Seminariepromemoria
Straffrätt (grupp 2)
HT 1995

 

Åtalsprövning och justering ex officio

 

John Boija
Palmstruchs v. 12
183 68 Täby
08-756 42 53

1 Inledning

1.1 Syfte

Denna PM kommer att redogöra för domstolens möjlighet att ex officio, dvs på eget initiativ, ändra respektive justera åtal. Detta är främst en processrättslig fråga som här kommer att skärskådas i ett straffrättsligt perspektiv. Rättsläget kommer att belysas, särskilt med avseende på hur denna fråga hanterats i svensk rätt sedan den nu gällande rättegångsbalken (RB) trädde ikraft 1942. Frågan regleras primärt i lag. Lagtextens verkliga innebörd visar sig dock vanligen först i praktiken. Som illustration kommer därför rättsfall och doktrinuttalanden att användas. Tyngdpunkten kommer att ligga på frågor som är centrala för framställningen.

1.2 Bakgrund

Frågeställningen aktualiserades nyligen genom Svea Hovrätts avgörande i den s k stureplansrättegången. I det fallet hade åklagaren yrkat att de tilltalade J och D bl a skulle dömas till ansvar för i första hand mord eller i andra hand försök till mord. Båda dessa brott förutsätter uppsåt (dolus) hos gärningsmannen, dvs denne skall åtminstone ha insett att effekten (att någon dör) var en möjlig följd av den företagna handlingen.

Domstolen valde dock att döma J och D bl a för medhjälp till grovt vållande till annans död. Detta brott begås genom oaktsamt (culpöst) handlande. Vad domstolen alltså gör är att låta det eventuella uppsåt som åklagaren försöker visa i syfte att få de tilltalade dömda för mord, automatiskt konstituera den oaktsamhet som krävs för att fälla dem till ansvar för det oaktsamma brottet medhjälp till vållande till annans död.

Får det verkligen gå till så, och i så fall på vilka grunder?

2 Gällande rättsläge

2.1 Vad säger lagen?

När domstolen har att ta ställning till ett åtal måste den utgå från vad åklagaren yrkar. Av särskilt intresse är då den gärningsbeskrivning genom vilken åklagaren söker visa hur ett eventuellt brott blivit begånget. Föremål för domen blir sålunda det beskrivna händelseförloppet, inte händelseförloppet sådant det kan ha utspelat sig i verkligheten.

Denna gärningsbeskrivning är avgörande för hur åtalet kan justeras. Enligt RB 30:3 är rätten inte bunden av de lagrum eller den brottsrubricering som åklagaren åberopat. Det är ju rättens uppgift att förordna om de rättsliga påföljder som är lämpliga för brottet, men det kan ju visa sig att omständigheter som tidigare inte befunnits vara av intresse blir avgörande vid en förändrad brottsrubricering. Detta kan få konsekvenser för den tilltalades möjligheter att försvara sig, varför denne bör få detta klart för sig i god tid. Så blir vanligen fallet när åklagaren ändrar gärningsbeskrivningen (för att motverka denna effekt har den tilltalade då rätt till uppskov enligt RB 46:2 p 5).

Det är emellertid inte säkert att detta behov av förutsebarhet tillgodoses då initiativet till förändringen kommer från domstolen ex officio. Åtskilliga omständigheter som åklagaren skulle kunna göra gällande vid en åtalsjustering, får inte utan särskilt påstående från hans sida göras gällande av rätten mot den tilltalade, t ex ett annat subjektiv rekvisit än det av åklagaren påstådda. Denna metod bör alltså användas med försiktighet.

2.2 Vad säger doktrin?

Dessa frågor har varit föremål för ständig debatt inom rättsvetenskapen. Redan på ett tidigt stadium konstaterades att "...det knappast kunna anses tillfredsställande, att domstolen ex officio bedömer en såsom uppsåtligt åtalad yttre handling såsom culpös..." vilket vidare understryks genom att "...[d]et kan, såsom tidigare framhållits, icke anses överensstämmande med den för straffprocessrätten enligt RB grundläggande ackusatoriska principen, att rätten stödjer sitt avgörande på betydelsefulla faktiska omständigheter, som icke åberopats av åklagaren". Den ackusatoriska principen innebär att rätten i det närmaste befrias från att göra efterforskningar. Den verksamheten åligger åklagaren.

Under 1950-talet kom flera betydelsefulla, och motstridiga, avgöranden från domstolarna vilka föranledde en livlig debatt. Bl a anfördes att flera prejudikat kommit "...som understryka vikten av att rätten ej dömer över några andra omständigheter än dem som blivit åberopade till stöd för talan".

3 Några intressanta rättsfall

I ett fall yrkade åklagaren i underrätterna, enligt då gällande lag, ansvar för det uppsåtliga brottet rymning, då en värnpliktig försummat att inställa sig för repetitionsutbildning. I HD ändrades brottsrubriceringen till oaktsamhetsbrottet tjänstefel och i samband med det uttalade HD kärnfullt att: "För att frågan om ansvar härför skall kunna komma under bedömande i målet erfordras följaktligen, att åtalet justeras så, att som grund för åtalet åberopas att försummelse av denna beskaffenhet förekommit. Så har skett i HD".

I ett senare fall gällde frågan huruvida en person åtalad för häleri (uppsåt) utan justering i gärningsbeskrivningen kunde fällas till ansvar för häleriförseelse (oaktsamt). En enig HD uttalade att frågan inte lät sig lösas generellt utan måste bedömas för varje slags brottslighet för sig. "Inte ens inom ett och samma område blir svaret alltid detsamma utan beror av hur det i det särskilda fallet gärningsbeskrivningen närmare utformats". Även i detta fall ansågs gärningsbeskrivningen innefatta oaktsamhetsbrott.

1987 klargjordes rättsläget närmare genom ett avgörande där fråga bl a var huruvida åtal för skattebedrägeri (uppsåt) kunde anses i andra hand innefatta yrkande om ansvar för vårdslös skatteuppgift (oaktsamt). Av domskälen framgår att "Bedömningen av vilket subjektivt rekvisit som åklagaren åberopar skall grundas på vad denne uttryckligen angett. Därutöver finns emellertid ett utrymme för att göra en tolkning av åklagarens gärningsbeskrivning i belysning av bl a hur han rubricerat brottet och vilket lagrum han hänför sig till. En sådan tolkning måste göras med försiktighet med hänsyn till den tilltalades berättigade krav på att få veta vad domen kan komma att avse och vad hans försvar följaktligen skall gå ut på. I betraktande av nu anförda skillnader ... kan det inte generellt anses att ett åtal för skattebedrägeri i andra hand innefattar ett påstående om ansvar för vårdslös skatteuppgift".

I ett avgörande från 1990 demonstreras HD:s teknik tydligt. Åklagaren yrkade ansvar för misshandel. HD konstaterar att bevisningen inte räcker, men att gärningsbeskrivningen täcker in brottet ofredande, för vilket också ansvar utdöms.

4 Avslutande kommentarer

4.1 Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan sägas att domstolen har viss möjlighet att ex officio ändra och justera åtal. Åklagarens gärningsbeskrivning är gränssättande. Det ackusatoriska processförfarandet tillämpas i Sverige och innebär att all efterforskande verksamhet ska ske genom åklagarens försorg, inte domstolens. Men det finns, dock med hänsyn tagen till den tilltalades intresse av att i god tid veta vad han anklagas för, vissa möjligheter till åtalsjustering.

Jura novit curia, dvs domstolen känner rätten och har därför möjlighet att ex officio ändra brottsrubricering om den finner det nödvändigt. Denna möjlighet bör dock användas sparsamt.

Den möjligheten kan även föreligga då det är fråga om att ändra brottsrubricering från t ex ett uppsåtligt brott till ett oaktsamhetsbrott och därigenom låta exempelvis eventuellt uppsåt konstituera oaktsamhet. Någon generell regel om detta har inte låtit sig uppställas utan det enskilda brottet, och det enskilda fallet får vara styrande. Ytterst är det även här vad rätten anser rymmas inom gärningsbeskrivningen som utgör gränsen.

4.2 Slutsatser

I det fall som inledningsvis diskuterades, stureplansrättegången, har HovR:n tagit dessa överväganden i beaktande. De ansåg oaktsamhetsbrotten rymmas inom gärningsbeskrivningens ramar. HovR:n hävdar även att J och D beretts möjlighet att utforma sitt försvar för denna möjlighet, varför HovR:n ansett sig oförhindrade att göra denna förändring av brottsrubriceringen.

Som jur stud känns det svårt att finna hållbara infallsvinklar som skulle kunna punktera HovR:ns argumentation. Svaret måste alltså, med hänsyn till det ovanstående, bli positivt på frågan huruvida en sådan åtalsjustering är tillåten. Vad sedan HD kommer att säga må vara osagt.

 

5 Källförteckning

5.1 Litteratur

Elwing, C: Om gärningsbeskrivning och åtalskorrektion i Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, PA Norstedt & söners förlag 1964

Ekelöf, P O: Rättegång II, 7 u, PA Norstedt & söners förlag 1985

Olivecrona, K: Rättegång i brottmål enligt RB, 3u, PA Norstedt & söners förlag 1968

Welamson, L: Om brottmålsdomens rättskraft, Bröderna Lagerström 1949

5.2 Tidskriftsartiklar

Ekelöf, P O: Ändring av talan, SvJT 1957 s 305 ff

Hjerner, L: Rättegång i valutamål, FT 1959 s 281 ff

Olivecrona, K: Ändring av åtal och res iudicata i brottmål, SvJT 1957 s 1 ff

5.3 Rättsfall

NJA 1976 s 368 (rymning - tjänstefel)

NJA 1978 s 291 (häleri - häleriförseelse)

NJA 1987 s 194 (skattebedrägeri - vårdslös skatteuppgift)

NJA 1990 s 361 (misshandel - ofredande)

Svea Hovrätt dom B 1600/95

 

[Lärarens (Magnus Billström) kommentar: Bra jobbat!, Bra att välja en fråga och en bra ansats i analysen genom praxis! Formellt och språkligt korrekt! / MB.]