Att växla till en jäkla soppa
Man brukar säga att alla människor i Sverige har någon form av koppling till de bilar vi i PV-klubben vurmar för. Själv har jag varit medlem i snart 15 år, fast egentligen var jag Amazon-älskare och hyste inga varma känslor för PV-modellen i sig. Men klubben har ju alltid haft ett sortiment av förmånligt prissatta reservdelar som ofta passar även andra Volvo-bilar. Medlemsskapet fick mig att börja fundera över familjens eventuella PV-historia. Förutom mamma som berättade att man använde PV 444 vid den trafikskola som hon övningskörde hos 1956, så verkade det tomt. Men så kom ett motvilligt erkännande. Min far hade nämligen en gång i tiden ägt en PV, enligt utsago den sämsta bil han någonsin haft. Detta erkännande kom att resultera i att även jag blev PV-ägare.
I slutet av februari 1963 köpte min pappa Göran en begagnad PV 444 LS -57. En gång i tiden hade den haft kulören gyllenbeige (48) men trots att den bara var drygt fem år gammal, misspryddes den redan - liksom så många av sina årsbröder - av rost. Och trots färgens vackert klingade namn, var den nog mest skär som en griskulting.
Ursprungligen hade den köpts av min farfars kusin Jonas i Iggesund. Den levererades i slutet av april 1957 och fick registreringsnummer X 41392. Jonas arbetade med... och bilen var ersättning för en PV 444 (C - takgök?). I familjen fanns två barn, Inger och Sven och de berättar att Jonas... var rädd om bilen? Körde ofta/sällan? Långturer till Stockholm?
Sven berättar...
Årsmodell 1957, dvs PV 444 L och LS tillverkades mellan januari 1957 och juli 1958, således i ett och ett halvt år. Den viktigaste förändringen var den så kallade Amazon-motorn B16A på 60 hk (DIN). Jämfört med den vässade B4B-motorn hade den extra nio hästkrafter och de gjorde stor skillnad både i vridmoment och acceleration. Även några kosmetiska förändringar kännetecknade den nya årsmodellen, bl a en ny kylarmaskering med renare linjer och ett stort gyllene V i centrum, samt nya runda bakljus. Åtskilliga detaljförändringar infördes dessutom under produktionstiden, bl a slopades bakre stötfångarens överliggare och hastighetsmätarens gradering höjdes från 150 till 160 km/h. Den sistnämnda förändringen var nödvändig för i starkt medlut och hemlängtan kunde vältrimmade exemplar med glädjemätare faktiskt komma upp i sådana hastigheter.
Interiören var mörkröd med stora pipstoppade partier i ett säckvävsliknande material. Den var ombonad och kändes smått luxuös. 444:an är ju till skillnad från 544:an 4-sitsig och detta beror framför allt på de breda, sköna armstöden i baksätet. De röda partierna hade invävda silvertrådar och bildade ett vackert V-mönster i mitten av både fram- och baksätena. Ja, kanske var denna inredning lite väl påkostad för under sommaren 1957 byttes den ut mot ett enklare, svagt röd- och grårutigt utförande som man vanligen ser i dessa bilar idag.
Med tiden pensionerades Jonas och eftersom hustrun Gunnel längtade tillbaka till Stockholm, som hon var född och uppvuxen. Så på hösten 1961 flyttade familjen ner till Älvsjö och PV:n fick ett nytt registreringsnummer, AA 43342. Storstadstrafiken avskräckte (eller inte?) och turerna inskränkte sig oftast till helgutflykter, vanligen till sommarnöjet på Korsholmen utanför Dalarö. Men då Jonas dog vintern 1962, blev bilen överflödig. Och det var där Göran kom in i bilden.
I sin ungdom hade Göran fått köra farfars lyxiga Hudsonbilar och sedan något mindre, men fortfarande rymliga och komfortabla Ford Zephyr Six. Brittiska Ford var faktiskt näst största märke i Sverige i början av 1950-talet med fler vagnar sålda än både xxx och yyy. Men efter farfars död 1957 hade Göran haft det knackigt med ekonomin. Så med familj och två små döttrar att försörja, fick Roslagsbanan duga för den dagliga transporten till och från arbetet.
Bilen köptes loss från Jonas dödsbo till ett (förmånligt/skäligt/löjligt?) pris fast med tanke på skicket, var det kanske inte så mycket att orda om. Mina systrar minns... Men om jag inte minns fel kom jag ihåg en semester tripp vi gjorde ned till Äppelviken, Varberg. Vi hade hyrt ett hus och skulle spendera semester där. Vädret var väl inte det bästa men det hindrade inte pappa och mig för att vilja bada. Vi hade tagit en tur med PV:n rund Varberg med omnejd och hamnade till slut på den långa ödsliga stranden. Det regnade och mamma ville hem fast vi var sugna på att bada. Vi parkerade Pv:n vid stranden bytte om och rusade ut i det långgrunda havet. (Jag måste ha badskor på fötterna , så jag inte blev biten av småkrabborna, enligt mamma min). Oj, vad roligt vi hade men den som blev nypt av krabborna blev pappa, vilket skrik, sedan och det några väl valda ord. Krabban satt fast på stortån! In i PV:n. Efter vi bytt om sa pappa – ” nu får du köra hem Anita” och vips satt jag i pappas knä ( under mammas protester med lillasyster i knät ) och rattade PV;n vid Äppelvikens sandstrand. Att vi inte körde fast i sanden är fortfarande en gåta, men oj, så roligt vi hade pappa och jag. Så Tänk även jag har kört den gamla PV:n. HA!
Trots att PV:n företrädesvis rullat i norrland, var den i bedrövligt skick. Så nog var det en lättnad när pappa i augusti 1964 bytte jobb och fick tjänstebil. Den nya bilen var en Ford Taunus stationsvagn. Det finns ett gammalt talessätt som lyder: 'ingen Ford på våran gård'. Uttrycket antyder att man bör akta sig för Fordar, kanske av kvalitetshänsyn. Hur det är med den saken vill jag lämna osagt men faktum är att det gick galet redan vid leveransen. Alla som köpt en ny bil vet att de oftast levereras med minimal bränslemängd i tanken. Dels är det ju billigare att lämna bilen otankad, men det är även en säkerhetsfråga, både under transport- och lagringsfasen. Så det första pappa fick göra, var följaktligen att åka och tanka. Nu föll det sig inte bättre än att en skruv som skulle hålla upp avgassystemet, dragits fast rakt igenom bränsletankens vägg så bensinen rann rakt ut på gatan. Två bilar fanns dessbättre i lager hos Ostermans så efter en del diskussioner fick pappa ta den andra Taunusen istället och som handelsresande kördes den land och rike runt fram till sensommaren 1965 då den byttes in mot en ny Ford 17M Super.
I och med den nya bilens ankomst, fanns det ingen anledning att behålla PV:n. Inför försäljningen var det dock läge för en allmänn uppsnyggning och utöver städning och tvättning, bestämde sig pappa för att åtgärda några rosthål vid skärminfästningarna. Metoden är klassisk och har blivit något av en familjelegend. Först spacklades hålen igen med glasfiber och väv. Därefter slipades och sandades partiet ifråga, för att sedan lackas med en... flitspruta. Ja, just precis en sådan som man sprejar insektsgifter med. Förvisso täcktes de rostiga områdena med färg, men i det trånga flerbilsgaraget i källaren, fick sig även grannarna en ofrivillig dusch. Svettig och med bultande hjärta polerade pappa bort färgstänken och lyckligtvis upptäcktes aldrig fadäsen. PV:n såldes via en bilhandlare i Solna till Gävle. Där avregistrerades den som X 78517 den sista januari 1966, då ägaren anmälde fordonet som nedskrotat.
Där borde historien ha slutat. Men någon gång i början av 1990-talet tog jag över redaktörsskapet för Svenska Volvo PV-klubbens annonstidning PV-Notiser. Genom detta kom jag i kontakt med klubbmedlemmar från hela landet och många ville ju givetvis snacka PV. Ofta blev de förvånade över det faktum att jag var så starkt engagerad i klubben, utan att egentligen vara intresserad av bilen. Jag brukade dessutom sitta med på styrelsemötena och visst blev jag påverkad. Så jag började rota i det här som pappa snackat om. Efter kontakt med Jonas son Sven, fick jag ett registreringsnummer och efter kontakt med gamla bilregistrets arkiv, började historien falla på plats. Jag kunde konstatera att det var en 44404 med chassinummer 138834, således en relativt tidig 444 -57 i specialutförande. Jag spanade i PV-klubbens matrikel. Kunde den mot förmodan finnas kvar i klubben trots att den officiellt skrotats 1966? Nej, det kunde den ju inte. Men jag såg att Bengt Sahlström i Eslöv hade en likadan, 16 chassinr från pappas och tankarna började fara.
Någon gång 1997 träffade jag Bengt i samband med att styrelsen fick gå på förhandsvisning av Nordiska Muséets utställning Bilen. Vi kom att tala om hans stora Volvo-samling och i skämtsamma ordalag nämnde jag att han förmodligen ägde den enda PV i Sverige som jag kunde vara intresserad av att köpa. Jaha, sa Bengt på sitt lugna, lite underfundiga sätt, det var lustigt för det är nog den enda bil i min samling jag kan tänka mig att sälja. Han nämnde att det var hans första PV och att den inte varit i trafik sedan slutet av 70-talet. Skicket skulle vara någonstans mellan skapligt till slitet bruksskick och prislappen sattes till 5000 kr. Affären var i princip klappad och klar när jag fick besked att jag blivit antagen till utlandsstudier. Och med all turbulens som detta medförde i mittliv, lät jag PV-köpet bero.
Där kunde historien ha slutat. Tiden gick och någon gång tänkte jag på PV:n men det kom aldrig för mig att undersöka saken närmare. Vid ett tillfälle var jag så sugen att jag förhoppningsfullt slog upp den nya matrikeln, bara för att konstatera att just den PV:n försvunnit från listan under Bengts namn. Attans! Han hade sålt den till någon annan. Ja, ja. Jag fick skylla mig själv. Goda affärer ska man som bekant göra upp direkt, annars gör någon annan det.
I november 2002 kom MHRF:s årliga annonsblad ut och jag nog med någon Amazonrelaterad annons eller två. Telefonen ringde av och till och en dag var det Bengt på tråden, som till min stora glädje undrade när jag egentligen tänkte hämta PV:n. Fanns den kvar?! Jodå, det gjorde den. Priset hade förvisso gått upp till 6000 kr men en tusenlapp extra var väl inget att orda om för sex års förvaring, tyckte jag. Vi kom överens om att Bengts bror skulle göra bilen körbar samt besiktiga den. Det var underförstått att allt skulle ske med minsta möjliga investering, helst bara renovera befintligt eller byta mot begagnade delar.
Bengt har själv berättat om sin tid med bilen i en tidigare artikel i PV-Notiser X/03 (samt Classic Motor 5/03) och jag ska inte upprepa detta. Men i slutet av januari fick jag besked om att PV:ns första besiktning på 24 år gått utan anmärkning och att den således var leveransklar. Jag hyrde ett biltransportsläp och begav mig söder ut tillsammans med min vän Leffe. Nu var det så festligt att en kamrat just sålt en motorcykel till en advokat i Höör och vi åtog oss gärna att utföra transporten och fick på så vis ett välkommet tillskott i bensinkassan. Herr advokaten visade sig vara en ful fisk för kamraten fick aldrig full betalning för motoryckeln, men det är en annan historia. Mitt i smällkalla vintern kom vi ner till ett för ovanligheten snötäckt Skåne. Och i kylan stod jag förväntansfull och väntade vid den mack vi i förväg gjort upp om att mötas vid.
Bilen såg nära nog ut som ett skogsvrak med framskärmar lagade med både silvertejp och modellera. Den var penselmålad både här och där och såg allmänt skraltig ut. Precis om Bengt beskrivit den med andra ord. Där och då beslöt jag att bilen skulle få heta Skruttomobilen och efter en kort provtur konstaterade jag att den gick som ett spjut och att värmen fungerade utmärkt. Så pengar bytte ägare och bilen lastades upp på släpet. Dessutom lastades en sexcylindrig ED-motor av gammal fin Volvo-årgång in i bagageutrymmet. Den hade köpts av en man på Lidingö som ivrigt väntade på att transporttilfälle skulle yppas så mot ytterligare påspädning i bränslekassan åtog vi oss transporten norrut. Leffe knorrade surt när han såg hur tungt lastad hans bil blev, men det gick över.
Egentligen, varför inte ta med väl valda utdrag från mina ledare?!
Min tid med som brukare av Skruttomobilen och mina långfärder till Danmark och Norrland har jag under ett par års tid plågat PV-klubbens läsekrets med i mina ledare i PV-Notiser så även detta lämnar vi därhän. I min senaste artikel, berättade jag dock att den långtidsparkerats vid mitt lantställe i Sprängsviken, söder om Kramfors och det är där denna historia ska ta sin fortsättning. En vinter hade PV:n fått stå under ett par yviga träd, tätt omsluten av en presenning. Till min stora glädje hade den lämnats orörd båda av natur och klåfingriga förbipasserande. Den var ren och fräsch inuti och det fanns luft i däcken. Så allt som behövdes för att sätta igång den, var ett färskt batteri och det hade jag med mig. Bensin handpumpades fram till förgasaren och redan på första försöket tände bilen och gick med jämn, fin tomgång. I sanning imponerande! Det brölade förvisso rätt högt från ett hål i främre ljuddämparen som tydligen inte hade blivit mindre av vinterförvaringen, men den gick fint. Min ungerska väninna Eszter som var på besök trodde inte sina ögon när ett smutsigt, klumpigt urtidsdjur plötsligt lösgjorde sig från buskaget längst bort i trädgården men hennes förvåning byttes till förtjusning efter att ha klivit in i den.
Vi gav oss ut på en lite provtur för att värma upp bilen ordentligt och se att allt fungerade. Färden gick norrut, förbi Kramfors och upp till den vackra kyrkan vid Ytterlännäs. Sedan över Hammarsbron och ut till släktingar på Sandslån. Döm om deras förvåning när en PV bullrade in på gårdsplan. Men det var ett kärt återseende med härligt gemyt i deras kök. Sedan åkte vi vidare och böjde söder ut igen på norra sidan om Ångermanälven. Men plötsligt började Skruttomobilen gå orent, ungefär som när bensinen börjar tryta. Omöjligt, tänkte jag. Bensinmätaren visade ju kvarts tank och jag hade för mig att det var ungefär den mängd som fanns i bilen när jag senast kört den. Men helt, i den stilla norrlandsskymningen, dog motorn och bilen rullade långsamt intill vägkanten, alldeles tyst.
PV:n vilar sig vid Ytterlännäs gamla kyrka
Bensinpumpen kändes stum. Kanske hade membranet gått sönder? Eller kunde det vara rostflagor i tanken som täppte till bensinrörets öppning? Eller var det bara skräp i förgasaren? Jag beslöt mig för det sistnämnda så flottörhuset demonterades raskt och munstyckena blåstes rena. Nytt startförsök. Jo, den tände till men gick mycket orent och dog sedan igen. Jag prövade igen och fick upp varvtalet. Den lät illa men jag lyckades ändå få upp farten och vi kom ytterligare några kilometer framåt innan motorn åter dog. Hmm... vilket mysterium! Kanske var bensinmängden otillräckligt trots allt? Efter att ha stannat några vänliga förbipasserande, fick jag en fem färska liter i tanken och jodå, nu gick bilen igång igen. Den spottatde och misstände förvisso och lät som en påse nötter, men den gick. Jag noterade att den gick sämre i uppförslut än på plan mark och jag fruktade den branta backen i Lugnvik. Bäst att vika av på den lilla genvägen direkt ner mot Klockestrand. Om jag bara kunde få tillräcklig fart för att rulla upp till det skarpa avtaget mot höger! Korsningen närmade sig raskt och jag bad Eszter hålla i sig hårt. Hoppas igen mötande trafik tvingar mig bromsa, jag kan behöva ta ut kurvan! Okej, nu svänger vi, däcken skriker... Ridå.
Mitt minne hade svikit mig och jag hade svängt av för tidigt, ner mot Lugnviks såg. Och vägen tillbaka var en enda stor uppförsbacke med två skarpa högerböjar för att komma dit jag ville. Motorn dog direkt i uppförslutet och, så det blev till att bita i det sura äpplet. Jag förklarade lugnt för min passagerare att vi skulle bli tvungna att lifta hem. Det lät spännande, tyckte hon. Första bilen var en mindre BMW som svischade förbi med bultande högtalare. Jo, jo. Det här började lovande. Men till min stora förvåning bromsade bilen in och vände uppe i backen. De kom tillbaka! Två unga herrar med långt, stripigt hår och fjuniga skägg undrade vart vi skulle. Till Lunde, på andra sidan Sandöbron, svarade jag. De bad oss hoppa in i den hårdrocksbrölande bilen. Vi tvekade inte en sekund.
Skruttomobilen på Hammarsbron över Ångermanälven
Nästa dag bad jag min kompis Johan hänga med för att evt bogsera hem Skruttomobilen. Men den startade själv och gick som ett spjut den sista halvmilen hem. Väl hemma backade jag in den på samma plats i buskaget som den stått på tidigare och ägnade den inte en tanke, förrän två månader senare då det var dags att vinterstänga lantstället. Det är samma visa varje år, vattensystemet ska stängas och luftas och alla vattenlås få sig en slurk glykol. Leffe ville hänga med och eftersom jag visste att han, som ägt tre stycken 444 HS -54:or, har ett gott öga till PV så beslöt jag mig för att ta med ett nyladdat 6V batteri för att åter göra en provstart. Vi kan väl ta med bilen tillbaka till Stockholm, tyckte Leffe. Ja, det var ju en tanke...
Väl framme på fredagseftermiddagen, var det dags för startförsök. Nu var Skruttomobilen prydd av rönnbär och vissna löv och såg sannerligen ut som ett äkta skogsvrak i höstrusket. Till min besvikelse såg jag dessutom att golvbrunnarna på förarsidan var vattenfyllda. Det var lätt att konstatera, eftersom det sista jag gjort i augusti, var att demontera inredningen som följde med hem till Stockholm för försäljning. Varför, undrar kanske någon? Jo, för att jag hade fel inredning, den senare typen som jag beskrivit ovan, i bilen och eftersom jag numera hade en komplett inredning av rätt sort, hade jag gjort mig av med den felaktiga. Men vätan var något av ett mysterium eftersom den hade klarat en hel vinter utan minsta fukt i sig. Helt plötsligt såg jag orsaken, ventilationsrutan stod på glänt. Konstigt, inte kunde jag väl ha lämnat den öppen? Och med ett klonk ramlade rutan ner i förardörren utan att jag ens monterat tillbaka veven. När jag sedan såg att växelspaken med den fina, gråa knoppen var borta, förstod jag att vi varit utsatta för inbrott.
Leffe och jag monterade inredningen och gav oss iväg till Ådalens bildemontering i Kramfors. En växelspak till vad för något, frågade de. En PV? Ja, då får du nog gå ut och sno en själv, fick jag till svar. De hade inte haft någon PV inne på åratal. Så vi rullade vidare upp till Dannero-skroten, som nog trodde att han hade nederdelen av en spak och det skulle ju räcka för min del. En 50-lapp fattigare kom vi tillbaka. Bensinpumpen kändes stum men med hjälp av startgas gick motorn villigt igång. Problemet var bara att motorn dog utan startgas. Jaha, ingen bensin alltså, trots att mätaren alltjämt visade på halv tank. Förbaskade Skruttomobil! Det blev kväll och dags för middag och därefter vila.
Nästa morgon tog jag isär pumpen och membranet visade sig vara helt. Därefter demonterades flottörhuset igen och alla ventiler blåstes rena. Gummislangen som gick mellan pumpen och ledningen bak till tanken byttes ut. Vi blåste i tanken och såg att en liten stråle bensin kom ut genom slangen. Så långt allt väl men fortfarande gick motorn inte utan startgas. Till slut prövade vi att blåsa åt andra hållet. Först bubblade det lite men därefter väste det bara. Ridå igen. Det var trots allt bara fråga om en gammal hederlig soppatorsk alltså. Pinsamt.
Efter att löst bensinmysteriet var det dags för nästa kalldusch: växelspaken fungerade inte. Hur jag än försökte, gick det inte att lägga i någon växel. Det verkade som att själva växelväljaren som gick ner i lådan, var för kort för den fick inte kontakt med mekaniken. Kanske var den egentligen till någon äldre typ av växellåda. Nu var goda råd dyra. Det var fredagkväll och inga skrotar skulle öppna förrän efter helgen och vid det laget behövde jag vara tillbaka på jobbet i Stockholm. Med hjälp av en skruvmejsel fick jag i en växel. Backen, typiskt, fel håll. Efter lite klurande kom jag fram till att växlarna måste ligga diagonalt motsatt hur man väljer dem med växelspaken. När man är van vid moderna växellådor blir man lätt förbryllad av den treväxlade lådans växellägen men helt plötsligt bar det av framåt. Tvåans växel blev mitt val, vi stod trots allt på en regnvåt gräsplan full av löv. Sakta kom jag upp för backen utan att spinna loss och sedan bar det av framåt på den lilla skogsstigen. 100 meter senare skulle jag bli tvungen att korsa en obevakad järnvägsövergång och nu gällde det att inte behöva stanna för då skulle jag aldrig klara den branta tvära backen upp till asfaltsvägen. Hoppas, hoppas att inget tåg kommer...
Första förflyttningen hade gått bra och efter ett kort stopp vid Sprängsvikens nedlagda järnvägsstation, där en gång i tiden soldaterna klev av tåget för att med vapenmakt skingra ett demonstrationtåg i Lunde, tog jag åter sats för att få upp bilen till stora vägen. Väl där stängde jag av och fibblade i treans växel och sedan blev det fullt 10 mils fullt ös ner till Sundsvall, där bilen parkerades för natten. Det var lite irriterande att bara passagerarsidans vindrutetorkare fungerade och att jag inte lyckades kila fast dörrutan hela vägen upp, men det var ju bagateller i sammanhanget. Det kändes bra att ha fått testa PV:n i trafik och ännu skönare var det att ha kommit förbi trafikljusen. Det är trots allt ingen höjdare att starta från stillastående på högsta växeln, även om den nu 'bara' råkar vara trean. Vi återvände till Sprängsviken. Helt plötsligt såg vi skenet av annalkande billyktor i mörkret. Vem kunde komma på vår ensliga skogsväg? Vi väntade inte besök. Med bestörtning konstaterade jag att det var min kusin Erik från Schweiz med familj, som rest upp över veckoslutet för att undersöka utbudet av lämpliga fritidsfastigheter. Priserna i svensk avfolkningsbygd är ju löjligt låga. I goda vänners lag kopplade vi av med god mat och lite kortspel. En trött John somnade sedan med lätthet till det lugnande vågskvalpet från Ångermanälven. Jag hade en föraning om att nästa dag kunde komma att bli äventyrlig.
Söndagen började lovande med både solsken och parisare med äggröra till frukost. Det var ju lika bra att göra av med alla matrester inför hemresan. Den första etappen ner till Sundsvall avverkades raskt och väl där startade Skruttomobilen utan problem. Folk stirrade på den brölande farkosten som på slirande koppling och treans växel tog sig fram till en pump. Full tank och kolla oljan, göra ren rutorna och så iväg. Brööööööööl! Jodå, det här skulle nog kunna gå trots allt. Jag körde i lugnt och jämnt tempo, mätaren visade 90 km/h. Övriga mätare visade normala värden, utom bensinmätaren som retfullt låg kvar på kvarts tank. Motorn lät förvisso som ett grustag med kraftiga ventiltick men det var av underordnad betydelse. Jag hade då aldrig hört talas om någon PV-motor som havererat på grund av falerande mekanik så det ägnade jag inte en tanke. Solen sken och skönt var det, med tanke på att min vindrutetorkare inte fungerade. Jag la upp högerarmen på passagerarsidans ryggstöd, den där härliga ställningen som man aldrig kan njuta av i modernare bilar med nackstöd. Tyget kändes varmt under min hand, tydligen var silvertrådarna duktiga på att absorbera solljusets värme. Vi puttrade på och mil lades till mil och minutrar blev till timmar. Livet var inte så dumt trots allt.
Ett par timmar senare började jag närma mig Gävle. Det klassiska köldhålet förnekade sig inte för trots att det bara var början av oktober, hade redan första snön fallit och det låg kvar rester i vägrenen. Eftersom motorn gick knackigt och bensinmätaren var trasig, beslöt jag mig för att göra uppehåll vid en mack och för säkerhets skull fylla tanken. Förjäves letade jag efter spaken för att växla ned. Jag hade inte rört kopplingen sedan vi startade. Men där fanns som bekant ingenting annat än ett gapande hål rakt ner i växellådan. När jag tryckte på fotbromsen, låste sig höger bakhjul och med ett högt tjut stannade PV:n i ett illaluktande rökmoln. Folk stirrade med avsmak medan jag för andra gången denna dag slirade fram till en bensinpump på treans växel. Det hela började kännas smått pinsamt. Jag fyllde tanken. 15 liter på 19 mil var ju inte alarmerande så nu visste jag i alla fall att jag skulle klara mig hem till Täby utan ytterligare stopp. Efter en bensträckare hoppade jag åter in bakom ratten och slirade mig ut till påfarten. Men där var det åter stopp.
Motorn bara tvärdog ungefär som vid bensinstopp. Men det var ju löjligt, jag hade ju precis fyllt tanken! Måste vara skräp i förgasaren. Så isär med flottörhuset och rengörning och renblåsning. Och sedan runt och pumpa fram bensin. Men vad var detta?! Genom glashuset kunde jag se klägg och skräp. Det måste ha virvlat upp när jag tankade. Ja, ja. Av med glaset och bort med skräpet och så lite extra pumpande. Sedan var det åter dags för startförsök. Efter en halvminut tände motorn, först orent men med fin respons på höga varv. Försöker du sätta nytt varvrekort på B16, eller? frågade Leffe. Jag slog av och stängde motorhuven men samtidigt som jag gjorde det noterade jag en kraftig rökutveckling från bilens undersida. Ingen tvekan, oförbränd bensin hade samlats i främre ljuddämparn som antändes när jag varvade upp motorn och denna hade tack vare rosthålet kunnat syresättas. Det var just vackert. En eldsvåda var precis vad jag behövde nu!
Här fanns inget utrymme för tvekan. Det enda sätt att rädda situationen som jag kunde komma på, var att köra bilen så hårt att den oförbrända soppan transporterades med avgaserna ut ur systemet. Så jag satte fart ut på motorvägen och bad samtidigt Leffe hänga efter så nära med följebilen, att han kunde se ifall elden tilltog. Dessbättre skingrades röken och det hela löste sig. Skruttomobilen puttrade på som tidigare ända ner till Uppsala, där det var trafikstockningar på grund av en trafikolycka. En SAAB satt inkilad under bakdelen av en Volvo 740. På grund av risken för låsning ville jag inte gärna bromsa och kopplingen fick slita hårt efter varje stopp, dels förbi tittköerna och dels förbi de sju trafikljusen men till slut var vi igenom även denna pers. I Upplands-Väsby lämnade jag E4:an just innan köerna och körde de slingriga kostigarna mot Täby. Förutom ett övningskörande ekipage vars låga hastighet nära nog tvingade mig till motorstopp i ett uppförslut, gick det hela utan vidare fadäser och trött men lycklig kom jag så äntligen hem.
Vad är då sensmoralen i denna historia? Jo, dels får jag nog ge far rätt för denna PV -57:a får nog ikläda sig den föga smickrande titeln som den sämsta bil jag någonsin ägt. Aldrig har jag väl kört 47 mil i en bil som vare sig vill gå framåt, på grund av den saknade växelspaken, eller bromsa. Men när maskiner trilskas vill människan gärna övervinna svårigheterna och det är lätt att entusiasm övergår till vansinne. Så numera är jag inte bara PV-entusiast, jag är PV-vansinning. Ta lärdom av mitt varnande exempel, bäste medlem. Låt inte era bilar ta överhanden. Och framför allt: kolla att ni har bensin i tanken innan ni felsöker resten av bilen annars kan ni precis som jag, hamna i en nedrans soppa...
Washington DC, 21 oktober 2004, John Boija
