trick alldeles utmärkt och vi kunde fortsätta färden. Dock körde jag aldrig mer Bossan snabbare än 110 km/h. I Claudias lägenhet rådde kaos efter nyårsnattens festligheter, men på något sätt fick vi oss varsin kopp starkt italienskt kaffe. Efter en stunds trevlig samvaro beslöt vi oss för att fortsätta färden norrut. Dagens mål var nämligen Milano och det är en 90-milaresa i sig och eftersom Milena hade ett flyg att passa nästa morgon från Milano, så fanns det inte så mycket tid att spela på. Bilresan var dock behaglig, gott sällskap och trevliga stopp invid olika mackar och vägkrogar fick tiden att förflyta snabbt. Det är en fröjd att ha en infödd italienska med sig då man reser, särskilt i Italien för det är ingen måtta på vad de kan förhandla till sig både vid restaurangbesök och i andra inköpsrelaterade situationer. Vi svenskar har i allmänhet inte så mycket av den där snack- och förhandlarmentaliteten i oss och i en kultur som den italienska kommer vi därför inte alltid till vår rätt. Tyvärr är det därför mycket som vi går miste om, ifall vi inte kan få assistans från lokalbefolkningen. Nåväl, sent om natten kom vi så slutligen fram till Milano utan några som helst problem eller fadäser.

Tre vyer från Milano: fukost med Milena samt Alfa-emblem på Sforza-kastellet

Efter att följande morgon ha släppt av flickan på flygplatsen, åkte jag för att kontrollera oljenivån efter den första dagsetappen och som befarat hade läckaget tilltagit och drygt två liter kunde påfyllas trots att vi bara kört knappt 100 mil. Detta var illavarslande för den fortsatta hemfärden, men eftersom jag skulle jobba i Stockholm senare under veckan så såg jag ingen annan råd än att med hjälp av täta oljekontroller ta mig hem till Sverige. Väl hemkomna skulle i godan ro Bossan och hennes motors vidare öden få avgöras, men inte där och då. En rolig farbror på macken hjälpte mig (trots mina protester) att fylla på olja och vi fick igång en hjälplig dialog på italienska, innan han föreslog tyska vilket jag gladeligen accepterade. Då blev hans Alfa-tokiga kollega nyfiken och kom över och började snacka brottstycken av danska meningar. Uppenbarligen hade han jobbat i Danmark en tid på 1960-talet. Ja, det är ingen måtta på vad en bil kan ställa till med! Med 10 liter olja i reserv vinkade de av mig vid 11-tiden och så önskade de mig lycka till, vilket på italienska (bokstavligen översatt till svenska) uttrycks som ’i vargens käftar med Dig’, vilket kändes kusligt passande med tanke på bilens kondition.

Pappa i sjukbädden. Han
repade sig dessbättre snart!

I vargens käftar hamnade jag sannerligen också, då vädrets makter åter beslöt att spela mig ett spratt. Den fortsatta färden genom Italien och södra Schweiz blev synnerligen snöig och moddig och än värre blev det då min kära mor ringde för att meddela att far lagts in på sjukhus med hjärtbesvär. Då han tidigare haft infarkter av svårartad karaktär blev jag synnerligen oroad och beslöt mig för att köra hem till Täby på studs. Sagt blev gjort och min hittills dumdristigaste körning blev ett faktum. Milano till Täby, eller drygt 215 mil non-stop, för en ensam förare. Tämligen exakt 24 timmar efter starten från Milano satt jag vid min fars sjukbädd på Danderyds sjukhus och pustade ut. Ännu ett dumdristigt våghalsäventyr hade slutat lyckligt.

Det sägs att man blir klokare ju äldre man blir. Mot den bakgrunden kanske jag borde be om ett snabbt åldrande för min egen del, för skulle den tesen vara sann så blir jag bara yngre och yngre för vart år som passerar. Kör hårt så länge ni kan, en vacker dag kanske ni är 18 år igen och tvingas lämna tillbaka körkortet…