Sprängsvikens Ångsåg - Sprängsviken AB 1872

1898 öppnade bröderna Carl Leonard och Johan Carlsson en slakterirörelse i anslutning till sågverket Sprängviken. Trots att rörelsen, som med tiden kom att bli Bröderna Carlssons Slagteri- och Korffabrik, redan det nästföljande året flyttades till Sollefteå, så är Helge Höglunds industrihistoriska skildring av Sprängsvikens ångsågs historia nedan, synnerligen intressant. Bröderna växte upp i Sprängsviken och kan mycket väl ha präglats av vad som tilldrog sig där. Familjen var ju involverad i skogsbruket och skulle så förbli. Det är mycket troligt att släkterna Carlsson och Boija varit representerade vid disponent Hasselblads årliga festligheter på Fredriks-dagen. Och här återfinns embryot till mycket som kännetecknar bröderna Carlsson: reslusten som förde Carl Leonard till USA där han han studerade dåtidens mest moderna slakteriteknik i Chicago, intresset för skogsvård som med tiden kom att bli Johans kall. Man kan till och med spekulera över huruvida Carl Leonard, som fram till början av 1900-talet enbart kallade sig Leonard, kan ha anpassat sitt namn för att likna grosshandlare C L Carlesons? Svaren lär vi aldrig finna, men tanken kittlar...

Sprängsvikens ångsåg anlades år 1872 av Christian Hansen, Thomas Thiis och häradsdomare Petter Persson i Resele och var på två ramar.

Hansen var danskfödd (1834) och hade kommit hit några år tidigare från Helsingör, där han ägt ett litet skeppsvarv. Han anlitades av en dansk firma för ett uppdrag i Ådalen och reste därför till Härnösand, där han sedan stannade och ingick äktenskap med en prästdotter - Christina Nordberg från Högsjö. Troligen hade Hansen före ångsågens tillkomst i flera år skeppat bjälkar från Sprängsviken.

Fredrik Adolf Noël

Kompanjonen Thomas Thiis och Hansen voro svågrar, i det den förres hustru var Theresia Nordberg, syster alltså till fru Hansen. Thiis var norrman född år 1837 i Risör, och bosatt i Härnösand.

Hansen längtade emellertid tillbaka till sitt Danmark och sålde på vissa villkor sin tredjedel i sågverket till svågern och en tjänsteman på kontoret, Fredrik Adolf Noël. Denne Noël [...] var född i Karlshamn och hade tidigare varit anställd på kända trävarukontor i huvudstaden. Hela affären slutade emellertid i fullständigt kaos! Firman gjorde nämligen, liksom även de två kompanjonerna personligen, en storartad konkurs år 1876. Hansen, som nu var bosatt i Köpenhamn, hade icke fått betalt för sin tredjedel, liksom icke heller häradsdomare Petter Persson och båda indrogos i härvan.

Icke nog därmed. Även andra utomstående som godtroget satsat kapital, fingo lida oskyldigt. Den hårdast drabbade var onekligen grosshandlaren Mattias Holmberg på Stenhammar, som förlorade hela sin ansenliga förmögenhet och fick gå från den vackra gården. Denne holmberg hade kommit till Härnösand år 1838 och 1843 börjat en liten anspråkslös bodhandel, som han innehaft i fem år, samt därefter övergått till större affärer, skeppsrederi och sågverksrörelse. Han byggde bl a fyra fartyg samt hade en del i Forss ångsåg. Han var också till stor del skapare av Härnösands vackra stadsträdgård. - Resultatet av ett helt livs arbete spolierades nu på några få år genom en oklok penningplacering.

Sprängsvikens sågverk övertogs 1877 av en nybildat bolag - Sprängsvikens AB - bland vars delägare märktes en stor del av de då i Ådalen verksamma sågverksägarna och -disponenterna. I spetsen stod grosshandlare C L Carleson och disponenten C F Hasselblad. Denne sistnämnde tillträdde omedelbart disponentbefattningen vid sågverket. Det nya bolaget inköpte av konkursmassan sågen med tillhörande skog och avverkningsrättigheter för 591.000 kronor. Sågen utökades till 3 ramar och med de förnämliga skogstillgångar, som bolaget ägde och framdeles förvärvade, kom sågverket trots sin relativa litenhet att bli känt som ett av de mera betydande i Ådalen. Sprängsvikens AB övertog också år 1877 Locknö, Svanö och Lugnviks Nya Ångsågs AB.

När man nu för tiden [1960] talar om Sprängsviken, är det två personer som dominerar i bilden, nämligen bolagets originelle disponent C F Hasselblad och hans duktige förvaltare Alfred Rundgren - två människor, som, fastän mycket väsensskilda, likväl kompletterade varandra. Hasselblad var värmlänning, född den 27 augusti år 1840 i Grossbol i Grava socken. Hans minne är fortfarande omstrålat av en romantisk nimbus i Ådalen, där hans öppna och glada värmländska väsen med alla sina besynnerligheter måste ha tett sig som en omplantering på norrländsk botten av en figur från Selma Lagerlöfs fantasivärld på det glada Ekeby - åtminstone sedan hon längre fram i sina böcker odödliggjort kavaljerernas framfart.

Carl Fredrik Hasselblad

Efter att ha varit bokhållare på ett par ställen greps han, liksom så många andra värmlänningar, av lusten att resa upp till sagolandet där uppe i norr. År 1866 anställdes han på Kramfors men gav sig efter en tid åter ut på resor och språkstudier i utlandet. Vid hemkomsten slog han samman sina påsar med konsul Fritz Versteegh på Sandviken och sin vän norrmannen Jens Bing på Klampenborg utanför Sundsvall - A P Hedbergs vapendragare - och började med bjälkaffärer. Som en följd därav gjorde han vidsträckta resor till Finland och Ryssland. Men så blev det då slutligen Sprängsviken, som blev honom över allt annat kärt.

Men detta till trots, var han nästan alltid på resor. Därom vittnade hans många ständigt packade koffertar och väskor, var och en avsedd för sitt speciella resmål. Reslusten syntes obetvinglig hos honom och han gav ofta efter för ögonblickets infall. Sålunda berättas det om honom, att han en dag rest till Härnösand. Därefter hördes ingenting från honom, förrän det anlände ett telegram - från Kairo.

Han talade gärna högt för sig själv och kunde ibland gå och lyfta telefonluren och hålla långa samtal i den - utan att ringa upp. Då han inte hade något särskilt att säga, sa han: "Habedasken - slapsen", som repeterades gång på gång. Disponent Tage Hedborg [...] beskriver Hasselblad som han minns honom: "Hasselblad gick alltid, sommar som vinter i svart bonjour med fickorna späckade av telegram och affärshandlingar, men i bakfickorna hade han proppat karameller, som han trakterade alla barn med. Till Fredriksdagen den 18 juli telefonerade han till Ådalens familjer med barn en 3 eller 4 dagar i förväg och framförde en inbjudan och på den stora dagen kom lövade och flaggprydda bogserbåtar kilande efter älven från alla håll och kanter med Sprängsviken som mål.

Herrgården var liten och oansenlig men parken en fullkomlig idyll och här gick nu långdansen mellan parkens träd, en lång färggrann rad med farbror Fredrik i spetsen. Han älskade barn. Sen serverades smultron, jordgubbar och melon samt vinbålar för de vuxna. På kvällen sedan barnen bäddats ned strålade parken i fotogenlampors och lyktors sken och för de vuxna blev det supé med lax och andra godsaker och dans på den lövsmyckade logen..." Man skulle av ovanstående knappast kunna föreställa sig, att Hasselblad skulle vara den mest lämplige att leda ett industriföretag men han var både klok och förutseende och var i vissa stycken långt före sin samtid. Han var vice ordförande i den av brukspatron Pehr Lagerhjelm på Kramfors instiftade Föreningen för Skogskultur i Norrland och var ingalunda främmande för cellulosans framträngande med tanke på klenvirkets tillgodogörande.

Sprängsvikens station 1908 med ångsågens timmerupplag i bakgrunden, samt ångbåten Sprängsviken

Reslusten - han kallades på skämt för "Reseblad" - hade han svårt att dämpa och det torde ännu vara känt i hela Ådalen, att konduktören vid ankomsten till Sprängsviken påstods utropa: "Sprängsviken en minut - Hasselblad in eller ut..." Men Hasselblad kunde verkligen odla denna reslust därför att han hade sin förträffliga och pålitliga förvaltare Alfred Rundgren. Rundgren var född smålänning år 1852. Han skötte Sprängsvikens affärer på ett sätt, som fullt motiverade det förtroende, som han åtnjöt och odlade på sin lediga tid fruktträd samt skötte sina bin - två hobbyn, som han var mästare i. Han hade också två systersöner, vilka i motsats till morbrodern blevo kända som sorglösa bohèmer och framstående kavaljerer i de ådalska salongerna. Thure var anställd på Dals sågverk och senare på Löfuddens sågverk för att omkring 1912-1913 etablera sig med stor framgång som kaffeodlare i Ngong i Östafrika tillsammans med en släkting till Alfred Nobel. Senare startade han bl a kaffefarmer i Kikuyu* där han även försökte sig på linodling. Till sist anlade han en kaffeodling i stor skala i Makuyu, där han nu (1960) avlidit. Brodern Carl var en tid förvaltare på Dynäs men flyttade även han till Afrika och broderns kaffeplantage men är nu död. De hade antagit morbroderns namn.

Sprängsviken var sällsynt välskött och ekonomiskt säkerställt, när Svanö AB år 1906 började köpa upp dess aktier för att komma över aktiemajoriteten och därmed dess skogstillgångar. Detta lyckades visserligen inte, men i stället gjordes en överenskommelse, att Sprängsvikens AB skulle gå upp i Svanö AB. Aktierna voro på nominellt 5.000 kronor, men lär ha betalats med 50.000 kronor per styck.

C F Hasselblad lämnade därmed disponentskapet på Sprängsviken men sågen arbetade för Svanö AB till 1911, då den revs. På platsen uppfördes åren 1914-1915 Nensjö sulfatfabrik. Själv lämnade disponent Hasselblad det jordiska den 6 februari 1911, 70 år gammal. Hans minne kommer att leva länge än i Ådalen.

Ur Helge Höglund: Ådalens Prosa - Några minnesord om en epok i Härnösandsdistriktets industrihistoria, Boktryckeri-Aktiebolaget i Sundsvall 1961

* Jämför med Bror och Karin Blixens tid i som anläggare av kaffeplantage i Kikuyu, Afrika, för moderna läsare kanske främst känd genom långfilmen 'Out of Africa' (Mitt Afrika).