Per Jonssons sista år (1682-86)

Såvida en släktforskare inte stöter på adel eller präster bland anfäderna, kommer denne sällan bortom 1700-talet. Därför är det extra tillfredsställande att här kunna presentera inte bara kalla fakta om födelse- och dödsår utan också en mustig historia kring en sedan länge död anfader. Ur mitt perspektiv (John Boija den yngre) rör det sig om farmors farmors farmors farfars farfars far, Per Jonsson som föddes i Norrmesunda 1630 och levde där som bonde hela sitt 56-åriga liv. Han var gift och hade barn tillsammans med Märit Jonsdotter från Anundsjö (1630-1706). I sin bok 'Androm till skräck och varnagel' tecknar författaren Lennart Selling i kapitlet 'Lust och längtan blev deras olycka' ett porträtt av Per Jonssons sista år och det utomäktenskapliga äventyr som till sist drev honom till att ta sitt eget liv i februari 1686. Selling har utifrån Tingsrätts- och Hovrättsprotokoll återskapat historien så gott det låter sig göras. Och detta arbete länder honom all heder.

Han hade granna ögon den där Per Jonsson från Norrmesunda, tänkte Brita Kielsdotter när hon satte sig i kyrkbänken och rättade till sin kjol. Nyss, ute på kyrkbacken, hade de där mörka, granna ögonen mött hennes. Och inte var det första gången bonden från Norrmesunda och hon själv utbytt den sortens blickar, som bra mycket liknade dem som unga älskande ger varann. Så ung var nu inte Per Jonsson. Han hade hustru och vuxna barn. Det visste Brita. Brita Kielsdotter visste också priset på det som kunde följa av längtansfulla ögonkast. För bara ett par år sedan hade hon fått plikta dyrt för att hon inte kunde motstå kaptensonen Hans Johanssons uppvaktning. Det hjälpte inte att Hans lovat henne äktenskap. Hon fick slita ris vid kyrkan hemma i Sidensjö och stå på skampallen. Hora hade byborna kallat henne. Hon hade också hånats för att en annan kvinna slagit henne ur brädet så att Hans, när deras lönskaläge uppdagades, hade dragit sig ur äktenskapslöftet. Gudstjänsten med sin straffpredikan tog slut och Brita Kielsdotter lämnade kyrkan tillsammans med de andra kyrkbesökarna. Utanför kyrkan fick hon ännu en glimt av Per Jonsson, innan hon begav sig hemåt, hem till den lilla stugan och ensamheten.

Han hade granna ögon den där Per...
(illustration av Lennart Selling)

Kung Karl XI
(byst av Caspar Schröder)

Brita Kielsdotter var gift med båtsmannen Per Månsson Beck. Hon var gift men levde ändå ensam. Per Månsson Beck fanns långt nere i Karlskrona och hade gjort så i flera år. Det var till Karlskrona Karl XI förlagt landets återuppbyggda flotta. Därifrån kunde flottan avsegla praktiskt taget året runt, vilket inte var möjligt med, som tidigare, den centrala basen i Stockholm.
Per Månsson Beck äktade Brita Kielsdotter 1681. Det var under den tid då Karl XI upprättade sitt indelningsverk och varje landskap eller län måste hålla riket med ett ständigt berett regemente på 1200 man. Några bönder i Västersel och Sörböle, de var fem till antalet, hade gått samman om en båtsmanstjänst. Det var den tjänsten Per Månsson Beck fick. Efter giftermålet med Brita slog han sig ned i Västersel, i en stuga som bönderna visserligen inte var ålagda att hålla honom med, men som de av välvillighet ställt till parets förfogande.
Per och Brita hann precis inrätta sig i stugan innan den unge båtsmannen kommenderades till Karlskrona. Det blev marsch till Stockholm i tvåmilsetapper och sedan båt längs östkusten till flottbasen. När Per Månsson Beck installerat sig i Karlskrona fick han hjälp med att författa ett brev till hustrun hemma i Västersel. Allt väl, förmedlade brevet, som Brita fick uppläst för sig av kyrkoherden.

I Västersel levde Brita Kielsdotter ett strävsamt liv med dagsverken på gårdarna i trakten. Utöver det hårda arbetet bestod hennes tillvaro mest av ensamhet. Vid enstaka tillfällen tog hon sig till fots genom skogen till föräldrahemmet, i byn Å. Besöken blev kortvariga. Brita kände fortfarande smäleken hon fått lida på skampallen och till vardags efter historien med kaptenssonen.
Söndagarnas vila och kyrkgång var det som hägrade för Brita under veckornas dagsverken. När sommaren 1682 så sakta intog det ångermanländska landskapet var det ytterst sällan Brita skänkte någon tanke åt den äkta mannen nere i Karlskrona. Så särskilt förtjust i Per Månsson Beck hade hon aldrig varit. Han var främst mannen som frälste henne från nesan, att efter straffet för lönskaläge förbli ogift och bespottad. Och nu när han inte ens fanns i hennes närhet hade han blivit en ren främling. Därför lät sig också Brita Kielsdotter lockas in i det frestande, men farliga, utbytet av lystna blickar med Per Jonsson från Norrmesunda. Under nästan ett år stannade också umgänget vid enbart ögonkast.

I mars 1683 fick dock den utdragna ögonkurtisen sin fortsättning. Per Jonsson hade hälsat på hos nämndemannen Persson i Mellansel en kväll, och tagit sig några glas. Han kände sig uppspelt när han var på hemväg i den kalla, månklara marskvällen. I den sinnesstämningen kom han att tänka på den ljuvliga, unga båtsmanshustrun Brita. Hon som i hans fantasi redan så många gånger blottat sina tunga bröst för honom och skänkt honom sällhet utan gräns. Hetsad av sin fantasi och de förhoppningar, som Brita ingivit honom med sina förstulna blickar på kyrkbacken, beslutade sig Per Jonsson för att knacka på i båtsmanstorpet. Det var så Brita Kielsdotters och Per Jonssons halvannat år långa förhållande inleddes. En oupphörliglek med elden, det visste de båda. Om de upptäcktes skulle det sannolikt betyda döden på avrättningsplatsen.
Även Per Jonsson hade tidigare straffats för osedlighet. Det var 20 år tidigare, när han strax efter giftermålet med Märit [Jonsdotter], hade lägrat en annan kvinna. Hans straff den gången blev några gatlopp. Värst var ändå att behöva stå på skampallen inför alla kyrkbesökarna och den gråtande hustrun. Per Jonsson hade lovat bot och bättring. Men nu hade han åter fallit för frestelsen att tillfredsställa köttets lust, någon annanstans än i den äkta sängen.
Tiden rann iväg alltmedan Per Månsson Beck var i Karlskrona och upprätthöll rikets beredskap, ovetandes om hustruns kärlekshistoria med bonden i Norrmesunda. Hemma på gården gick Per Jonsson och skötte sina sysslor, understundom med tankarna på det bitterljuva fröjderna Britas kropp gett honom. Britta Kielsdotters tankar gällde mest hopp om kommande kärleksstunder.

Per försökte övertala Brita att resa bort
(illustration av Lennart Selling)

I lust och längtan möttes också Per Jonsson och Brita Kielsdotter en dag i november 1684. Han körde timmer vid fäbodarna och hon var på väg hem från kvarnen i Norrböle. ‘Där hade de sitt sammanlag ståendes under baran himmel på vägen.’ Så beskrevs det senare, i den tidens rättsprosa, det som hände då. Det lustfyllda och häftiga mötet vid Andersmässotiden 1684 fick följder. Brita Kielsdotter blev gravid! Hennes kättja och hennes hunger efter gemenskap hade försatt henne i en katastrofal situationen. Maken fanns i Karlskrona och hade inte varit hemma på flera år och barnafadern, den avsevärt äldre Per Jonsson var gift! Med bilan bokstavligen hängande över sitt huvud, vädjade och hotade Per Jonsson Brita Kielsdotter att inte för någon enda levande varelse uppge vem som var far till hennes barn.
    I april 1685 möttes paret i Jonssons stall i Norrmesunda. I desperation försökte de fördriva barnet. Per Jonsson stötte sitt knä i Britas mage. Gång på gång till dess hon skrek av smärta. Då tvingades han sluta för att de inte skulle ertappas tillsammans i stallet. Innan de skildes åt hade de än en gång legat med varandra.
    I juni försökte Per Jonsson att, med hjälp av ett förfalskat brev och lite pengar, få Brita att ge sig iväg till svärföräldrarna i Härnösand. Brevet, som han påstod var från svärföräldrarna, hade han själv skrivit. Men inga pengar, övertalningar eller hotelser hjälpte. Brita vägrade ge sig iväg. Ursinnig lämnade Per Jonsson Britas stuga.
    Brita Kielsdotter kunde till sist inte längre dölja sitt tillstånd. Hennes putande mage satte fart på tungorna i Västersel. Till dem som inte nöjde sig med att enbart prata hörde bondhustrun Margaretha. Hon sökte upp Brita i torpet och försökte bringa klarhet i ryktena. ‘Jodå’, visst var hon med barn. Det erkände Brita. Men sedan var det stopp. Hon vägrade absolut berätta vem som var barnavfadern.

Pratet nådde så småningom prästens öron. Smått förundrad erinrade han sig båtsmanshustrun Brita som fått hans hjälp med uppläsningn av brev från maken i Karlskrona. Att båtsmannen inte kunde vara far till barnet Brita väntade var uppenbart. Den ortodoxt skolade och nästan 70-årige prästen, kyrkoherde Anzenius, visste sin plikt. Han vände sig till Erik Olofsson Bring, länsman i Bredbyn. Länsman borstade täljspånen från sina byxor när prästgårdsdrängen kom med budet från Anzenius, och hörsammade omedelbart kyrkoherdens krav på ett sammanträffande.
Länsmannen var ordentligt informerad om Britas långt framskridna havandeskap, och hennes mans vistelse i Karlskrona sedan flera år, när han en tid senare sökte upp Brita i torpet. ‘Vem är far till barnet’, var huvudfrågan som länsman ställde till den olyckliga kvinnan. Varken lock eller pock eller skrämsel gav någon effekt. Brita teg envist om barnafadern. ‘Du blir instämd till tinget så fort horungen är född’, löd länsmans sista ord innan han slog igen dörren efter sig. Men länsman Bring har inte gett upp i jakten på den som gjort båtsmanshustru Brita med barn. Han gjorde klart för byns jordemor att såväl prästen som han själv var mycket angelägna om att få reda på barnafaderns namn. Vill jordemor ta till det gamla knepet att pressa fram namnet ur moder under förlossningen? frågade han.
I början av augusti var Britas stund kommen. Hon släpade sig, med intensiva värkar, till granngården där hon fick lägga sig i kammaren. Jordemor tillkallades. Och hon visste sin plikt, efter länsmans besök strax dess för innan. ‘Tala om vem som är fadern och Gud låter dig få en lättsam förlossning’, lockade hon. ‘Om inte, gör han det mycket svårt för dig’. Jordemor målade också upp andra hemska bilder - barnet kanske skulle vägras dopet och få förbli hedning, var en av dem. Brita Kielsdotter plågades svårt av födslovåndor och till sist brast hennes självkontroll: ‘Per Jonsson i Norrmesunda är far till mitt barn, det är sant vid Gud’, ropade hon.

I Norrmesunda gick Per Jonsson i ständig skräck. Orkade Brita stå emot kraven på att uppge barnafaderns namn? Några dagar efter att Brita fött sitt barn, i augusti 1685, uppenbarade sig länsman Erik Olofsson Bring på gården i Norrmesunda. Uppsynen var bister och jagade kalla kårar efter ryggen på Pers hustru Märit. ‘Jo’, Per var hemma hölls i lagården, svarade hon på länsmans fråga. Där fann också länsman honom en stund senare. Men det var en till synes oförstående och oskyldig Per Jonsson som tog emot länsman Bring. ‘Vad är det för tokprat’, sade han med ett nervöst skratt när länsman kom med sina anklagelser. ‘Det är Britas egna uppgifter’, svarade länsman. Hon lämnade dem när födslovåndorna var som värst. Det är ingen idé att neka, förklarade han lugnt. Per Jonssons ögon, som en gång lockat den ensamma båtsmanshustrun Brita från den smala vägen var nu bara resignerade. Per orkade inte spjärna mot längre, orkade inte längre leva i spänning och skräck. Per Jonsson föll till föga inför länsmans bevis.
Länsman placerade horkarlen Per Jonsson i fångkistan vid kyrkan. Där fick han sitta fram till tinget, i Bredbyns gästgivaregård, den 7 september 1685. Brita Kielsdotter stannade kvar i sin stuga, i sin säng, med det nyfödda och oönskade flickebarnet på armen. Två karlar hade satts av länsman att bevaka henne. Karlarna kände olust och rädsla för uppdraget där de trampade omkring på gården utanför torpet i Västersel. Det var en oren kvinna, icke kyrktagen efter förlossningen, som låg där inne. Det gällde att inte komma nära henne och ungen därinne i stugan. Ingen av dem ville gå in i stugan. ‘Det vet man ju vad som kan hända om man går in till ett hedet fruntimmer’, sade en av dem. Och jag är inte den som tar risken att få missväxt på min jord eller en massa råttor på gården.

Häradsprofossen utdelade Britas
risstraff utanför tinget
(illustration av Lennart Selling)

Bleka och darrande drogs Per Jonsson och Brita Kielsdotter inför tinget. Där rullades deras gamla brott upp. Det sista brevet från Britas lagvigde make, daterat 1 augusti [1685], lästes upp och blev till bevis för att båtsmannen fortfarande var i livet. Brevet kom från Karlskrona med båtsman Jon Olufsson i Skalmsjö, nyligen hemförlovad. I rätten uppträdde Per Jonssons hustru Märit och delgav de närvarande sin sorg och skam. ‘Barnen och jag ber till Gud natt och dag om nåd för Per’, snyftade hon. Men hor var ett allvarligt brott och det var inte nåd tingsrättens ledamöter hade i tankarna när de formulerade sin dom mot det två syndarna: ‘Emedan Per Jonsson och Brita Kielsdotter bägge gifta personer äro som på ömse sidor överträtt sitt äktenskaps bud så att de avlat barn uti hordom tillsammans, kan inte rätten dem från livsstraff befria utan i anledning av Guds lag dömer dem till döden’, slog domaren fast.
När Kungliga hovrätten prövade domen kom däremot nåden mera in i bilden. Hovrätten undanröjde dödsdomen och ändrade straffet till 160 daler silvermynt böter, för vardera av de två dömda. Den hovrättsdomen daterades 23 oktober 1685. Om de inte hade pengar till böter, skulle Per Jonsson löpa nio gatlopp och Brita hudstrykas, det vill säga slita ris. Några pengar hade inte Per och Brita och det fick bli hovrättens alternativa dom som trädde i kraft. Per Jonsson tvingades till de plågsamma gatloppen och Brita fick inför ett stort antal åskådare sitt ris vid Anundsjö kyrka. Då profossen piskade Britas rygg hade hon först fått på sig spölivstycket, det som dolde hennes kvinnliga behag men lämnade ryggen fri för bestraffning. Båda måste dessutom stå uppenbar skrift i kyrkan.

Kärlekens och lustans pris blev högt för Per och Brita. För Per blev, det skulle visa sig, högre än han orkade bära. Hustruns ständigt uppvisade skam och barnens avståndstagande blev för mycket för honom. En februaridag 1686 tog han sin bössa och gick ut. Han stoppade bösspipan i munnen och tryckte av. Per Jonssons äldste son fann strax därpå fadern död.
Med det hade Per Jonsson begått ännu ett brott. Han hade tagit sitt eget liv. Det enda straff som stod till buds för detta, var samhällets förbud mot att han skulle få vila i vigd jord, på kyrkogården. Den 12 mars beslöt hovrätten att Per Jonssons kropp skulle grävas ned av skarprättaren. ‘Där missgärningsmän pläga nedgrävas’, som det hette i beslutet.
Häradsprofossen fraktade kvarlevorna efter Per Jonsson till gränstrakterna mellan Anundsjö och Sidensjö, för en begravning utan några ceremonier alls. Per Jonssons hustru [Märit] gifte om sig en tid senare och flyttade till Själevad. Vad som hände med Brita Kielsdotter är höljt i dunkel. Kanske förenades hon och hennes man, Per Månsson Beck, när denne slutade som båtsman 1685. Kanske drevs Brita och hennes barn från gård och hem, ut i tiggeri och livslångt armod.

Ur Lennart Sellings bok ‘Androm till skräck och varnagel. Brott och straff Nolaskogs under 300 år’