LULEÅ den 5. (TT.) En drunkningsolycka, som krävde två människoliv, har natten till fredagen inträffat i närheten av Luleå. De omkomna äro grosshandlare L. Carlsson från Sollefteå och bilägaren Seth Häggström från Luleå. Grosshandlare Carlsson, som var ägare till Kallaxö fältspatgruvor i Luleå skärgård hade under dagen besökt staden för en konferens med t. f. bergsingenjören i norra distriktet och hade på kvällen beställt bilskjuts till Karlsviks järnverk. Då bilen på fredagsmorgonen ännu icke avhörts där företogs genom polisens försorg undersökningar, varvid konstaterades att kupébilen kört ned sig på isen mellan staden och Karlsvik, varvid både passageraren och chauffören omkommit. Dykare har beordrats till platsen för att upptaga bilen med de förolyckade. Häggström var i 35-årsåldern och efterlämnar familj.

Det förmodas att chauffören kommit ur kursen, vilseledd av vattenångan från den vak i vilken bilen körde ned, samt av ljusen från ett transformatorhus på Luleälvens södra strand, vilka han trott härröra från Karlsviks järnverk.

Den under så tragiska omständigheter bortgångne var en i orten vida känd person, Sollefteåbo sedan ett 30-tal år tillbaka. Dir. Carlsson var född i Gudmundrå den 17 maj 1875 och sålunda nära 54 år gammal. Till Sollefteå kom han vid sekelskiftet, då han tillsammans med en numera i Luleå bosatt broder startade en slakteri- och charkuteriaffär, som utvecklades till av för orten stora mått. En större fabriksbyggnad uppfördes sålunda efter några år i Remsele och firman drev affärer över stora områden. Denna affärsrörelse nedlades emellertid och sedan har dir. Carlsson drivit affärer av olika slag. Sålunda  grundlade han cementfabriken i Granvåg och för ett antal år sedan inköpte han Kallaxö fältspatsgruva i Norrbotten, som han alltjämt innehade.

Den bortgångne, som var en energisk och driftig affärsman, efterlämnar maka... [½ rad saknas] ...barn. Han sörjes.

Tidningsnotis ur oidentifierad källa 6 april 1929

Vid grosshandlare Leonard Carlssons bår

upplästes följande avskedsord från arbetarna vid Kallaxögruvan.

Den hemska olyckan på Luleälvens is blev en svår prövning för den familj som nu står sörjande vid Carl Leonard Carlssons bår. Saknaden delas av många. Även till det lilla gruvlägret på Kallaxön kom sorgebudet som en blixt från klar himmel och försänkte oss alla i en stämning av den yttersta bestörtning. Vi hade ju så nyss råkat vår aktade arbetsgivare och med glädje erfarit, att han hade oss och vårt arbete i åtanke och ämnade planera den fortsatta gruvdriften så att den skulle trygga en säker utkomst för oss alla. Sådan han var vid detta vårt sista sammanträffande, sådan minnas vi honom även från all hans verksamhet här uppe: förutseende, omtänksam, rik på uppslag och praktiska idéer. 

Med särskild tacksamhet erkänna vi hans välvilja mot oss bygdens invånare, åt vilka han helt förbehöll den arbetsinkomst, som gruvdriften beredde. Han var alltigenom en god husbonde, rättvis och förstående mot sina underlydande, och hade därför också rätt att av dem fordra goda tjänares egenskaper och välförhållande. Vi hade lärt oss att med tillgivenhet och förtroende se upp till denne kloke företagare och visste av erfarenhet, att han ägede den bästa vilja och förmåga att lägga till rätta allt, så att arbetet kunde ostört bedrivas i endräkt och med ömsesidig uppskattning av den ena såväl som den andra partens rättmätiga anspråk.

Då grosshandlare Carlsson nu ryckts bort från sörjande anhöriga, medan han stod mitt uppe i en rastlös verksamhet och ännu väntande uppgifter, är det icke minst vi, hans underlydande i det avlägsna Norrbotten som känna sorg och uppriktig saknad efter honom. Väl förstå vi att andra händer komma att gripa sig an med fullföljandet av den bortgångnes planer, men hans personlighet har hittills satt sin goda prägel på verket och samarbetet, och därför erfara också vi smärta och saknad vid den oförutsedda, bråda skilsmässan.

Vid den nu öppnade graven önska vi, arbetare vid Kallaxögruvan, bringa den döda ett tack för hans omtanke om oss och hänsynsfullhet i arbetsgivarens grannlaga ställning. Han ägde vår tillgivenhet i livet. Saknaden skall hägna hans minne. Må han vila i frid!

Saxat ur oidentifierad källa 20 april 1929

En sorglustig historia

Historiska skildringar kan vara både positiva och negativa. Vi skall avsluta denna skildring av näringslivet i Sollefteå med en kombination av båda - en sorglustig historia.

När seklet var ungt fanns ett brödrapar, Leonard och Johan Carlsson, som drev charkuterirörelse på Remsele. De hade svin som föddes upp på nuvarande Risön (därav namnet Grisön i olika sammanhang). Av invånarna på södra sidan älven fick de oftast heta “Carlssons på andra sidan”. En av bröderna hade intressen i fältspatsbrytning i Norrbotten. En vinter var han på besök där uppe i bil med egen chaufför. Vid ett tillfälle hamnade de på Luleälvens svaga is. Carlsson omkom medan chauffören klarade sig. 

Olyckan vållade förstämning i Sollefteå och många var gripna av händelsen. En tid efter händelsen fick kontoristen vid elverket i Sollefteå, en dam, ett samtal på telefonen. - Jo, goddag, det här är Carlsson från andra sidan. Kontoristen, berättas det, fick nästan en chock - från andra sidan??? Så småningom kom förklaringen: det var en son till den omkomne i telefonen. Men “Carlssons från andra sidan” var så vanligt att han inte tänkte på att tolkningen kunde bli något helt annat.

Ur: Hildon Mattsons bok Sollefteå stad 75 år. Jubileumshistorik (Sollefteå 1992)