Det blev morgon också den tredje dagen, måndag den 11 juni, som väckte oss med strålande sol från en klarblå himmel. Efter morgonmålet startade vi igen, besåg bl a Dyrehavsbacken med de stora hjordarna av rådjur på väldiga gräsmattor. 

På vår väg till Hannover passerade vi bl a den gamla staden Lüneburg, och i Eschede gjorde vi halt vid “Gasthaus drei Linden”, där vi beställde skinka med ägg, Wein och Bier, i verkligt trevlig stämning dansade till Evas och Sigges pianomusik, sjöngo och undfägnades med Göstas enmanssketch. Alla blev på ett strålande humör, och vi fattade ett modigt beslut om nattkörning. Några försökte därför sova ett slag men knappast med något bättre resultat.

Färden gick vidare genom små medeltidsstäder. Vi passerade Donau och vidare ut på autostradan mot München. Kl 21,30 kommo vi till familjen Berenz i München och i deras underbara trädgård fick vi slå upp våra tält. Efter matlagning och diverse störningar från vissa tält blev det tyst och lugnt i lägret.

Efter ett par timmars promenad i staden gruppvis var man ganska trött, och vi satte oss glada och belåtna i bussen för återfärd till vår trädgård, där vi snyggade till oss för kvällens evenemang: sammanträffande med tyska ungdomar. 

Vi kommo till en skola, och därutanför stodo i prydliga rader ungdomarna uppställda. När vi anlände, i ej fullt så prydliga led, klämde tyskarna i med en käck sång. Tystnad rådde bland oss, men rätt som det var rusade sångarna fram, kramade om oss och hälsade oss välkomna.

I en stor matsal placerades vi, växelvis svenskar och tyskar. Framför oss på tallrikarna låg någonting, en slags pudding som kom oss att undra om vi ätit eller skulle till, och så kärnmjölk och smörgås. Det var första gången vi var tvungna att föra en ordentligare s k konversation, och det blev en sannskyldig språkförbistring där man tillgrep alla utländska ord man kunde, interfolierade med ett och annat svenskt. Rätt som det var rungade en våldsam skrattsalva från ett av borden. Det var lille Janne som i nervositet tyvärr kryddat sin kärnmjölk med salt istället för socker. När vi ätit gick vi ut för att beskåda den tjusiga utsikten, tyvärr störda av tusentals mygg. Vi svenske männer gjorde vårt bästa för att få tag i var sin söta tyska flicka, och till allas gråt och tandagnisslan lyckades Bob bäst. Efter natursvärmeriet gick vi in igen och alla sjöngo, men vi gäster hade ingen chans mot tyskarnas repertoar; vi serverade ändå vår väl insjungna “ I sommarens soliga dagar” med första versen tre gånger. Som avslutning dansade vi polonäs, och värdfolket följde oss sedan ut till bussen. På hemvägen beslöt KG att vi skulle stanna vid ett “Gasthaus” eftersom törsten bräde våra strupar. Puddingen hade varit i saltaste laget...

Nästa dag, fredagen den 15, packades allt ihop och färden gick vidare till Chiemsee, där vi badade och stillade hungern. Medan vi simmade omkring i det varma vattnet kunde vi se alpernas snöklädda toppar runt omkring.

Efter en kort körning voro vi framme vid österrikiska tullen. Fortsatte efter övliga ceremonier till Salzburg - åkte rätt igenom staden till en tältplats, som ägdes av en österrikisk greve som hälsade oss välkomna till sina marker. Sedan vi installerat oss här åkte vi in till Salzburg igen, åkte bergbana upp till “Feste Hohen Salzburg”, en fantastiskt vacker fästning, som låg högt ovanför staden och belystes av strålkastare från alla håll. Efter att ha beundrat staden “von oben” blev det nerfärd, och vi blev vittne och åhörare till en “själamässa”. Eftersom David hade födelsedag och Pedro “fyllt” för några dagar sedan måste dagen firas, och det skedde på “Peterskeller” där KG beställde in vin. Vi satt bänkade vid ett långbord, hrr födelsedagsbarn fick var sin flaska vin vackert dekorerad. Efter att ha sjungit “Ja, må de leva” styrde vi åter färden mot tältplatsen.

Christer, på ett strålande humör, visste inte riktigt vilken av flickorna han skulle välja, och det verkade som om ingen riktigt passade honom. Hans Don-Juan-attityd var visst heller inte riktigt perfekt. Den kvällen upptäckte Göran att han hade idel släkt omkring sig, föräldrar, systrar och bröder och sist men inte minst hustru. På så sätt kom de flesta underfund om att de voro släkt med varandra. När vi sedan äntligen lagt oss, tyckte någon att det var väldigt varmt inne i tältet, vilket resulterade i att KG höll på att trampa på en av sina söner, nämligen Gösta, som lagt sig utanför tältet.

Lördag morgon den 16 juni väcktes vi kl 7, och de som det behövde rakade av skägget, men naturligtvis inte odlingen på överläppen, som sköttes bra och började visa skördetecken hos de flesta. Starten gick vid 8-tiden eftersom vi hade ett ganska digert dagsprogram framför oss. Vägen gick genom Tyrolen upp i de österrikiska alperna. Vid 13-tiden kom vi till Ferleiten, 1.050 meter över havet, där vi åt en härlig lunch på ett Gasthaus. Med kokande motor och lock för öronen fortsatte vi ännu högre uppåt. 

Trots att det var kallt frös inga buskpauser inne, snarare tvärtom då motorn kokade i ett kör. Vi stannade på ett ställe och där visade oss Sigge vad han tålde: iförd endast badbyxor åkte han kana i snön.

På en del ställen var vägen kantad av snövallar upp till 6 meters höjd, och det var ju piffigt nog i sommartiden. 

Slutligen kom vi upp till Hochter, 2.576 meter ö h, som var högsta punkten, och så vid 16,30-tiden började det rulla utför igen. Det  v a r  ganska ruskigt, och man satt och funderade på OM bromsarna skulle hålla. Man såg vägen nedanför som ett smalt band. 

Vid Heiliger Blut stannade vi för proviantering, men fortsatte så i regn till Lienz, där vi voro framme på kvällskvisten. Eftersom det regnade så friskt fick vi ligga i riktiga sängar på Gasthaus Neuwird. Sedan vi bytt kläder och fått en bit mat i oss gick vi till Hotell Post som lockade med dans. Det visade sig vara alla tiders trevliga ställe, trångt, varmt och rökigt, med hög stämning, allmän sång och glädje, och vi dansade friskt till äkta tyrolermusik. Sedan uppskattade man att få krypa ner mellan lakan i riktiga sängar!

Söndag morgon den 17 juni meddelade KG oss, att ingen människa säkert visste besked om vägen till Venedig var farbar eller ej. Det hade varit ett jordskred under natten. Efter lång väntan fick vi veta att en buss anlänt från Italien, och vägen måste alltså vara klar. 

Vid 10-tiden gav vi oss iväg och anlände efter ett par timmar till italienska gränsen. Då upptäckte grupp Gunill att de glömt en väska i Lienz. Mat och bestick fanns bl a i väskan, som vi alltså ogärna ville förlora. Vi skämdes nog över slarvet, men Bob räddade situationen genom att lifta tillbaka, och under tiden spridde vi övriga oss i environgerna för matlagning. Grupp Gunill fick äta med fingrarna.

Nå, våra gossar var inte svårlärda, och oväsendet i Italien blev inte mindre för vår skull. På en plats stannade vi för att köpa frukt. Våra flickor hade inte hunnit byta kläder och uppträdde därför i shorts, men se, det tyckte inte italienarna om, så de ställde sig blygt bakom bussen medan de “bättre klädda” av de våra gjorde inköpen. Det var bara Barbro, modig och medveten om sin styrka, som i högröda shorts och med ljust utslaget hår frapperade omgivningen med sina fruktinköp. Sedan vi smaskat i oss nötter, färska fikon, körsbär och sådan härlighet fortsatte vi vår färd och närmade oss alltmer den mångomtalade staden Venedig. 

Och snart låg resans mål framför oss, månen och stadens ljus speglade sig i vattnet, bussen rullade fram och parkerades, och allt bagage bars ut. En välmenande hattförsäljare, som observerat vår svenska flagga, ville demonstrera sina kunskaper i vårt språk med ideliga rop: “Pinka, pinka, fina Karolina”, och det lät onekligen ganska skrattretande i våra öron. Nå, allt bagage samlades på ett ställe, och vi fick turas om att vakta det. Det är noga med sådant i Italien.

Till slut kom KG med en ung man som skulle visa oss var vi skulle få bo. Det var inte så långt, menade han. I nattens dystra timmar tog var och en så mycket bagage han orkade med och så började vandringen. Vi gick, gick och tyckte aldrig vi skulle komma fram. Stämningen blev syrligare och syrligare, vi tyckte det luktade illa överallt, och värmen var besvärlig. Men tänk, den korta vägen fick ett slut, och vi anvisades rum i en väldig fart, slängde oss på sängarna utan täcke eller filt, somnade till tonerna av en gondoljärsång från kanalen utanför med en beklagande tanke på de stackare som måste hämta kvarlämnat bagage, troget vaktat av Ingemar och Nisse.

Så blev det måndagsmorgon, den 18 juni. Vi fick ströva fritt omkring och göra staden osäker. Åh, vad vi tyckte allt var härligt, särskilt vid minnet av föregående kvälls och natts bagagefasor. Vi åt pane och frukt och drack billigt vin, och det där med språket gick mycket bättre än vad man från början trott. Vi konsumerade spaghetti efter instruktion av hovmästaren, satt på S:t Marcus-platsen, gick omkring överallt. På kvällen samlades vi i vår underbara trädgård, prasslade ihop lire till vininköp och satt sedan och tittade på fullmånen, övertygade om att Italien allt var ett bra härligt land...

Den 20 juni var nästa dags, onsdagens, datum och då blev det tidig väckning, allt packades för avfärd och både vi och bagaget åkte gondol till bussens parkeringsplats. Mycket lättare den vägen! Resedeltagarna och gondoljärerna fotograferades och de senare hoppade högt av glädje och visade sig kunna inta de mest underliga ställningar.

Det var vemodigt att lämna Venedig efter en så trevlig tid där, men vi måste ju iväg. Padova och Verona passerades, men vid Lago di Garda blev det paus för bad och lunch. Vattnet var alldeles klart och grönt och svalare än på Lido. Där fanns också en flott restaurant, där vi fick bänka oss och äta vår mat och sedan dansa vid den terrass, som låg alldeles nere vid vattnet.

Det var svårt att slita sig därifrån men KG bestämde över våra gärningar, och med sorg och saknad begav vi oss från denna härliga plats, vidare till Riva, som passerades för att vi skulle hinna upp till alperna, där vi skulle tälta. I mörker och regn sökte vi förgäves efter friskt vatten på tältplatsen, så det blev dåligt med middag den dagen, och det dåliga vädret ackompanjerade snart snarkningarna från våra sovsäckar.

Vi väcktes torsdag morgon den 21 juni av italienska vägarbetare, som tydligen gillade musik under arbetet. Vi körde därifrån fortast möjligt, alltjämt utan vatten, direkt till Liva där vi köpte mat och njöto av friskt vatten. Med en och annan paus åkte vi vidare och kom vid 16-tiden till Brennero, den österrikiska tullstationen. Vid 19-tiden äntligen voro vi i Innsbruck, där vi anvisades tältplats. Tälten restes, klädseln snyggades till så gott sig göra lät. Kläderna började se litet lustiga ut nu med pressveck överallt utom där de borde finnas. Efter en gulaschmiddag tågade vi in till staden för att gå och dansa. Hans Glaeser, som känner till staden, visste precis vart vi skulle gå, och han förde oss till en restaurant, där man kunde dansa ute. Jordgubbar med grädde, vin och dans blev kvällens program, och vid ett-tiden på natten gick vi, långsamt och uttröttade, hemåt mot tältstaden, där det strax visade sig att vi fått sällskap. Av tvestjärtar... Men vi stoppade bomull i öronen och somnade ovaggade.

Och det blev en ny dag, den 22 juni, för både oss och tvestjärtarna, som av sällskaplighet sökt sig in överallt, i sovsäckar, i kläder och skor. Många av dem såg säkert ingen ny dag, men vi måste vidare och nästa stad var Bregens. (Vi hade först gjort en del inköp i Innsbruck; Taki köpte glass!). Det blev i fortsättningen en ganska besvärlig körning. 

Vägen gick genom Arlbergpasset, och vägarbete pågick nästan överallt, så vi måste göra uppehåll titt och tätt. Överallt kunde vi se de karaktäristiska tyrolerhusen med sina stora tak. Vi lämnade Tyrolen bakom oss och kom ner till Rhendalen. I Bregens vid Bodensjön fick vi genom en bekant till KG tältplats alldeles nere vid sjön där vi lagade vår mat under ivrigt betittande av nyfikna infödingar.

Här gjorde Sigges grupp de övriga gröna av avund. Gruppens matpappa David hade nämligen lagat till de härligaste fläskkotletter, och doften av dessa svinaktigheter spred sig till alla oss andra som ej hade råd med sådana extravaganser. Tack vare David kunde Sigges grupp alltid äta den härligaste mat och dricka det bästa kaffe efteråt. Med tanke på nästa dag, som var midsommarafton, var vi tvungna tvätta våra kläder. I skymningen vaskades så under ficklampors sken skjortor, blusar och klänningar, och den aftonkonsert som grodorna sedan bestod med hade ingen av oss hört maken till förut.

Midsommarafton 23 juni: kan man tänka sig! Det hade regnat hela natten och vår fina tvätt hängde sur och otäck. Men vi hade tid på oss och dekorerade bussen och träden i omgivningen med olika klädespersedlar som fick chansen att torka, medan vi med KG:s gode vän som guide tittade på munkklostret i närheten, där flickorna ändå inte fick tillträde till det allra heligaste. Så besåg vi Bregens von oben. Stadens gymnasium bjöd på fin utsikt från taket. Sedan vi ätit lunch gjorde vi oss klara för avfärd. Bussen råkade då köra över en socka, tillhörig Sonja, som blev mäkta förgrymmad.

Genom tyska tullen åkte vi sedan till Lindau, en stad som ligger mycket vackert på en ö i Bodensjön. På grund av det dåliga vädret fick vi en oberäknad paus här, och en liten tomtegubbe (vilken funktion han sedan kunde ha på platsen) hälsade oss välkomna och dök sedan upp överallt under vårt uppehåll i Lindau. Vi fick disponera två salar för matlagning och slafning. Midsommarfina och förväntansfulla inför kvällen begav vi oss ner till en båt, som skulle föra oss runt Bodensjön. Trots regnet var vårt humör prima och än bättre blev det, när vi började dansa ombord. Båten gungade, vi svängde om och drack härligt rhenvin och hade verkligt roligt. När orkestern någon gång pustade ut efterträddes den av Eva som spelade hambo och schottis, och våra experter på sådant hade uppvisning, livligt applåderade av den inhemska publiken. Efter fyra timmar lade båten till i Lindau igen och vi återvände hem på ett strålande humör.

Midsommardagen startade vi med hastig avfärd, avvinkade av vår hustomte. Nisse och Ingemar hade sovit sin midsommarnattsvaka i bussen, och Ingemar berättade med förtjusning hur Nisse i mörkret tagit fel när han skulle kränga på sig träningsoverallen, hur han vilt svärjande försökt sig på att kränga byxorna över huvudet och jackan över benen. Det måste ha varit en syn...

Vi for till Meersburg för att hämta post, såg Mainau på avstånd och kom vid 13-tiden till schweiziska gränsen. I tyska tullen var det bråk om vårt gemensamma visum, men det var vi redan vana vid. Utanför Zürich åt vi lunch på ett värdshus och fortsatte så till Luzern vid Vierwaldstättersjön och vidare till Basel, där vi mötte Gunvor, som varit i Rom några dagar. Efter kaffedrickning på centralen, vidare till tyska tullen och ett ungdomshärberge, som förestods av alla tiders trevlige bonde. Inte heller flickorna glömmer honom så lätt...

Måndag den 25 juni startade vi vid 9-tiden. Vägen gick nu genom Schwartzwald upp till 1.400 meters höjd över havet. VÄRLDENS TUR i dubbel bemärkelse... I nedförsbacke tog dieseloljan slut, vi rullade över en mil med hjärtat i halsgropen (läs: halsgroparna!) men när det var slut på nedförslutet då stannade bussen, och vi fick hämta dieselolja från närmaste mack. Tack!

Efter lunchpaus start igen. Tittisee och Offenburg passerades, och vid 16-tiden kom vi fram till franska tullen. Vidare till Strasbourg, där vi gick omkring en stund, och så till Sarrebourg, där vi åte en härlig middag. Trötta kom vi vid midnattstiden till Luxemburgs tull, och sedan åkte vi runt för att söka upp ett jugendherberge, men vi var för sent ute. Under ledning av en polisbil körde vi till brandstationen, där vi äntligen fick tälta, i regn och rusk, och med tälten snabbt uppställda, varefter vi utan prut sökt oss ner i sovsäckarna...

När vi tisdagsmorgon den 26 juni vaknade verkade det brandalarm, med alla beskäftiga brandsoldater som sprang omkring i regnet. Våra fuktiga sovsäckar var knappast eldfängda, och vi tog ner våra tält och packade för avfärd. Då  stod där ett ensamt tält kvar, det var stackars Sjöbloms, som inte blivit väckta, så att Gösta och Sjöblom ännu sussade på söta örat. Men det bev fart sedan de vaknat...

Vi åkte till jugendherberget där vi fick parkera bussen och ställa in våra väskor. På ett garagegolv lagades maten, och så var den dagen fri. Man strövade omkring, tittade i affärer, gick på kondis och mycket mer, och kl 22 skulle alla vara inne. Men det var två som saknades. Stackars KG gick nervös på gården och väntade. Marianne och Eva (tja, var det så underligt?) hade inte kunnat passa tiden...

Morgonmål kl 07,00 - en okristligt tidig timme för de sömniga - den 27 juni, som enligt almanackan var onsdag, och så avfärd till belgiska tullen. Här stämplade Pedro våra pass och tulltjänstemännen skrattade åt oss! Genom Arlon och Bastogne åkte vi till Liege, där det blev lunch.

Vid 16-tiden voro vi framme vid holländska tullen. I en bar alldeles bredvid blevo vi bjudna på cognac - en sensation för några! Vidare genom Roermund till tyska gränsen igen. Gladbach i Ruhrdistriktet passerade vi och åkte genom Oberhausen till ett Herberge utanför staden. Sov gott...

Efter det vanliga morgonprogrammet åkte vi den 28 juni, (ärter och pannkaka därhemma!) till Oberhausen, där vi voro inbjudna att bese ett järnverk. Här någonstans lämnade oss Göran och Gösta för egna öden och äventyr, lovandes att “stöta till” senare. I tre timmar gick vi omkring i järnverket och tittade och så kom som belöning en härlig lunch. Då Janne inte kunde motstå frestelsen att nu konsumera mänger av bier måste vi i fortsättningen ha buskpaus mycket tätare än vad som var vanligt...

Ut på autostrada igen. Utanför Hannover, i Mellendorff låg ett jugendherberge, där vi skulle övernatta. Vi var försenade (hade på vägen ju gjort en del matinköp osv) men KG grejade vår försening, sprang sin väg och kom senare tillbaka på en liten pojkcykel efter att ha ordnat så att vi fick köpa vad vi behövde, trots att affärerna voro stängda... Denne KG! På kvällen roade vi oss tillsammans med tyska ungdomar, sjöng och drack kaffe, och KG bjöd på vin.

Fredag den 29 juni blev det start kl 08,30. Vi kommo nu till kända trakter. I Neumünster köpte vi mat och tog sedan lunchpaus på lämpligt ställe utefter vägen. Nästa stad var Kiel (som givit namn åt kanalen, ni vet. Se Carlssons geografi!) Och sedan Flensburg igen. Det började nästan osa Skandinavien igen och man fick smått känningar av hemma... Vi träffade många svenska här, men tyckte inte precis att det var så roligt. I Flensburg skulle Gösta och Göran vara, men de var inte alls. Vi fortsatte till tullen, och Hans Glaeser åkte tillbaka till Flensburg för att söka dem men kom tillbaka ensam. Det blev besvärligt i tullen, eftersom vi hade gemensamt visum. KG kände sig tvingad stanna kvar och vi fortsatte över till den danska sidan, där vi åt middag och sedan fortsatte till Odense, dit vi anlände vid midnatt och utan tvekan törnade in på ungdomshärberget.

Lördag morgon, den 30 juni, kl 9 fortsatte vi till Köpenhamn, där vi åt lunch. Sedan skulle vi här träffa de “försvunna” plus KG hos Gunvors och KG:s bekanta. Men de var naturligtvis inte där... (OBS! Sidan 9 ingår ej, då den innehåller de kommentarer som gjordes över de usla deltagare, som inte kunde passa tiden...) Nu hade i alla fall KG ringt från Korsör-färjan att de förlupna voro på väg. Vi skulle fortsätta till Hälsingborg och invänta dem där.

Svenska tullen var, som väntat, besvärlig, och vi måste betala för det lilla av vin och sprit som vi hade med oss. Men slutligen stodo vi då klara i Hälsingborg för att vänta. Vi åt middag under tiden, vi gick ner till färjan för att vänta. Vi bestämde oss för att se barska och arga ut. Men det gick inte att hålla masken så länge. De försumliga kommo och deras humör var det inget fel på.

Vid 22-tiden på kvällen lämnade vi Hälsingborg för nattkörning till Stockholm. Göran och Gösta (båda fantasifulla berättare!) fick nu redogöra för sina öden och äventyr, och vi förlät dem...! Kanske hade de heller inte haft så trevligt, bortkomna i främmande land. Vägen gick över Örkelljunga, Markaryd, Huskvarna och Gränna. Vättern med Visingsö var fantastiskt vacker i den ljusa sommarnatten och vi åkte återigen genom svenska bygder. Då och då busk- och rökpauser. Långt frampå morgonsidan lämnade vi av Gunnil och Hasse i Södertälje. Så försvann den ene efter den andre på olika platser i storstaden Stockholm, och man tyckte det var tråkigt att hela den här strapatsrika men härliga resan var slut, tänkte tillbaka på allt roligt man haft...

Tänk på Sjöblom, som alltid skulle packa om, och hans knäckebrödspaket som alltid låg i vägen, Sigges “rätt ner”; Taki som alltid köpte glass eller choklad... Tänk på Janne, som sov mesta delen av vägen, men som alltid vaknade om man sa “bier”; på Pedro, som skulle vara med överallt med sin kamera; på Ann-Kristin och Margareta, som ibland sprang litet för mycket fram och tillbaka i bussen, men som i alla fall var duktiga och orkade med alla strapatser; på Gunill, som alltid skrek att hon var hungrig men som, när maten var färdig, alltid visade sig vara mätt... Och så Ingvar, allas vän, hur han stod ut med allt vårt tjat om pengar; Stickan, med sin mandolin, som man fick höra alltför litet av; och Mariannes skratt, som ekade i bussen... Plutten, som alltid blev litet konstig vissa tider, när han var hungrig och antagligen längtade efter spaghetti. På dem och alla andra kamrater och på resans alla olika ljuspunkter satt man och tänkte medan bussen avfolkades mer och mer...

I pennan höllo Marianne och Gösta, en annan läste korr, en skrev stencil - men alla kunna vi oss därmed trösta: Gör resan om, den som kan och vill!

Back      Home