Eftersom mitt Amazon-intresse i år fyller fem år tänkte jag fira det genom att dela med mig av en del minnen i en serie artiklar under hösten. Som för många andra sammanfaller bilintresset tidsmässigt med körkortet. Jag skulle just börja övningsköra och letade efter en bil att göra det i. Mina föräldrars bil var nämligen automatväxlad och även om man kan skaffa sig välbehövlig körvana i en sådan så måste även växlingarna övas. Genom en kompis fick jag nys om en Amazon och eftersom mamma en gång i tiden hade ägt en sådan kändes det lockande. Jag läste hennes gamla instruktionsbok, tittade på handgreppen och måtten, jag smakade på ordet A m a z o n, mamma - son, ja en bil för mig och mamma helt enkelt! Inte visste jag nåt om bilar och ingen jag kände hade köpt en begagnad bil så det blev några vaga frågor till ägaren om hur den såg ut och hur långt den gått. Ja, det beror väl på om du menar motorn eller ratten, skrattade han, det mesta är utbytt under årens lopp. Den skulle i alla fall vara helt rostlagad, lackad i Fords gröna originalkulör från 1955 (!) och ha en bra motor. Priset var emellertid för högt för min gymnasieplånbok och därmed blev det aldrig någon affär. |
Bildtext: Mamma med splitterny Volvo Amazon Sport 1960/61, Norrtäljevägen mars 1961
|
Jag fick lära mig växla hos bilskolan och tog körkortet. Min bil blev genom en förmånlig affär en SAAB 99. Amazontankarna lades på hyllan tills vidare. Vad som dock samtidigt plockades ner från hyllan var verktyg för till skillnad från mina föräldrars verkstadsservade nybilar behövde den här akuthjälp av mig mellan varven. Uppmuntrade av vår företagsekonomilärare, en lurig räv som körde gamla 140:or, åkte jag och min bäste vän Andreas ofta till skroten på lektionstid för att "lära oss göra affärer". Det blev en hel del mekande. Tummen flyttade sig sakta men säkert från handens mitt till sin rätta position och åtskilliga kronor sparades. SAAB:en blev rätt skaplig och mekbehovet krympte. Efter gymnasiet åkte Andreas in i lumpen och jag brukade hämta honom ute på Arlanda när han hade permission. En gång tänkte jag skoja med honom och låna en bekants Amazon som hämtningsfordon. Det gick tyvärr inte för en okänd, elak människa hade hällt lim i tanken och bilen fungerade inte pålitligt. Jag nämnde dock mitt uppsåt för Andreas och han gillade Amazon-idén. När jag skulle köra ut honom till flyget på söndagskvällen köpte vi Gula Tidningen och ringde direkt från Arlanda på ett par annonser som verkade lockande.
Under veckan som förflöt blev jag dock erbjuden att köpa lim-amazonen och helgen efter åkte vi och tittade på den. Efter undersökningar visade sig den vara en -64:a, 13 ägare och B20 under huven. Då vi aldrig undersökt en Amazon tidigare visste vi inte riktigt vad vi skulle leta efter men det blev affär. 500 kr blev betalade och efter en genomblåsning med tryckluft genom de smalare partierna i förgasaren startade bilen glatt och jag fick det ärefyllda uppdraget att köra hem bilen. Handbromsen till vänster? Inget automatiskt halvljus? Och värst av allt: luft i bromssystemet. Pedalen gick i botten och man fick trampa tre gånger för att bromsa. Ja ja, med feghet kommer man ingen vart, det är ju viktigare att vinna än att delta!
Bildtext: En av Amazon-Doktorns otaliga Amazoner
Jag försökte använda bilen som bruksbil ett par dagar men den stannade titt som tätt av limproppar om man inte varvade rejält för att öka genomströmningen. En gång stannade bilen mitt i en korsning när jag och en kompis, som själv kört bilen med lim i tanken innan vi köpte den, hade bråttom. Han bara skrattade åt mig och gick den sista biten. Jag blev nästan ursinnig, så här kunde det inte fortsätta. Snart fattades beslut om att bilen skulle renoveras och vi rev glatt ner bilen i smådelar och det gick faktiskt bra. Det var inte mycket rost att tala om utan det blev mest rostskyddsförbättring, rengöring och uppmålning av detaljer under. Inredningen var utbytt mot en -65:as med raggarplysch och vinröd heltäckningsmatta på golvet samt rally-ratt. Det tog inte många sekunder innan det var urrivet och förintat. Original har alltid varit ledstjärnan och vi var i det närmaste allergiska mot modifieringar, särskilt raggafieringar. Med skräckdarrande röster berättade Andreas och jag otäcka historier för varandra om hum-humplysch som växte fortare än man hann frisera den och tillslut gjorde stackars Amazoner till helt oigenkännliga Raggazoner.
Vi åkte också runt på skrotar och köpte upp de delar vi kunde komma över tills vi en dag kom fram till att vi lika gärna kunde betala 500 kr för en komplett reservdelsbil som för att betala lika mycket varje gång vi var på en skrot och plockade loss diverse delar. Så föddes idén till Amazon-Doktorn som demonterade bilar för att få delar till egna bilar och sålde resten till hugande spekulanter via tidningsannonser. Så höll vi på några år: renoverade egna bilar, reparerade andras och hade fruktansvärt roligt samtidigt som vi lärde oss meka. Ibland utspelades mycket dråpliga scener och jag tänkte avsluta denna artikel med en liten minnesanteckning som jag hittade i gömmorna, ett axplock från sommaren 1993 som jag skrev ner dagen efter att det inträffade, det är alltså inte en efterhandskonstruktion!
Efter ett långt sommaruppehåll nödgades Amazon-Doktorn till sist göra en operation på en bil vars kylsystem totalt lagt av med intensiva överkokningar som följd. Med hjälp av tryckluft lyckades Andreas knäcka den enorma propp som hämmade cirkulationen men efter rengöring av kylaren läckte densamma otäckt mycket. Sålunda tvangs A-D åka ut till Andreas familjs landställe för att hämta en annan kylare ur en där parkerad reservdelsbil.
Denna bil var totalt komplett och vi ville bara sätta igång den en sista gång för att se att allt fungerade före dissikeringarnas start. Med hjälp av startkablar gick bilen igång som ett urverk även om rökmolnen bakom var av otäckaste sort, dock ej förvånande då bilen trots allt stått orörd i ett år. Detta stillastående hade bl a till följd att vänster bakhjul rostat fast så bilen omöjligt kunde röra sig för egen maskin.
A-D ger som bekant dock aldrig upp så vår amazonkombi fick tjäna som dragdjur nerför skogsbacken där bilen stod, uppför den smala uppfarten samt ut på den nybakade grusvägen som har 70 km/h som ouppnåelig hastighetsbegränsning i hopp om att få det egensinniga hjulet att rulla, något som dock ej skedde, ansenlig sträcka till trots. Vad som däremot inträffade var att vänstra framhjulet lossnade och flög i en vid båge upp i skogen på sidan av vägen och den redan innan svårstyrda bilen blev totalt otyglad.
Till vår stora och ohöljda glädje höll det rostiga domkraftsfästet och vi fick fast hjulet utan problem. Däremot fick bilen bensinstopp medan vi pulade så om bilen var tung innan, med ett låst hjul, blev den nu än tyngre utan egen drivning och att vägen var nybakad gjorde inte fästet bättre direkt. Vägens bredd tillät bara vändning av dragbilen så baklänges tvangs vi forcera den förtvivlade bilen på plats. Varför skulle vi nödvändigtvis starta bilen? Varför gick vi överhuvudtaget upp den dagen??? Oaktat djävligheternas mängd står dock alltid en lösning att finna när viljan existerar!
Bildtext: Ett av många projekt under åren med Amazon-Doktorn
Hur gick det då med reparationen? Kylaren kom med hem och den kokande bilen fick ett fungerande kylsystem. Ibland önskar jag att jag hade skrivit ner fler av alla smått otroliga tokigheter som vi upplevt med våra amazoner och vem vet, kanske hittar jag någon mer lapp i högarna? I nästa nummer ska jag berätta om en fantastisk resa med Amazon Sport -59, till dess får ni njuta av den tid då 'pärlorna' ser dagens ljus i stället för att gömma sig i garaget!
Bildtext: Amazon-Doktorn har stånd på veteranmarknad...