Mattias Håkanssons text är hämtad från Svenska Volvo Amazon-klubbens medlems-
tidning Amazon-Bladet nummer 2 / 2000 och skrevs troligen hösten 1999.

 

Historien om min amazoncab börjar våren 1991. Då köpte min bror bilen av en raggare i Märsta, men han tröttnade ganska snart varför jag köpte bilen av honom. Priset var 3000 kr, vilket inte var mycket pengar, men…

Cabriolet hade det blivit i mitten på åttiotalet. Idag är det ju närapå omöjligt att få igenom cabbade bilar genom besiktningen, men då var kraven på förstärkningar mm inte lika höga. Alla läsare av Amazonbladet är nog väldigt medvetna om vilken fantasi och skaparglädje som folk avsatte i svenska 60-talsbilar då.

Stuket var också därefter: alu-rör till taket (som var av segeltyg), spraylackad röd, sportratt, vitsprayade dörrsidor och instrumentstoppning, leopardklädsel på stolarna, ljusbrun heltäckningsmatta på golvet, och sist men inte minst: vita plastbackspeglar med bälgar. Dessutom hade man "kapa-av-två-varv-på-fjädrarna-sänkt" den, vilket fått till följd att den ena stötdämparen var knäckt i fästet.

  

Bilderna från tidigt sommaren 1994 visar caben i sitt första utförande med röd, flagnande lack
och vitt båtkapell som sufflett, infäst med aluminiumrör samt för tillfället manuellt växlad.

Eftersom jag reda då, trots obefintliga kunskaper i ämnet fordonsteknik, verkade ha någon slags instinktiv känsla för smak, pratade jag ganska snart med gode vännen John Boija (med numera avsomnade firman Amazondoktorn) och bytte till mig lite begagnade, trevligare attiraljer. Det gick ett år, jag hade slänt in en stereo och bilen var lite rostig men funkade någorlunda, och allt var frid och fröjd.

Den 17 maj 1992 förändrades bilden. Jag hade irriterat mig på att motorn gick lite för varm och hade tänkt mig att byta termostat, ställa ventiler mm. På motorvägen ut till Amazondoktorn i Täby blev jag helt oförhappandes medlem i en synnerligen exklusiv klubb: Klubben För Oss Som Lyckats Få En B18-motor Att Skära. Jag vet inte om jag möjligen är enda medlemmen? Amazondoktorns två delägare - John Boija och Andreas Skantze - kom, både roade och förfärade, med bogserbil och videokamera, för att åse katastrofen. (Andreas hade f ö senare plockat isär motorn mest på kul och konstaterat bl a att en vevstake var felplacerad. I oljetråget.)

Sommaren -92 vill jag helst inte nämna, men ändå: Jag köpte ett annat, nästan färdigt objekt av herrarna, ägnade ett antal veckor åt det, tog det på släp till min gata hemma i stan och… fick det bortbogserat av Gatukontoret två veckor senare. "Det är ett fordonsvrak och då behöver vi inte varna i förväg", sade den trevliga damen vid Gatukontorets uppställningsplats. Då var jag så trött på amazoner att jag inte brydde mig om att hämta ut den. Som lök på laxen satt det en B18D-motor, extraktorrör och overdrivelåda i. Jag skäms.

  

Sommaren 1992 jobbade Mattias hårt med att renovera ADU 404 som ersättning för caben. Bl a monterades B18D sportmotor
med dubbla SU och extraktorrör samt överväxellåda från en f d polisamazon. Gatukontoret satte P för verksamheten.

Men men, då var det dags att ta nya tag på caben, eller "scabben" som två vissa herrar plägade kalla den. Till att börja med måste man ju få den att funka, så vi slängde i en ny B18-motor till den befintliga automatlådan, den borde ju ha klarat sig tyckte man. Nähä, det var något reglage som fastnat och så hade vi gjort något fel när vi monterade, så åt h-e med den lådan. I med en ny, manuell, låda och en annan B18-motor, denna gång av äldre snitt. Halleluja! En fungerande Amazon! John och Andreas hade förvarnat mig om att jag fått motorn så billigt (300:- inklusive låda) eftersom den stått i flera år och skicket okänt. Men den funkade bra, till en början i alla fall.

Åren 1993-95 passerade med en ständig ökning av poängen hos Bilprovningen, och med en synnerligen charmig förgasare. Eftersom den tjuvsög luft lade motorn av då och då, och jag lärde mig att för varje gång ställa bränsleblandningen lite fetare, så funkade det. När sedan blandningsskruven inte hade fler varv, var det bara att börja om på magert, koppla på starthjälp och dra igång bilen igen. Dessutom började kopplingen sakta men säkert att säga upp sig. En extremt trög vajer, parat med att urtrampningslagret gav upphov till diverse kul ljud, gjorde varje växling till ett äventyr.

Kompisarna hade lärt sig att bli skeptiska mot att åka med om det fanns tider att passa. Vid besiktningen i maj 1996 fick jag tretton tvåor. Tretton! Nu måste något hända. Ett beslut skulle fattas. På den ena axeln satt "Förnuft" och resonerade klokt om att jag hittills bara lagt ut cirka 5000 kr på bilen allt som allt, och att jag skulle kunna sälja åtminstone inredningen när jag nu äntligen skrotade åbäket. På den andra axeln hoppade "Galenskap" och skrek om vilken ball bil jag hade och hur folk brukade glo när jag gled förbi. Du kan väl inte ge upp en gång till, skrek stoltheten. Vem som vann är väl självklart. Matchen var ojämn redan från början. Men jag fick i alla fall anledning att gå in i Amazonklubben.

Projekt "Rädda Caben" skulle nu startas. Stoltheten återupprättas. När man genomför något så omfattande som att restaurera en bil är det några förutsättningar som bör vara uppfyllda. För det första skall man förstås ha någonstans att hålla till. För det andra bör man ha verktyg. För det tredje bör man ha en plan. Sist men inte minst bör man kunna något om bilar… Noll rätt av fyra. Jag visste bara att jag f-n i mig skulle få ordning på skrället någon gång, typ om ett år. Planen till en början var bara att få bilen att funka, lacka om den och bygga en ny cabställning. Ganska lågbudget och bruksskick helt enkelt, ett lagom högt mål.

Steg ett: Motorbyte. Jag visste ju att jag ville ha automatlåda igen, och jag visste också att jag borde lacka motorrummet i bilens kommande färg. Med hjälp av en kille på brorsans jobb blev det bra gjort, fast jag i efterhand ändrade mig då Skoda-nyansen jag lagt på inte visade sig motsvara förväntningarna. Ny motor och låda köptes av en chaufför på taxigaraget jag jobbar på. De satt i en halvrutten 144 men jag kunde vid provkörning konstatera att det fungerade bra och att det fanns bra kompression. Flytt av paketet gjordes av undertecknad själ, och här dök problem ett upp: Automatlådans balkinfästning sitter inte på samma plats som på den manuella. Tänkte inte på det…

Taxigaragets ägare ville dock få ut mig ur garaget så fort som möjligt, så tills jag lyckats lösa infästningsproblemet fick jag hålla uppe lådan medelst en planka mellan motor och torpedvägg. Bilen på släp ut till min nyhyrda, billiga garageplats, i en lada utanför Åkersberga, fem mil hemifrån. Men det fanns i alla fall svets, lite verktyg och mycket plats. Vojne med växellådan alltså. Men det kan jag ju fixa senare, tänkte jag och lät plankorna sitta kvar. Här begick jag nu misstag nummer ett - att inte slutföra ett moment innan jag börjar på nästa. Samma misstag skulle jag göra många gånger senare.

  

I december 1998 höll Mattias som bäst på att passa in cabställningen för femtielfte gången.

I stället gav jag mig gladeligen på att plocka ur inredning, skärmar, huv och baklucka. Här ska svetsas rost! Jag hade ju ändå sett hur Andreas gjorde… Gladeligen köpte jag en vinkelslip och plåt och satte igång att kapa ur halva golvet. Med den antika Migatronic-svetsen som fanns att tillgå visade sig svetsningen dock lättare sagt än gjort. Trots att ladans granne - som plockade isär bilar på löpande band - kom och hjälpte till med inställningar fick jag den aldrig att funka riktigt bra. Mycket gas gick det åt, och många gånger fick jag dra ur den fastnade tråden. Alltså misstag nummer två: Att inte köpa en egen svets utan att envisas med denna. Det är ju i alla fall en trefassvets, tänkte jag. (Jag har senare köpt en enfas MIG-svets som är rena följden och där det tog ett år att göra slut på första tuben gas). Men golvet blev klart till slut. En del svetsfogar såg för j-iga ut, men dess bättrade jag på i efterhand.

Det var gott om plats i ladan i Wira - och kallt!

Nästa projekt: Cabställning! Eftersom projektet fortfarande befanns sig på budgetnivå var det självklart att jag skulle bygga en själv. Till ritbordet! Eftersom jag jobbade natt [som taxichaufför] hade jag fel dygnsrytm, så de kvällar jag hade ledigt kunde jag sitta uppe halva natten och göra geometriska uträkningar över vinklar, rörelser o s v. Man hade väl bra betyg från naturvetenskaplig linje, tänkte jag. Diverse balkar och blandade stålprofiler inköptes utifrån mina stolta ritningar. Sen svetsade jag ihop höger sida. Noggrant. Det bästa plåtjobb jag gjort. Till ingen nytta, förstås. Vid provmontering visade det sig att jag hade att välja på en lösning där ställningen funkade framåt, mot vindrutan, men då skulle jag bli tvungen att kapa ur halva bakluckan när man fäller, eller en där det visserligen funkade både framåt och bakåt men där taklinjen skulle gå åt skogen.

  

Många kompisar hjälpte till genom åren. Här är det John som bl a kapar plywood för cablådan under byggmästarens överinseende.

Alla som har sett en reklamtrailer för någon tuff amerikansk actionfilm vet att det brukar låta: "It was a place where no man had entered, it was the point of no return…". Det var det som hände. Här brast planen. Den som hade med budget att göra, alltså. Efter rundringning bland bilskrotar hittade jag en cabställning från en Dodge Dart i Värmland. Femtusen kronor, osedd på postorder, som hittat. Hoppsan, saknas det spännen och lister? Det får jag väl ordna från USA. Av hänsyn till känsliga läsare tänker jag inte berätta varken vad dessa eller telefonräkningen gick loss på. Vansinnet hade börjat. Nu hade jag en ställning! Nu skulle den "bara" passas in mot bilen. Bredden var väl inga större problem, men länd och höjd… En cabställnings sida består av tre delar. Jag mätte noggrant upp dessa i alla möjliga vinklar, och jag mätte noggrant upp bilens olika mått. Sen gick jag hem till mina gemetriska uträkningar igen. Och Det Rätta Svaret Är… nio centimeters avkortning! För att få det bra gjort lämnade jag kap-uppdraget till en mekanisk verkstad. Det gjorde ett mycket snyggt jobb - rakt, snyggt och med fina svetsfogar. Glatt betalade jag ett fyrsiffrigt belopp och körde med ställningen till ladan, monterade ihop den och… konstaterade att jag inte skulle våga se mina gymnasielärare i ögonen. För kort.

  

Våren 1999 flyttade projektet till Frihamnen, där slutmontering skedde. Som synes var det glest mellan städningarna.

För att göra en lång historia kort: Det tog nästan ett år innan jag fått ordning på cabställningen (fast den blev tyvärr långt ifrån perfekt) och dessutom svetsat ihop den "låda" bakom baksätet som allt ska fällas ned i. Våren -98 hade jag en synnerligen imponerande "solbränna" i ansiktet efter varje helg. Cabställningen är kortad, vriden och avsmalnad på två ställen, vriden i främre tvärbalk och specialinfäst i karossen. Jag funderade till och med på att köpa hydraulkolvar till den för att ha el-cab, men nånstans fungerade hjärnan ändå, som tur var. Parallellt lyckades jag få ordning på växellådsupphängning och kardanaxel. Växellådslänkaget, från rattväxel och ned, var också en spännande historia där överdelen kommer från en skrotad amazon på Alunda medan nederdelen är från 140:an, ihopskarvat enligt eget patent. Dessutom hade jag svetsat ordentliga förstärkningsbalkar i bland annat ryggstödet för att få karossen riktigt vridstyv.

    

I bagageutrymmet gömmer sig ett fett slutsteg samt en 6 CD-växlare.

Jag var, eftersom grovgörat nu var avklarat, helt säker på att jag skulle hinna klart med bilen innan sommaren var slut. Jag hade ju påbörjat en massa delmoment, som det bara var avslutningsbiten kvar på. Det "enda" som var kvar var ju att passa in nytt baksäte (eftersom jag var tvungen att ta utrymme för cablådan), mäta in och göra nya fönster, passa in bakre sidopapp, få sufflett och säten och sidoklädsel sydda, gå igenom motorn, lack om bilen in- och utvändigt, byta dämpare och fjädrar, få stötfångare mm omkromade, täta sufflettställningen mot rutor och dörrar, byta gummilister, svetsa om dörrarnas överdel, byta bakbromsar, montera in en ordenligt stereo, byta däck och fälgar, och … ska jag fortsätta? Budgetplanen hade som bekant spruckit, och ambitionsnivån var höjd, så nu hade att-göra-listan vuxit betänkligt. Vilket inte hindrade mig från att utlova provturer till vänner - som inte trodde ett ord. De hade förstås rätt. Innan sommaren var slut var kanske en tiondel av ovanstående avklarat.

  

Den nytillverkade, specialsydda inredningen monteras. Notera det stora antalet högtalare på varje sida.

Hösten 1998 lyckades jag hitta en mycket bättre garageplats som låg drygt fyra mil närmare min bostad. Den var visserligen många kronor dyrare, men det lär vl ha sparats in i bensinpengar. För första gången gjorde jag också en ordentlig lista på alla saker som skulle göras, det var väl på tiden. Strax före julen -98 kunde jag slutligen lämna in bilen till sadelmakaren för att få suffletten gjord. Sedan ägnades mycket av våren åt finlir när det gäller inpassningar och tillverkningar av alla möjliga speciallösningar. För att hinna fick jag offra slutet av min journalistutbildning.

    

Min stackars bror ägnade en ledig vecka i juni åt att göra lackjobbet på karossen, och fritiden därefter med att lacka delar. Sen är det väl "bara" att montera ihop… Det var knapp att jag hann färdigt med allting innan också denna sommar var slut. Med fyra dagars marginal - den 27 augusti är det ju fortfarande sommar - kunde jag äntligen åka och registreringsbesiktiga för ny växellåda och ny färg (olivgrön, 56), och dessutom ny vikt (1250 kg, mycket balkar blev det…). Några tvåor fick jag förstås, bilen måste ju hålla på sin tradition, men det var av det jättelätta slaget. Och så har jag lite annat småpyssel kvar för vintern. Men det värsta är över.

Många har en relation till amazoner, det är helt klart. Kommentarerna är av tre typer: "Snygg. Är det verkligen original?" (folk med visst bilintresse), "Jag hade en Sport med dubbla förgasare…" (herrar 50+) och "när jag byggde om min bubbla lade jag balkarna si och så…" (killar runt 35, företrädesvis med basebollkeps).

Jag är skyldig ett antal vänner ett antal öl i förlorade vadslagningar. Jag är skyldig min bror Daniel ett otroligt stort tack för att hjälp med inte bara lack och blästring. Jag är skyldig mina f d flickvänner från dessa år en sväng runt stan… Tack till Jan Nyrén och Volvo-Lelle [Motoroldies] för att de bistår med prylar och råd.

  

Vad har Mattias i sinnet, månne? Det är nog det nya projektet, 'lågosonen' som skymtar till vänster i bild.

Slutligen kan jag rapportera att jag tre dagar efter besiktningen köpte ännu en ombyggd amazon som jag så småningom ska gå igenom (se foto). Drömmen är bl a en trimmad B30… Till dess: Om det är någon som tänker ge sig på något liknande - prata med mig först. Om jag inte kan övertala dig att låta bli, så kanske jag har lite tips att komma med. Hälsar medlem 3805,

Mattias Håkansson, Stockholm.

Back     Home