Jugoslavienresan 1952 - del 4

Bild: Österrikisk visering och Danska och Västtyska stämplar i John Boijas pass. Notera även valutainköp hos Svenska Handelsbanken som instämplats i passet längst ned till höger.

Efter att ha vilat ut i tre dagar i Dubrovnik vände sedan resan åter norrut. Primärmålet var Foca där träfiberplattefabriken var under uppförande. Vägen dit var dock inte helt lätt. Endera var vägen blockerad av snöskred eller så var den just under kraftig renovering. Väl i Foca slutade Johns turistande, vilket bristen på bilder avslöjar. Jonas filmade dock flitigt och även Lilly och Göran tog med sig Johns smalfilmskamera på utflykter. Färgfilmerna från Foca-trakten är en sann njutning.


Del 4: Jugoslavien och hemresan

Hotellvärdinnan och Lilly utanför Hotel Argentina, Dubrovnik

Prunkande blomsterprakt i Dubrovnik

Nere i Dubrovniks hamn

I Dubrovnik stannade vi några dagar för att koppla av, bese staden, njuta av solen och bada i Medelhavet, berättar Göran. Resan från Dubrovnik påbörjades 15 april och avsikten var att åka vidare direkt till slutmålet Foca. På kartan fanns en väg mer eller mindre rakt norrut som såg lockande ut. Vägen gick allt brantare uppför och efter några timmar kom man till Cemerno-passet 1.329 meter över havet. Enligt kartan skulle detta vara den närmaste vägen från Dubrovnik till Foca men så var uppenbarligen inte fallet, ty ett snöhinder blockerade vägen och kunde omöjligt passeras. Dessutom var det så smalt att man omöjligt kunde vända, så det fanns inget annat att göra, än att backa Pacemakern några hundra meter innan den kunde vändas för att pröva en annan väg. Först hade dock Lilly och Gunnel ett litet snöbollskrig.

Bergsflod på vägen till Foca

Det gamla ordstävet besannades: genvägar blir ofta senvägar. Men priset betalades inte bara med tid utan även med bensin. Och i ett land där det är ont om bilar är givetvis också bränsle en bristvara. Helt sonika behövde Pacemakern tankas uppe i bergen. Givetvis fanns ingen bensinstation men lyckligtvis erbjöd sig en man vid en lastbilscentral att slanga bensin från ett stort fat direkt i tanken. Han sög och sög och när till sist bensinen kom fick han sig en ovälkommen munfull. Allt medan han spottade och fräste blev tanken emellertid fylld och priset var troligen gynnsamt. Åtskilligt försenade kom de så småningom att ta den långa, smala vägen via Gacko till Mostar (med den berömda Romerska bron) där de övernattade

Bro i okänd Jugoslavisk stad

Den gamla romerska bron i Bosniens provinshuvudstad Mostar. Finns även på smalfilm

Paus vid en porlande källa. Längst upp står Göran och Gösta Meurling, Johns högra hand
och platschef i Foca, som hade anslutit till truppen i Dubrovnik den 14. Finns även på smalfilm

Muslimska kvinnliga vägarbetare. I förgrunden syns även Meurling, Göran och Gunnel. Finns även på färgfilm

Floden Drina vid Foca. Nya träfiberplattefabriken och sågverket syns i mitten

Nästa dag körde man förbi Sarajevo för att sedan anträda den sista strapatsen, de sista långsamma milen upp i bergen till Foca, dit man anlände på kvällen den 16 april. Foca var då en liten stad med endast ett matställe och hotell. Avsaknaden av alternativ gjorde dock att man fick vara nöjd med vad som bjöds. Några dagar tidigare hade den förestående ankomsten av en svensk delegation annonserats i lokalpressen. Där stod bl annat att besökarna 'klätts upp och fått låna en bil i Belgrad'. Givetvis var inte ett ord sant, vilket lokalbefolkningen lätt genomskådade och svenskarna åtnjöt alltid gott anseende. Som mest var det cirka tolv svenskar på plats nere i Foca, som ledde montaget av fabriken. Utöver lön och traktamente hade de en fickpeng motsvarande fem svenska kronor, vilket var mer än de kunde göra av med trots att åtskilligt med slivovic, det lokala brännvinet samt bananlikör försvann i deras strupar. Staden var för övrigt på den här tiden en veritabel etnisk smältdegel med stor representation av både bosnier, serber och kroater och den besökare som tog sig en promenad upp i bergen kunde se ortodoxa, kristna och muslimska helgedomar med olika klockstaplar, kupoler och minareter i en salig blandning.

Fabriken under byggnation

Vid en olycka på arbetsplatsen blev en arbetare skadad. Ett litet sjukhus fanns förvisso i Foca, men inte någon ambulans. Den blodiga mannen lindades in i diverse saker och blev transporterad i ilfart med Hudson Pacemaker till sjukhuset och Göran blev hjälte. En annan episod under vistelsen i Foca var att det plötsligt inte fanns några pengar till de inhemska arbetarna. Detta berodde på att bankens kamrer hade hängt sig och det sades att orsaken var att han blivit avslöjad som kontaktman för partisanerna i bergen.

Fabriksbygget var under alla omständigheter det största projektet i staden och kom under årtionden att bli den största arbetsgivaren med avsättning för produkterna i hela Jugoslavien. All maskinell utrustning kom från Sverige och mycket av det tillverkades av Viggbyholms Verkstäder i Täby under Johns överinseende. Ett ständigt bekymmer var dock att säkra betalningen för det utfört arbete och fullgjorda leveranser. Vid denna tid var ännu det mellanstatliga banksamarbetet ytterst begränsat och ofta blev det fråga om att själv transportera stora summor i kontanter på resorna

Salzburg, Österrike 24 april. Finns även på färgfilm

Hemresan anträddes den 23 april och gick på knaggliga vägar via Banja Luka och senare, på något som liknade motorväg, från Zagreb upp till Salzburg i Österrike. Men även här sprang ibland fårskockar över vägen så stor försiktighet var ständigt påkallad. I München stannade man för att släppa av Jonas som fortsatte resan hem till Sverige med flyg. Resan fortsatte över Göttingen, Flensburg genom Danmark och vidare med färjan till Helsingborg och en sista övernattning i Ljungby. Den 29 april åts lunch i Hultsfred och på kvällen var man åter hemma i Stocksund.

I Hannover besökes mässan den 27 april

Sista bilden är tagen utanför Hannover-mässan. Resan fortsatte sedan med övernattning i Flensburg, till Ljungby.

Under hela resan bokförde John noggrant uppgifter angående avstånd, valutafördelning, bensininköp, punkteringar osv i sin fickalmanack. Genom detta har det varit en tacksam uppgift att försöka rekonstruera reseförloppet, identifiera platser och datera bilder. Och tack vare de välbevarade fotonegativen och en avancerad bildläsare har många sedan länge bortglömda platser och människor åter fått liv. Den detaljerade berättelsen om Jugoslavienresan, 7.674 km mestadels på knaggliga europeiska grusvägar våren 1952, kan läsas på www.boija.com

Bilen blev kvar i familjen ytterligare ett år och det finns fler äventyr att berätta om. Sommaren 1953 företogs ännu en Jugoslavien-resa med Pacemakern och i skrivande stund har nya uppgifter samt fotografier från denna senare resa framkommit så det är inte omöjligt att ännu en artikel om familjen Boijas Hudson Pacemaker kan dyka upp i Hudson-tidningen så småningom.

Karolinska Sjukhuset, Solna den 26 oktober 2003, Göran och John Boija d y

 

Home