"Under karolinsk tid bröt trolldomsraseriet ut i vårt land. Det kom i och för sig inte alldeles oförberett. Svartkonst och magiska hemligheter hade sedan urminnes tider fascinerat människorna och haft enstaka utövare också hos oss. Undantagsvis hade det kommit till rannsakning och dom; åtminstone sedan 1500-talets slut berättar källorna om att myndigheterna inskridit mot föregivna fall av häxkonster och trolldom, men det var isolerade händelser. Desto mer skakande och förvirrande blev det plötsliga utbrottet av Satans härjningar i de svenska bygderna mot 1660-talets slut. [...]

Vad som framkallade epidemins utbrott just vid denna tid vet vi inte. Men själva företeelsen - häxorna och häxbegreppet - importerades i färdigt skick från utlandet. Efter en lång och märklig utveckling tog häxan definitivt gestalt ute i Europa vid medeltidens slut. [...] Genom sin förvända vilja och sina gärningar var häxorna att uppfatta som kättare, därmed var deras öde beseglat och domarna kunde avkunnas. Den fasansfulla skriften från 1487, Malleus maleficarum, Häxhammaren, gav sakkunniga upplysningar om häxornas ogärningar och hur man juridiskt skulle förfara med dem. [...]

Det började i Älvdalen i norra Dalarna 1668. Året därpå var Satan lös i Bohuslän, där han härjade under flera år, fick oväder att rasa och mjölkbyttor att dansa. De bohusländska häxerierna gick emellertid sina egna vägar, och det var Dalarna som blev den egentliga smittohärden i vårt land. Därifrån spred sig trolldomsraseriet till närgränsande landskap, ett stycke in på 1670-talet var det illa ställt i Hälsingland och Ångermanland, snart också i Gävle, där det kom till tragiskt-groteska uppträden. Hösten 1675 hade smittan nått Stockholm, efter allt att döma genom inflyttade gävlebor. [...] Häxväsendets utbrott ställde myndigheterna inför oförutsedda problem. Man fann snart, att de inte var en angelägenhet för de ordinarie domstolarna, den vanliga juridiken räckte inte till. I stället förordnades särskilda trolldomskommissioner av jurister, präster och lekmän, vilka reste runt i bygderna, avhörde vittnesmål och fastställde domar. [...]

Offren, de anklagade, var mest äldre kvinnor, försvarslösa inför de onda tungornas sladder. Själva grundmönstret var detsamma som ute i Europa: häxorna hade slutit förbund med Djävulen, om nätterna drog de skocktals till Blåkulla för att i osmakliga orgier fira sabbat. Men de svenska häxerierna hade också sin särprägel. Barnen spelade en långt större roll hos oss, både i de djävulska fantasierna och de efterföljande processerna. Den dystra facktermen var 'barnaförande' eller enbart 'förande' - häxorna hämtade de små barnen ur deras sängar och förde dem genom luften till sabbaten. De bestämda riter som skulle fullgöras under expeditionen var annars gamla och beprövade. Där var häxans horn och salva. Salvan, ibland kokad av barnfett, ströks på fordonet - en stång, en raka, ett kreatur eller annat - och så bar det av. Under vägen passade häxan på att 'skava klockorna', skrapa bort bitar av den vigda malmen. Framme i Blåkulla föreställdes barnen för Den Onde och den hemska festen begynte. [...]

De ansvariga i trolldomskommissionerna gick till verket med yttersta stränghet. Något annat hade under rådande förhållanden varit otänkbart. "En trollkvinna skall Du icke låta leva", stod det i bibeln; här gällde det att kämpa mot mörkrets furste och prästerna krävde kätteriets utrotande. Kungl. Maj:t hade uttryckligen föreskrivit dödsstraff för bevisad trolldom. [...] Flera av de anklagade bekände självmant, de som nekade fälldes på de 'förda' barnens uppgifter. Därmed hade man övergivit svensk lag, enligt vilken barns vittnesmål inte gällde. Också tortyr förekom ibland. Hur många häxor som inalles avrättades i Sverige under de sju-åtta år epidemin grasserade kan inte säkert avgöras, men antalet torde stiga till omkring 300. Efter avrättningen brändes de på bål. I åtminstone ett fal har en kvinna bränts levande. Det var Rumpare-Malin i Stockholm; "friskt" steg hon upp på bålet under prästens förmaningar. [...] Mot 1670-talets slut upphörde trolldomsväsendet i Sverige ungefär lika plötsligt som det börjat."

Ur: 'De stora häxprocesserna' av professor Sten Lindroth i 'Den svenska historien, del 7', Stockholm 1966 och 1978

1)     ELLA

ELLA föddes omkring 1624 i Dals socken. Hennes föräldrar är tills vidare ej kända. ELLA var gift med PER Olofsson, som enligt mantalslängden 1663 innehade 12 seland i Norum och var son till OLOF Olofsson på samma hemman, Norum nr 2, som dessutom omfattade 1 seland i Hållsätter. ELLA och PER hade vid häxprocessen minst tre barn, Olof, Malin och LARS. Där omtalas även ett par fosterbarn Brita och Kerstin. Enligt domboken av år 1682 hade PER Olofsson åtagit sig målsmannaskapet för sin broder Johans två barn, vilka sannolikt är dessa Brita och Kerstin. ELLA var en av de anklagade och dömda vid häxprocessen 1674. PER gifte efter ELLAs död om sig med Karin Hansdotter och avled troligen 1683. Karin överlevde mannen och löste ut styvsönderna Olof och LARS ur hemmanet. (Uppgifter hämtade ur: Stattin, 'Bönder och hemman i Dal från 1694 till 1890; 58:1-3')

Avskrift ur rannsakningsprotokollet (oktober 1674):

"Onsdagen den 21 oktober 1674 framträder Pål Pålssons hustru Karin i Ärsta, något över 37 år, och 'bekänner' bl a att ha fört Johan Perssons dotter Barbro i Ärsta 10 år [kan detta vara SARAs Barbro? - se nedan] allt sedan fjol sommar, vilket även Barbro bekänner. De har där utläst 2½ bok innehållande förbannelser över far och mor, himmel och jord etc. Både hustru Karin och flickan Barbro bekänner att de tjänar Satan och vidare att Per Olssons hustru ELLA i Norom för tre sina barn; äldste sonen Olle är där länsman; hustru SARA, änka i Norom, för också barnet Sara; Mårten Johanssons (andra) hustru Brita i Ärsta för barn; pigan Sigrid (dotter till Mårten Johanssons första hustru och syster till Olof Mårtensson) i Ärsta följer hustru Brita (styvmor).

Efter det att hustru Karin bekänt för prästerna skall dessa (och andra av henne nämnda personer) i Blåkulla ha tracterat henne, slagit och trampat på henne så att hon tänkte att det inte skulle vara liv i det barn hon var havande med. Hon uppger vidare att så snart hon bekänt tog hustru ELLA i Norom av henne smörjhornet som hon fått av sin mor, ty denna ELLA är en så stursk trollpacka att hon fäller dem till böter i Blåkulla om de bekänner och är sakfällda.

Föreställdes Per Olssons hustru ELLA i Norom, som inte vet sin ålder, dock vid pass 50 år, och uppmanades bekänna förrän vittnen inkallas. Hon svarade, 'Gudh gifue iag kundhe bekänna mig, aldrig till Blåkulla någre barn fördt, eller på någre sätt tient Satan'. Ett antal vittnen inkallades därför:

Hustru Karin i Ärsta anklagar henne för att i Blåkulla vara som en husbonde för dem alla, att hon ligger hos Satan under bordet, knäfaller för honom och utber sig om hjälp att inte bekänna. Karin uppger vidare att hustru ELLA är den som värst slagit och trampat på henne sedan hon bekänt.

En pojke på 9 år, Olof Olofsson i Norom, anklagade ELLA för att vid midsommartiden ha börjat föra honom till Blåkulla varje natt, på folk och på boskap, att hon första gången gav honom en silversked i städsel, där utläst två böcker. Hon har där givit honom olika slags mat, hon står främst vid bordet och ställer fram maten. Hon faller på sina bara knän för Satan och lovar att aldrig bekänna. Satan försäkrar att vara hennes hjälpare och förlösare och ber henne att inte tro på eller lita till Timmermanssonen som sitter i helvetet. ELLA har legat hos Satan, famntagit och kysst honom och vigt Olle samman med en liten vacker hustru., som dock när Olle sedermera bekände blev till en grå sugga. Hennes son LASSE är den förste som vigde Olle ihop med svinet. Hustru ELLA gav gossen där ett annat namn Skiälla. Sedan gossen börjat bekänna har ELLA slagit honom med en rem, lagt omkull honom och hotat att skära halsen av honom, om han bekänner. Pojken har också sett ELLA där trampa och slå hustru Karin i Ärsta sedan hon bekänt. Karin uppger att varje ord som Olle berättat är sant.

Pål Persson i Norom 11 år anklagar också ELLA att hon vid pingsttiden börjat föra honom till Blåkulla och sedan var natt fört honom dit på folk och kreatur. Vid skördetiden hade ELLA en av sin faders kor kallad Gullhals. Hon satte på kons horn en säck med kornax. Vid framkomsten till Blåkulla ramlade ett av hornen till marken och kon är fortfarande hornlös. Gossens fader Per Olofsson intygar att kon om aftonen hade två horn och om morgonen ett som blödde och försvunnit under natten. Att detta var sant intygade även den tidigare nämnde pojken Olle Olsson som också for på samma ko. När Pål kom första gången till Blåkulla fick han legopenning, och fick av henne olika sorters mat och utläst 2½ bok som innehåller förbannelser över allt på jorden med undantag av för Satan och humblan som flyger. Hustru ELLA har där ätit, druckit och dansat, bränt upp kornet som hon fört dit, knäfallit för Satan, bett honom bevara sig så att hon ej bekänner, legat ofta hos honom under bordet, kysst och famntagit. Hustru ELLA nekar ihärdigt häremot.

Pojken Per Siulsson i Galagök, 10 år, anklagar hustru ELLA i Norom för att hela sommaren ha fört honom till Blåkulla varje natt på folk och boskap. Han hade fått en guldpeng i städsel och ELLA hade givit honom olika slags mat att äta, utläst närmare tre böcker med förbannelser över far och mor, syster och bror etc. ELLA är där matmoder, äter, dricker och dansar med hopen. Hon liksom dottern Malin har legat hos den fule under bordet, knäfallit och bett om hans hjälp. Hon har skrubbat klockan och under sin resa släppt malmen ner i sjön och därvid sagt 'Gud låte min själ icke närmare komma Guds rike förrän denna malm flyter'.

Hustru Brita, änka i Hammar, intygar att ELLA är en fullkomlig trollpacka, att hon länge tjänat Satan och att när hon nämner Jesus menar hon Satan sin husbonde. Allt vad barnen vittnat om henne är sant, vilket även hustru Karin i Ärsta som har bekänt intygar.

Hustru ELLAs son LASSE, 13 år, föreställdes. Han ville ingalunda bekänna vem som förde honom, trots att de tidigare nämnda gossarna Olle, Pål och Pelle betygat att han i Blåkulla är präst och att brodern Olle är länsman där. Denna länsman Olle, 18 år, föreställdes. I hans närvaro vittnade såväl hustru Karin i Ärsta, hustru Brita i Hammar som de tre nämnda gossarna Olle, Pål och Pelle att han i Blåkulla tjänstgör som länsman, att han rider främst och brodern LASSE därnäst hos sin moder. Hustru ELLAs dotter Malin 15 år föreställdes och ville ej heller bekänna att hon varit i Blåkulla. Hustru Karin, änka i Ärsta, vittnar att hon följer sin moder till Blåkulla och pojken Olle Olofsson vittnar detsamma och att han åker på samma fordon som hennes mor för honom på [?]. Pål Persson bekräftar detta och säger sig ha sett Malin sitta till bords i Blåkulla och ligga hos den fule under bordet. Pojken Pelle betygar att Malin följer på samma fordon som han och att hennes mor för dem. Hustru Brita i Hammar ber Malin bekänna, 'du vet väl att du följer din moder till Blåkulla'. Malin ville ingalunda bekänna.

En flicka Brita i Norom, 9 år, intygar också att ELLA fört henne på boskap till Blåkulla, att hon där fått av henne att äta, utläst tre böcker men inte minns mer om innehållet än far och mor, att hustru ELLA, flickans fostermor, där äter och dansar. Hennes syster flickan Kerstin 9 år [samma ålder - tvillingar?] bekänner att fostermodern ELLA har fört henne var natt på boskap till Blåkulla, att hon där fått mat och utläst fyra böcker men inte kan eller vill bekänna dessas innehåll. Fostermodern frambär där maten, äter och dansar.

Flickan Sara i Ålstad intygar om ELLA att hon i Blåkulla har fäktat med Brita i Årstad. Hon har där sett ELLA med en röd kjol med gröna band på. När hon därom namngavs sprättade hon bort bandet och natten efter kom hon utan band på kjolen. ELLA hade där slagit och trampat på hustru Karin i Ärsta för att hon bekänt. Pojken Måns i Åhlstad säger sig ha sett hustru ELLA, matmodern i Blåkulla där ha slagit och trampat på nämnda hustru Karin i Ärsta. Hustru ELLA vill ingalunda bekänna.

En pojke Olof Matsson i Ålstad 15 år (moder hustru Anna) uppger bl a att PER Olofssons Olle i Norum är länsman i Blåkulla och brodern LASSE är präst. Han intygar vidare om hustru ELLA att han ofta sett henne i Blåkulla och där kläda brudar och frambära maten, göra allt det andra göra, knäfalla för Satan, tillbedja honom och ha lägersmål hos honom. Brodern Pelle i Åhlstad 13 år bekräftar detta. Synderkan hustru Anna i Åhlstad uppger att hustru ELLA såväl som alla andra var natt bolat med Satan, dyrkat honom som Gud, haft alla sina kläder där, klätt brudarna och även framburit maten som en förestånderska. Hustru Ella vill ändå inte bekänna. Hustru Anna intygar även att ELLAs söner Olof och LARS varit i Blåkulla och där tjänstgjort som länsman respektive präst.

Häradsnämnden dömde ELLA som trollpacka till döden medan sönerna Olof och LARS tillhörde den grupp på elva personer som överlämnades till kommissionens gottfinnande."

Ur Teo Sundins avskrift av Rannsakningar i oktober 1674 angående trolldomsväsendet i Ångermanland: Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar, Södra Ångermanlands domsagas arkiv, vol A I a:1

2)     SARA

Det är inte känt vilket år SARA föddes, men hon härstammar från Norum i Dal. Hon var syster till Barbro i Daglös, hustru till Hans Ersson som fick hustruarv från Norum. Gift med JOHAN PERSSON, son till Per Markusson i Faresta. Kallas knekt även sedan han blev bonde i Norum, där han var bosatt 1647 och innehade 7 seland, som han erhållit genom gifte. Levde ännu 1663 men var död senast 1674.

SARA blev dödsdömd vid häxprocessen 1674 och kallas då änka. Av hennes barn nämns då dottern Sara 20 år och sonen Christopher 16 år. Hennes avlidne man nämns inte, inte heller dottern BARBRO. Vid tinget i Torsåker i oktober 1682 uppbjöds första gången en broderslott och bördsrätt i Norum, som Kristoffer Johansson till sin syster hustru Barbro Johansdotter testamenterat, som skriften av den 26 maj 1681 utvisar.

Avskrift ur rannsakningsprotokollet (oktober 1674):

"Hustru SARA, änka i Norom, föreställdes och förmanades att utan vidlyftighet bekänna. Hon svarade att hon inte hade något att bekänna, varför följande vittnen inkallades:

Hustru Karin i Äfstad uppgav att hon tjänat Satan, är ridgumma i Blåkulla, hon för även barn som själva framträder och bekänner. Hustru SARA stod som hon vore svimmande, sägandes 'Bed för mig'. Därför sjöngs för henne Otukts Ande kom, och en bön lästes. Då detta skett tillfrågades hon om vad ord som sjungits och lästs. Hon svarade att hon icke mindes ett ord därav, ej heller gav någon akt därpå.

Hustru Brita i Hammar ber också att hustru SARA skall bekänna, eftersom hon bevisligen far till Blåkulla och där kokar och bereder mat.

Pojken Pål i Norom har också sett SARA vara kock i Blåkulla. Hon för sin egen son Christopher och tre Erik Danilelssons barn Dordi, Marit och Karin; har även sett SARA dansa där och legat hos den fule under bordet, med honom haft umgänge, kysst och famntagit.

Pojken Olof Olofsson i Norom [alltså ELLAs son] har även sett SARA i Blåkulla koka och ligga hos den fule under bordet.

Hustru SARAs son Christopher 15 år kallades in men ville inte göra någon bekännelse om sin moder.

En flicka Barbro i Ärstad bekänner sig ha sett SARA i Blåkulla fäkta med de andra käringarna.

Hustru SARA bekänner nu omsider. Skall sedan ungdomen ha kommit till Blåkulla genom sin moder och allt sedan dess dyrkat Satan och dess trefaldighet som sin Gud. Hon hade hela denna sommaren dit fört sina barn Christopher och Sara samt grannen Erik Danielssons tre barn Dordi, Marit och Karin; bolat med Satan och sopat stugan hos honom några gånger. Hon hade sällan i egen person varit i kyrkan, aldrig till Herrans nattvard, utan det var i hennes ställe ett spöke; hon vet ej heller vad de få i nattvarden, vill inte bekänna ha förgjort någonting. Hennes son Christopher 16 [?] år bekänner att hans moder fört honom till Blåkulla för fyra eller fem år sedan, där utläst tre böcker, den första som ABC-boken, den andra som lilla lakelsen [!], den tredje som evangelieboken osv. Just nu var hans moder borta i Blåkulla sedan han kom inför rätten, som nogsamt syntes att hon bortsvimmade.

Christopher bekänner att han nästliden jul blivit sammanvigd med pigan Barbro, vars far heter Ängelen, den svarte på bänken. Han hade ofta legat hos sin hustru och med henne haft full gärning men vet inte om hon fött barn.

Hustru SARA, änka i Norom, föreställdes åter och sade sig i förstone ej väl veta om hon tjänat Satan. Prästen herr Lars påminde henne därför om hennes frivilliga bekännelse som hon gjorde såväl före som efter predikan nästlidna söndag: att hennes moder i barndomen lärt henne at tjäna Satan och att hon alltsedan rest och ridit till Blåkulla, dit fört sina egna och grannen Erik Danielssons barn. Smörjhornet sade hon sig ha under östra knuten på hennes lada. Hon bekände då också att systern hustru Barbro hade kiusatt henne och att hon senast tog igen sin bekännelse. Hon uppräknade då alla beryktade i socknen att även de är trollpackor och förfört dottern Sara till den konsten. Nu vill hon återigen vända sin bekännelse, att hon inte kan veta eller minnas sig ha varit i Blåkulla.

Hustru Anna i Ålstad vittnar att hustru ELLA i Norom och Mårten Johanssons i Ärstad hustru Brita samt Hans Thomassons Karin i Mo har tvingat hustru SARA att ta tillbaka sin bekännelse, de bägge nätterna sedan söndagen har hustru SARA lovat Satan med handband att aldrig bekänna. Hustru SARA önskar och ber om Guds upplysning att hon kunde få bekänna. SARAs dotter Sara i Norom 20 år föreställdes och ville ingalunda bekänna.

Häradsnämnden dömde SARA som trollpacka till döden. Barnen Sara och Christopher nämns icke i domslutet."

Ur Teo Sundins avskrift av Rannsakningar i oktober 1674 angående trolldomsväsendet i Ångermanland: Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar (Södra Ångermanlands domsagas arkiv, vol A I a:1)

Back      Home