Som alltid när det ska bli vansinnigt finns det en flicka med i spelet. Jag hade under våren haft tät brevkontakt med Matilda, en svensk flicka som arbetade som au-pair nere i Toulon vid franska delen av Medelhavet och vi bestämde att jag skulle komma och hämta hem henne till Sverige när hennes år gått mot sitt slut. Det enda som inte riktigt åtgärdats före avresan var tänd- och förgasarinställningarna.

I slutet av juni gav jag mig av, min första anhalt skulle bli Halmstad där jag har mycket goda vänner. Halmstad kändes som en bra språngbräda till Europa. Jag fyllde semesterns första tank i Stockholm men var tvungen att tanka redan i Norrköping. Det hade gått åt 27 liter att ta mig 18 mil! Huga, detta kunde allt bli en dyr resa! Verktygslådan var dock välfylld och efter beskrivningen i instruktionsboken från 1959 ställde jag in förgasarna med hjälp av en gummislang mellan mitt ena öra och insuget. Man hör helt enkelt efter att de drar in lika mycket luft. När ljudet är lika dovt är förgasarna synkroniserade. Bränsleförbrukningen blev bättre och jag behövde inte tanka förrän i Gislaved. När jag skulle åka vidare upptäckte jag nästa problem. Jag trodde att den konstanta färden i kombination med sommarhettan hade orsakat ett s k ånglås i bensinpumpen. Hmm, vad kan man göra? Ja alla som läst Iva Maasings bok 'Hur jag får ut mest av min Volvo Amazon' vet att man kan hämta fuktig mossa i skogen för att lägga runt bensinpumpen och därigenom svalka bort ånglåset. Vad man än tycker om Gislaved så kan man inte beskylla dem för att ha fuktig mossa mitt i centrum! Det visade sig dock vara ett fel i startmotorn som kom att förfölja mig genom Europa. Resan vidare till Halmstad gick utan missöden och efter ett par dagar åkte jag vidare söderut.

Jag hade valt vägen över Danmark till kontinenten. Det innebär att man tar en kort färja mellan Helsingborg och Helsingør för att därefter snabbt transportera sig genom Danmark (om man nu inte har ärende i själva landet förstås) ner till Rødby, där en lite längre färjetur för en till Puttgarden. På motorvägen var det dags för nästa äventyr. Ett par mil före Rødby tog bensinen slut. Danska motorvägar, till skillnad från våra svenska, saknar längs många sträckor vägren. Som tur är saknar de också diken och man kan lugnt köra ut på gräset. Jag hade lyckligtvis en välfylld reservdunk och kunde på så vis ta mig till färjeläget utan vidare missöden. I kön till färjan hamnade jag bredvid en buss vars passagerare klev ut för att inspektera Orm. Väl ombord lyckades jag låsa in nycklarna i bilen, det går ju som bekant ganska lätt i en Amazon. Lyckligtvis bär jag sen min 10-års dag en schweizisk fällkniv (den röda typen, ni vet) på mig och sylen under korkskruven är en utmärkt Amazon-öppnare. Färjan tar ungefär en timme över Fehmarn Belt och jag hann sola lite på övre däck medan jag väntade. Allting är svindyrt ombord så det är bäst att ha det man behöver med sig redan när man kliver ombord. Själv avnjöt jag några smörgåsar och bullar som jag fått till färdkost av en söt servitris i Halmstad. Ett roligt exempel på det uppseende den skinande gammelbilen väckte under resans gång var den tjänsteman vid tyska passkontrollen som tog emot mitt pass utan att titta i det. Han höll det i sin hand, tog några steg bakåt, tittade noga på bilen fram och åter och frågade på engelska vilket märke det var på bilen. När han fått sitt svar synade han åter bilen och lämnade tillbaka passet utan att ens ha öppnat det!

Väl nere i Tyskland var det skönt att få blåsa ur Orm lite på Autobahn. Motorn formligen vrålade av glädje eftersom förgasarna saknar ljuddämpning för insugen och alla som kört en B16-sport vet att det är ljuv musik för öronen. Mitt dagsmål var en by strax utanför Hannover där jag skulle bo hos tyska vänner. När jag nästan var framme började bilen gå allt trögare. Jag undrade vad det var och stannade för att se efter. Det visade sig att ena luftfiltret tappat en fästskruv och hängde på sniskan med följd att lufttillförseln hämmades. Därför halverades nästan motorns effekt. Emellertid var det snabbt avhjälpt och färden fortsatte längs vackra tyska landsvägar. När jag kommit fram avnjöt jag en skön afton hos mitt värdpar. Mannen i huset som var tysk polis bjöd gång på gång under kvällen underbart smakande öl av lokalt märke. Man får väl ta seden dit man kommer resonerade jag och kopplade av ordentligt efter dagens 65-milastrapats. Även tyskan började bli skaplig efter ett par öl och konversationen flöt snart lika bra upp som ölen ner. Snacka om kulturskillnader!

Nästa dagsetapp var tänkt att gå mellan Hannover och Horgen, strax utanför Zürich, där min schweiziske kusin Erik bor, dvs ungefär 70 mil. Jag hade strålande steksol i ryggen och en oerhört pigg och fartvillig bil till mitt förfogande. I glatt övermod gav jag mig ut bland de stora drakarna i vänstraste fartfilen och det var både en och annan som visade förvånade ansikten när de blev omkörda av den rasande vikingabilen från Sverige. Även en och annan landsman passerades och oftast blev de glada. Amazonen har utan tvekan en djup förankring i den svenska folksjälen. En del tutade glatt, andra log och allt kändes underbart.

I de långa, tunga backarna före Frankfurt gick det dock tyngre, ett fenomen jag noterat redan vid Hallandsåsen men desto bättre gick det i nedförsbackarna. Mitt lilla pojkhjärta formligen spratt till när jag en gång lyckades få hastighetsmätaren att gå i botten. Tänk alla kompisar som skrattat åt mig när jag sagt att de gamla biltesterna uppgav toppfarten till 155 km/h. Här fick både jag och Orm upprättelse! I instruktionsboken står att läsa att hastighetsmätarens röda pil som indikerar hastigheten är proportionerlig med faran - ju mer rött, desto större fara. Farligare än så här kunde det alltså inte bli om man följer den logiken! Säg dock den glädje som varar beständigt. Några timmar senare, i höjd med Hockenheim, hade Orm fått nog av mina barnsliga pojklekar och tappade fart oroväckande fort. Trots att gasen trycktes i botten gick bilen allt långsammare. När jag frikopplade visade en snabb blick på motorns temperaturmätare att den rusade från normal till långt över kokpunkten. Jag insåg därmed att det inte var något luftfilter på sniskan utan snarare motorn som var på väg att skära. Turligt nog kunde jag direkt svänga av till ett 'Tankstelle' dvs en bensinmack - det är tätt mellan dem på Autobahn. Motorhuven slängdes upp och jag fann till min förskräckelse hela motorrummet insmort av en brun, delvis intorkad vätska. Dumt nog stängde jag av motorn men kom direkt att tänka på att den kunde bli ytterst svår att starta om den fick möjlighet att deformeras inuti medan den svalnade. I det närmaste panisk fann jag att det enligt känt manér bara sa 'klick' när jag vred om nyckeln. Motorn gick inte att starta och jag uppbådade alla mina krafter till att springa igång bilen, kasta mig in och rullstarta. Ni kan inte ana vilken lättnad som spred sig i mig när motorn spann igång igen. Jag fyllde på med fräsch olja och nytt solvarmt vatten i den tomma kylaren. Länge satt jag och lyssnade till Orms trygga spinnande, lycklig och svettig medan motortemperaturen återgick till normal. Aldrig hade den totala katastrofen varit närmare!

Men vad var det egentligen som hade hänt? Ja, när jag efter en stund tittade i kylaren så var vattennivån fortfarande normal och inget läckage kunde noteras. När jag däremot hade varvat upp motorn ett par gånger syntes droppar av rent vatten i motorrummet. Sakta men säkert pekade spåren mot den lilla slangen mellan termostathuset och vattenpumpen, en av de få slangar jag inte bytt. Det visade sig att den spruckit på baksidan, sannolikt till följd av ålder i kombination med det höga tryck som min dumdristiga körning i sommarhettan orsakat. Jag hade inga tyska mark på fickan eftersom jag räknat med att köra genom landet utan utgifter. Alltså kunde jag varken köpa kylarcement eller ny slang (om det ens funnits - tyska mackar har tyvärr ofta mer sprit än reservdelar i sortimentet). Av vattnets beteende drog jag slutsatsen att jag kunde köra kortare stycken i taget i lägre hastighet utan att vätskeförlusten hann bli större än att jag skulle hinna fylla på. Den maximala hastigheten visade sig vara knappt 60 km/h. Om jag höll den kunde jag köra 2 mil (ja du läste rätt) tills motorn var uppe i koktemperatur igen. 2 mil är ungefär det intervall som är mellan rastplatserna med WC i Tyskland så med hjälp av några sparade 2-liters colaflaskor gick resan ganska bra även om det tog tid. Och tid skulle det komma att ta för jag hade 30 mil kvar till Horgen! Det blev en väldigt mödosam tur. Så fort det dök upp en mack eller rastplats fyllde jag kylaren - i den här orienteringen var det bilen som längtade till vätskekontrollerna, inte jag. Ganska snart svängde jag av och körde småvägar eftersom det inte är tillrådligt att köra långsamt på Autobahn. Den sista biten i Tyskland blev en härlig bergsväg via Pforzheim över ett pass och ner till gränskontrollen vid Schaffhausen. Där stannade jag till och köpte det märke som man måste ha fäst på vindrutan för att får köra motorväg i Schweiz, ett bevis på resans längd så gott som något!

På schweiziska sidan följde en lång, lång härlig utförsbacke där motorn kunde snurra på tomgång respektive motorbroms när det började gå för fort. Man bromsar väldigt bra med motorbromsen och det räcker oftast. Till er som har betänkligheter om långa resor med de Duo-servo trumbromsar som sitter på de äldre Amazonerna vill jag säga att när de är nyservade och väl inställda fungerar de utmärkt bara man inte överhettar dem. Mina tar omedelbart och drar inte en gnutta snett. Planerar man körningen och håller rejäla avstånd behöver man inte vara orolig, de tar fort, jämnt och bromstrycket är nästan lika lågt som i moderna servobromsade bilar. Dock har bakhjulen en stark benägenhet att låsa sig vid häftiga inbromsningar eftersom det inte finns reduceringsventil på så här gamla Amazoner men det går ju att kompensera med avstånd och vakenhet. Vakenheten blev det dock värre med ju längre kvällen led och jag var inte framme förrän vid 0.30 och då hade färden varat i 15½ timme på grund av slanghaveriet. Förmodligen var det vansinne att fortsätta men envishet är svårbotad. Så gott som jag sov den natten har jag sällan gjort!

Dagen efter var det dags att undersöka hur jag skulle råda bot på mitt stora problem. Jag gick ut och demonterade termostathuset och upptäckte att slangen hade en dryga centimetern lång spricka rakt igenom. Den närmaste verkstad jag kunde finna var för Audi och inne i butiken stod en 1970 års Karmann-Ghia cab i perfekt skick. De letade fram en Audi-slang med lagom diameter för att passa inuti min. Jag gick hem, skar av en lämplig bit, karvade ur min Volvo-slang en aning för perfekt passform och lappade ihop det hela. Det verkade fungera men packningen mellan topplocket och termostathuset var helt slut. Då slog jag upp den lokala telefonkatalogen över Horgen och fann till min förvåning en Volvohandlare. Jag ringde ner och lyckades med min skoltyska mot verkstadsföreståndarens grötiga schweizertyska förklara vad jag behövde. Jodå, det trodde han att han hade och jag promenerade dit. Det var en nätt promenad på 45 minuter i stekande sol för min kusin bodde i 'Oberdorf', dvs en stadsdel långt uppe på bergskanten, med underbar utsikt, som var helt frikopplad från den egentliga staden nere vid Zürichsjöns strand. På vägen såg jag en gul 1800 S till salu hos en handlare. Det var sent på lördag eftermiddag men verkstadsföreståndaren hade lovat att stanna tills jag hunnit ner. Jodå, han hade haft verkstaden sedan 50-talet och hade fortfarande gott om reservdelar till PV och Amazon i lager. Tyvärr var slangarna slut men packningar till termostathuset hade han. 'Das ist ein geschenk für Sie' , sa han med ett leende och jag fick alltså den för mig guld värda packningen. Under promenaden tillbaka blev jag förbikörd av en bländande, vit Amazon av sen årsmodell, den första jag hade sett sen Helsingborg. För att inte allt skulle gå för bra lyckades jag dra av en av de fyra fästbultarna till termostathuset men det gjorde inget eftersom det mesta är gjort 'ett par nummer för stort' på de här bilarna. Många grannar kom och pratade med mig medan jag stod ute på gatan och mekade. Jag var uppriktigt förvånad över det intresse både gammal och ung ägnade mig och Orm under resans gång men det var synnerligen trevligt!

I nästa nummer ska jag berätta om hur färden med Orm gick vidare in i det grodätande och baguettebakande vinodlarfolkets rike. Äventyret är långt ifrån över. Kör lugnt tills dess!

Täby i juni 1994, John Boija

I förra numret av Amazonbladet inledde jag historien om min resa med Svarte Orm, den helsvarta, vägbundna motsvarigheten till de gamla vikingaskeppen (B16-sport 59/60). Med viss möda hade jag efter en havererad kylslang och ett otal springande rullstarter via Danmark och Tyskland kommit till Schweiz. Efter att ha spenderat ett par dagar på reparation och rekreation hos en kusin var jag och Orm redo att fortsätta resan mot Medelhavet där jag skulle hämta upp en flicka. De fortsatta äventyren följer nedan.

Jämna härliga motorvägar ledde genom Schweiz sköna landskap. Ner till Genève-sjön var det enorma backar, fyllda med varningsskyltar som ideligen påminde en om att motorbromsa i stället för att använda fotpedalen. Som säkerhetsåtgärd fanns långa nödavfarter längs backarna där man skulle kunna köra av om man tappat bromsförmågan. Mot ett antal balar av olika slag skulle bilen tappa fart för att slutligen stanna, helst utan att ha tillfogat passagerarna några skador. Här och där under dagen stannade jag upp för att kontrollera att inte kylarvatten läckte, upplevelserna i Tyskland gjorde att jag sneglade misstänksamt mot temperaturmätaren titt som tätt.

Gränskontrollen in i Frankrike passerades utan problem och ett helt okänt land låg för mina fötter. Det här med Frankrike är en komplicerad fråga. De flesta människor tycker väldigt mycket om Frankrike, antingen mycket bra eller mycket illa. En del tycker inget alls. Själv hörde jag till dem som tyckt illa om Frankrike. Jag var fullproppad av historier om hur turister blivit illa behandlade, eller inte ens behandlade, av fransmän som inte uppskattat främlingens uttal eller liknande. Skulle det visa sig vara sant så kunde jag gladeligen åka hem och tycka illa om landet och kulturen resten av mitt liv, men om det skulle visa sig vara fel, ja då var jag redo att ompröva mina ställningstaganden. För säkerhets skull kunde jag inte en enda fras på franska och var följaktligen helt utlämnad till äventyret.

Det första jag upptäckte var att färgerna på skyltarna som visar huruvida en väg är motorväg eller landsväg var tvärt emot de länder jag hittills rest i. Grönt markerade landsväg och blått betydde motorväg, oftast avgiftsbelagd. Detta blev jag varse i och med att jag förblev på landsväg trots att jag följt den gröna skyltningen. Denna landsväg förde mig genom ett bördigt och grönskande landskap. Efter att ha tittat på kartan fann jag att den gick parallellt med motorvägen men att jag ändå var drygt halvvägs till Grenoble där jag skulle byta till en mindre landsväg. Väl framme i Grenoble lyckades jag hitta väg E712 som skulle ta mig över ett bergigt parti kallat Alpes du Dauphine, varifrån kanske en gammal Renault fått sitt namn? Denna väg visade sig vara något mindre och framför allt krokigare än jag hoppats. Långa sträckor var vägen insprängd i bergssidan och påminde mig om bilder jag sett från Sidenvägen i Kina. Till vänster hade man berg som reste sig brant uppåt, till höger hade man ingenting utom en fantastisk utsikt som skvallrade om att det var långt ner till dalbottnen. Det var sällan långt till nästa krök dock och det kändes som om man körde runt, runt utan att egentligen komma någonstans. Ibland hamnade man bakom en långsam traktor och det kändes som en evighet innan man kunde köra om, vilket kunde gå lite trögt i uppförslutet med en brölande B16-maskin. Det var inte lätt att avgöra om traktorn eller Orm lät högst alla gånger.

Denna väg skulle jag följa till Sisteron där jag skulle gå ut på motorvägen som skulle föra mig i en vid båge till Toulon. Helt plötsligt blev det tvärstopp mitt i en by. Tydligen var det bröllop och vägen var avspärrad för brudparet med följe. Följaktligen hade vi andra trafikanter bara att i godan ro bida vår tid i väntan på att sällskapet skulle behaga tillåta genomfart i byn igen. Det tog tid, något som jag inte ansåg mig ha alltför gott om med tanke på att jag skulle långt, särskilt inte då redan vägen visat sig vara tidskrävande i sig.

När jag väl fått fart igen och susade fram längs bergskanterna och mådde som bäst fick jag helt plötsligt möte, i min egen fil. Vad skulle jag välja? Skulle jag krossas mellan bergväggen till vänster och en lastbil eller var det mer lockande att undersöka huruvida Amazonens aerodynamik tillät segelflygning? Kanske en frontalkrock skulle vara lindrigast trots allt? Ja, så fick det bli. Med skriiiiiande bromsar stirrade Orm stint den mötande Peugeoten i ögonen och tro det eller ej, han lyckades kväsa den! Nos mot nos hämtade de bägge flämtande ekipagen andan. Grodätaren i Peugeoten såg ut precis som man kunde förvänta sig: armarna i en vid gest som urskuldade sig, ett förvånat uttryck i det mustaschprydda ansiktet osv. Hjärtat vandrade sakta ner från halsgropen till sin vanliga plats medan Orm spann tryggt. Under tiden backade mannen i kvalitetstragedin undan och gömde sig skamset bakom lastbilen. Jag undrar vem han försökte mörda bakom nästa krök?

I Sisteron sökte jag mig mot blå skyltning, avgiftsbelagd motorväg. Det gick till så att man körde fram till en av ett antal biljettautomater, tog en biljett precis som i ett parkeringshus och gav sig sen iväg. Det var faktiskt en underbar skillnad att få susa fram på en lugn, oerhört väl underhållen autostrada mot att med livet som insats jaga omkring uppe i bergen. Det var glest mellan trafikanterna och timmarna och milen seglade iväg. När jag kom till Aix-en-Provence var det dags att byta motorväg. Det var inte helt roligt för när jag skulle växla ner kunde jag inte rubba kopplingspedalen en millimeter. Jag gasade till och slog växeln ur sitt läge varefter jag snabbt bromsade in vid kuren där man skulle betala motorvägsfärden. Lyckligtvis var det ledigt och jag kunde rulla ända fram till luckan med en gång. Där satt en man som efter att ha fått min biljett hasplade ur sig en fullständigt obegriplig nasal rappakalja som förmodligen berättade hur mycket jag skulle betala. Jag frågade på engelska hur mycket han ville ha men han svarade bara "I don´t speak, I don´t speak...". Då gav jag honom en stor sedel som jag tyckte borde räcka för färd till Sydpolen. Han muttrade något och började räkna upp pengar på bordet framför sig. När han lutade sig fram för att ge mig pengarna fick han syn på bilen. Helt plötsligt kunde han dock en och annan fras på engelska. Vad var det för bil? Var kom den ifrån? Hur gammal var den? Jojo, det här började just snyggt! Vad hade då Orm ställt till med nu då? Jo efter att ha puttat honom till en parkeringsplats bredvid motorvägskassorna kunde jag konstatera att sprinten som hindrade länkaget mellan pedalen och kopplingscylindern att falla ur hade försvunnit. Följaktligen hade länkaget fallit ur och omöjliggjorde manövrering av kopplingen. Lite snöre och några knutar senare var problemet löst och resan gick vidare till nästa motorväg som skulle föra mig till dagsetappens mål. I bergen hade det varit behaglig temperatur och jag åkte med stängda fönster men nu började det plötsligt bli ganska varmt. För att öka cirkulationen öppnade jag fönstret och då förstod jag vad jag gett mig in på. Det blev mycket varmare i bilen när jag öppnade fönstret, det var mycket varmt ute. Till och med temperaturmätaren gav högre utslag. En stund senare såg jag Medelhavet för första gången i mitt liv och det var en seger i sig. Nu hade jag i alla fall kommit så långt söder ut som jag skulle. Snart var jag framme vid resans vändpunkt!

Efter elva timmars färd var jag framme i Toulon, den sydliga knölen på Frankrikes sydöstra sida, även hemvist för den franska medelhavsflottan. Jag tog en sväng runt i stan, jodå den var ganska stor ändå, och stannade slutligen i den stadsdel som jag visste att Matildas värdfamilj bodde för att ringa. Det första jag gjorde på sydfransk mark var att låsa in nycklarna i bilen. När jag gjort det gick jag iväg för att försöka köpa ett telefonkort vilket gick jättebra. En hygglig bartender sålde gladeligen telefonkort även till engelsktalande, varefter jag gick tillbaka till Orm för att konstatera mitt problem. Eftersom jag bytt till shorts utan riktiga fickor hade jag även lagt ur schweizerkniven, vilket gjorde problemet med den inlåsta nyckeln än värre. Att stanna fransmän och förklara för dem att jag behövde en mycket lite nyckel för att låsa upp min bil var inte det enklaste men efter tre personers nyckelknippor och lite improvisation var Orm åter öppen. Jag letade upp en telefonkiosk och ringde till den franska familj där Matilda arbetade. En kvinna som visade sig vara frun i huset svarade och sa att Matilda inte var hemma men erbjöd sig efter en stund att hämta mig bara jag sa var jag var. Jag spanade på husväggen och fann en gatuskylt och sa det som stod men hon kunde inte förstå vad jag sa hur jag än försökte, så jag tog hjälp av folk på ett kafé alldeles bredvid och imiterade deras uttal så gott jag kunde men hon kunde ändå inte begripa. Efter varje gång jag försökt säga något till henne återupptog hon konversationen på franska, varpå jag fick påminna henne om att jag inte förstod ett dugg. Det var begripligt att hon gjorde det felet en, ja kanske t o m två gånger men när hon ideligen föll tillbaka till franska började jag undra om hon inte drev med mig. Det kändes litet olustigt. Till slut sa jag namnet på kaféet och då förstod hon med ens var jag var, det visade sig vara tre kvarter från där de bodde. På franskt manér kom hon åkandes, alla tre kvarteren, i en Peugeot 205 cab. Jag följde henne upp för ett par backar och var framme. Det var överhuvudtaget en väldigt backig stadsdel och jag fick fickparkera i en mycket brant nedförsbacke. Med växel och handbroms ilagda och säkrad med hjulen vridna mot trottoarkanten fick Orm sig en välbehövlig vila till nästa dag.

I Toulon stannade jag tre dagar och fick min beskärda del av provencalsk kultur. Jag fick stifta bekantskap med en spännande värld fjärran det jag var van vid. Att köpa bröd i en butik, ost i en annan och frukt på torget var något helt nytt och det kostade ju nästan ingenting! Många spännande fruktsorter hade jag inte ens hört talas om men även de jag kände till fick en ny dimension. Allt var så färskt, så fräscht och så gott! Vin köpte man i snabbköpet eller hos specialhandlare om man ville ha något extra.

Bildtext: Fräscha grönsaker på marknaden i Toulon samt det dignande ost-utbudet

Det fanns tyvärr också en mörk sida, det var smutsigt, slitet och osunt. Endast kvinnor syntes sköta handling och hushållbestyr och jämställdhet verkade vara ett helt okänt begrepp. Man tog det också mycket lugnare än hemma, vilket var av nöden tvunget med hänsyn till temperaturen. Alla tre dagarna låg temperaturen över +35° C med +38° som toppnotering. När man satte sig i Orm var temperaturmätaren nästan halvvägs till normal arbetstemperatur utan att bilen körts på hela natten! Detta var för mig det jobbigaste, den tunga fuktiga hettan som fullkomligt sög musten ur mig. Hur ofta man än duschade var man ändå strax klibbig igen. Med pirr i kroppen tog jag mitt första och hittills enda bad i Medelhavet. Det svalkade knappast alls och smakade mycket salt.

Bilarna var genomgående av franskt fabrikat, olika märken i ett otal varianter som aldrig skådas i Sverige. Sällan såg man en välvårdad bil, de flesta var mycket dammiga, slitna och hade små krockskador och skavanker runt om. Majoriteten var tämligen nya men ändå i ett miserabelt skick.

En dag när vi skulle åka hem från en utflykt till en liten kuststad, Six-Fours-les-Plages, blev det lite uppståndelse. Efter att noga ha tittat mig omkring började jag köra ut från min fickparkering. Plötsligt smäller det till och jag ser en Peugeot 205:a som kört in i en bil bredvid oss. Han hade tydligen tänkt köra om bilen bredvid oss på samma sätt som dåren i bergen tänkt köra om lastbilen, dvs på lånad mark men ångrade sig och förstörde turligt nog hellre de franska dussinvarorna framför sig än Orms galjonsfigur. Åter fick jag tillfälle att se det franska ursäktsspelet, den här gången i kombination med besvikelse över att inte ha lyckats reda ut situationen. Det måste ha naggat stackarens ego i kanten. Som vanligt spann Orm lugnt vidare...

Efter tre dagar hade vi nått Matildas sista arbetsdag och vi kunde åka vidare. Hon hade då arbetat som au-pair i den familjen i nästan ett år. Det var skönt för mig att ha en tolk för resten av resan och det var skönt att slippa plågas vidare i hettan. För Matilda var det nog skönt att påbörja resan hemåt. För Orm blev det värre än någonsin. Allt en ung dam lyckats köpa på sig under ett års vistelse i Frankrike tillsammans med allt hon haft med sig ner skulle nu fraktas hem. Hela bagageutrymmet blev fyllt och även baksätet blev fyllt i jämnhöjd med ryggstödet. Trots detta klagade han inte och jag kunde inte känna någon påtaglig förändring i vare sig prestanda eller väghållning.

Startmotorns ovana att med jämna mellanrum vägra fungera blev med tiden mer regel än undantag och när vi efter två dagar i Lyon skulle vidare vägrade bilen i sedvanlig ordning starta. Jag blev ett muntert studieobjekt för förbipasserande fransmän när jag baxade ut bilen i körbanan och sprang upp Orm i fart. Vig som ett kassaskåp slängde jag mig in, lade i en växel och vrooom så var han igång. Därefter backa tillbaka för att hämta Matilda och resterande bagage. Resan gick tillbaka till Schweiz, närmare bestämt en bit utanför Bern, där vi skulle bo några dagar hos släktingar till mig, faster Maud och farbror Dölf.

I deras storartade gästfrihet vilade vi upp oss och smörjde kråset ett par dagar. För mig var det verkligen som att komma till en oas och vilan efter allt okänt och omtumlande blev obeskrivlig. En lustighet var att deras urschweiziske granne visade sig vara gammal Volvomekaniker från en schweizisk verkstad. Han kom över och synade Orm i vitögat och skrockade förnöjt när han såg att det var en B16 under huven. Det hade mest varit B18 under hans tid och han hade själv kört flera Amazoner av vilka han hade goda minnen. En dag när vi var ute och åkte i omgivningarna fick vi syn på en grafitgrå Amazon, förmodligen en 65:a i ganska hyfsat bruksskick. Vi mötte den och gjorde en snabb helvändning för att förfölja den en bit men den verkade inte intresserad av oss så vi släppte den. Det var faktiskt bara i Schweiz som jag såg Amazoner under hela resan, lustigt nog.

Till nästa nummer ska jag skriva en garanterat rafflande fortsättning. Jag kan redan nu utlova underbara bilder från Paris och berättelser om ett par riktiga vansinnesfärder, allt i "vikingaskeppet" Orm naturligtvis! Tills dess hoppas jag ni börjar planera er egen semester inför nästa sommar, våren borde vara på gång vid det laget.

Täby i oktober 1994, John Boija

Orm, min Volvo 850

Nej nej! Lugna er nu, artikeln handlar inte om något nyproducerat! I de två föregående numren av Amazonbladet har jag redogjort för en del av de äventyr jag upplevde under en europaresa med Svarte Orm, Amazon -59/60 Sport. Resan hade gått från Sverige söderut genom Europa till vändpunkten vid Medelhavet där jag hämtade upp en flicka. Det hela hade förflutit väl förutom en havererad kylarslang och en trilskande startmotor. Från Medelhavet hade resan fortsatt i nordlig riktning, via Lyon till Bern i Schweiz, där vi var vid den förra artikelns slut.

Efter några svårbeskrivligt njutbara dagar hos mina släktingar var vi redo att bryta upp. Min kusin Erik skulle in på militärt repmöte, och vi erbjöd oss att köra honom till inryckningsplatsen. När jag en gång i tiden köpte Orm medföljde en hel del äldre handlingar, bl a ett "Uttagningsbesked för fordon", daterat 1961. Orm hade alltså varit krigsplacerad hos regementet I10! Det fanns papper som med exakta koordinater visade var Orm skulle inställa sig vid mobilisering. Sannolikt skulle uppgiften i så fall ha varit ordonnansuppdrag. Man kan ju förstå att en helsvart sportamazon smakade mumma för armén! Lustigt nog hävdes detta överhängande rekvisitionshot inte förrän 1967, följaktligen ansågs alltså B16-sportar krigsföra till åtminstone 6 års ålder. Detta f d "stridsfordon" skulle nu alltså köra en schweizisk värnpliktig till sin inryckningsplats. Det var inte utan att jag funderade på om jag kunde bli misstänkt för spionage, dels lät jag ju främmande makt få insyn i bilen, dels förde jag "militärt fordon" vid främmande armés övningsområde. Mja, det hade ju trots allt förflutit en hel del tid sen militärregistreringen. Ännu mer komplicerade blev mina funderingar när jag gav Erik en burk av kronans ravioli, som jag hade i bagageluckan "uti fall att". Senare fick jag höra att den åtminstone hade smakat bättre än den inhemska diton.

Efter denna episod fortsatte Matilda och jag norrut. Jag hade nämligen fått i uppdrag av min far att lämna in en del frimärken för auktionering i Freiburg, beläget någon bit in i Tyskland från Schweiz sett. Det blev ett litet äventyr i sig att finna rätt adress och att där på tyska försöka förklara vem jag var och vad jag ville. Det visade sig gå bra och så småningom fick jag dessutom en del pengar som inte utkvitterats sen senaste auktionen. Då hade vi äntligen genomfört dagens uppdrag och var fria att åka vidare efter behag.

Vi hade en inbjudan från en väninna som bodde på en gård i Rennestrakten i Bretagne. Det var förvisso en ganska rejäl tur dit och vi var redan inne en bit på eftermiddagen. Men färdas man nu i en sportbil så ska väl inte avstånd vara avskräckande? Nej, självfallet inte, låt oss åka dit! Alltså vände vi kylaren mot Frankrike igen. Inga stora vägar syntes gå i vår riktning på kartan, men en hel del små. Vi körde över gränsen i riktning Colmar och nästlade oss på underbara småvägar rakt väster ut. Till en början visade det sig vara fråga om tämligen slingriga bergvägar, precis som då mordförsöket mot Orm iscensattes i Sisterontrakten (se förra artikeln). Vädret var fenomenalt och Orm vrålade sig upp för bergsidorna utan att klaga. Jo förresten, en liten protest blev det ändå. Vi hade legat efter en i Orms tycke väl långsam bil under en längre tid. När sen äntligen vägen syntes fri, det var en lång vänstersväng runt en "vik" i dalen och vägens sträckning var synlig tvärs över dalen, och tillfälle bjöds till omkörning var han på hugget. För att demonstrera sitt missnöje öppnade Orm motorhuven under omkörningen, inte mer än att säkerhetsspärren grep i men fullt tillräckligt för att förgasarnas vrål skulle höras av de omkörda. De som påstår att bilar saknar själ vet inte vad de talar om!

Timmarna flöt på och de slingriga vägarna rätades så småningom ut, vi passerade Orléans under kvällen och det gick allt fortare. När vi väl hunnit till Le Mans bytte vi till motorväg - det var första gången det fanns en som gick i vår riktning, det är inte tänkt att man ska åka rakt väster ut i Frankrike. Där fick vi också några regnstänk, de första på flera dagar och då kom nästa protest. Orms vindrutetorkare vägrade efter ett par slag fungera vidare och ett märkligt tickande gjorde sig uppmärksammat. Vi svängde av vägen, dvs vi körde ut på gräset bredvid vägen eftersom det på sedvanligt kontinentaleuropeiskt manér saknades vägren. Det visade sig att den högra torkararmen på något sätt hade en glappande kugge, för då man hjälpt den tillbaks fungerade allt väl igen - även om återfall förekom. Det säkraste var att köra torkarna på den högre hastigheten, då gick det aldrig fel. Det är en lustighet att de två fel som uppstod under resan, gav sig till känna vid tävlingsbanor, kylarmalören i jämnhöjd med Hockenheim och torkarna vid Le Mans...

Därefter kom nästa utmaning, att hitta rätt. Vi skulle till en ensligt belägen gård, i närheten av byn S:t Thomas som även den var alltför liten för att finnas med på min karta. Detta var i alla fall i närheten av Mayenne och vi hade en vägbeskrivning. Tyvärr var den inte helt logisk och det tog oss en hel del tid att försöka hitta rätt. Klockan passerade midnatt och det var becksvart ute. Det svaga ljuset från 6V-lyktorna visade sig inte vara helt föredömligt eftersom de franska vägskyltarna här på landet ofta var mer eller mindre igenväxta eller urblekta. Särskilt svårt blev det när vägbeskrivningen då och då hänvisade till små däckshögar och andra, i mörkret, osynliga landmärken. Efter att ha uppbådat vår sammantagna logik lyckades vi till sist finna rätt riktning och vägskyltarna verkade stämma. Till slut var vi i en trakt där vi hade "på känn" att det måste vara. Vi hittade inget som lockade men plötsligt var vi vid ett nytt vägskäl och insåg därmed att vi måste ha åkt för långt. Vi vände åter och fann en av buskage och trädgrenar väl dold infart och körde in.

Timmen var sen och inget ljus syntes i huset. Hade vi kommit rätt? Vi ville ju inte gärna väcka någon främmande mitt i natten. Vi tog dock mod till oss och knackade på. Inget svar. Vi gick runt huset och bultade lite här och var men utan önskvärd effekt. Till sist lät jag Orms mjödhorn bröla ut sitt missnöje i nattens enslighet men inget förändrades. Klockan var runt 02:30 och tanken på fortsatt resande kändes inte särskilt lockande, vi hade trots allt färdats 97 mil fågelvägen. Följaktligen beslöt vi oss för att sova i Orm. Som jag tidigare berättat var baksätet fyllt av bagage i jämnhöjd med rutorna och ovanpå det gjorde sig Matilda en dräglig bädd. Själv la jag mig tvärs över de mycket följsamt fjädrade framsätena som finns i dessa tidiga Amazoner och jag sov mycket gott.

Nästa morgon vaknade vi vid ljusets inbrott och slog en lov runt gården. Den såg synnerligen igenväxt ut och alla uthus stod tomma och spöklika. Vi var just redo att ge oss av då vår värdinna plötsligt stod mitt på gårdsplanen. Det visade sig att hon lyssnat på radio i hörlurar på hög volym innan hon somnat kvällen före och förmodligen hade hon därför inte hört oss. Vi bjöds en torftig men välkommen frukost och hade mycket att prata om.

Under de dagar som följde gjorde vi utflykter i omgivningarna. En dag åkte vi norrut, till le Mont St Michel, ett fantastisk borgliknande samhälle beläget någon kilometer utanför kusten. Innan vägen drogs ditut kunde man endast komma dit med båt eller till fots då tidvattnet var lågt (se illustration på s 6 i Amazonbladet 1/95). Därifrån åkte vi till kuststaden St Malo, pittoreskt beläget innanför en ringmur. Där åt vi på ett crêperi, härliga smaksensationer nersköljda med underbar torr cider. Det är något helt annat än vad man är van vid hemifrån. Hemfärden blev sent på kvällen och de spikraka vägarna inbjöd till att köra fort, riktigt fort, medan Matilda sov. Det finns nämligen inte några älgar eller rådjur som lurar bakom krökarna där, den största faran är farttokiga, fulla fransmän. Vid ett tillfälle försökte jag hänga med en sådan. Han svängde in på en väg som vi också skulle köra. Det var en ganska smal, tvåfilig väg som gick rakt fram mil efter mil, enda variationerna var i höjdled. När vi kommit upp i 140 km/h och han fortsatte att accelerera gav jag dock tappt - någon måtta fick det vara. I Sverige skulle jag nog fått samvetskval om jag kört fortare än 70 km/h på motsvarande väg!

Efter några dagars nordfranska äventyr var det så dags att åka vidare. Vår plan var att åka tillbaka till de vänner utanför Hannover som jag bott hos på resan söder ut. Hur som helst blev jag sugen på att se Paris när vi ju ändå var tvungna att passera staden på vår resa. Den vansinniga idén blev att se så mycket som möjligt av staden på en dag eftersom varken Orm eller jag hade varit där tidigare. Då Matilda ju kunde språket, var det ett gyllene tillfälle. Sagt blev gjort och vi tog A11 till Paris. De första timmarna var väldigt lugna men trafiktätheten skvallrade slutligen om att vi närmade oss en storstad. Vår entré blev en angenäm upplevelse. Vid lunchtid kom vi till Versailles och parkerade på den stora platsen utanför slottet. En trevlig italiensk restaurang fick servera oss pasta, varefter vi gav oss ut för att bese slottet. Det var som att se ett gigantiskt Drottningholm med magnifika parker och utsökt arkitektur. Köerna var dock för långa för att tillåta något studium av slottets inre. Vi skulle ju trots allt hinna se själva Paris också.

Bildtext: Svarte Orm strävar upp för Champs Elysées med triumfbågen i fonden

Tiden går fort när man har roligt och kvällen började göra sig påmind. Vid 21-tiden var det dags för middag och vi uppsökte en mycket trevlig liten servering där vi åter avnjöt en meny. Vi drog ut på tiden ordentligt för att vara säkra på att kvällsrusningen skulle ha lagt sig. Det var lördagskväll och nattlivet var mycket ymnigt. Väl mätta och belåtna och med en färsk kopp kaffe lämnade vi så småningom restaurangen för att åka vidare. Vi tog en sista, mycket behaglig tur upp för Champs Elysées och njöt av storstadspulsen. Kl 23.30 lämnade vi på A1:an slutligen Paris bakom oss med siktet inställt på Tyskland via Belgien. Det var majestätiskt att fara genom ett kavlugnt Bryssel vid 03-tiden. Alldeles dött, sällan något möte, sällan omkörd. Matilda sov gott bredvid mig och Orm spann tryggt vidare.

Tyska gränsen nådde vi omkring kl 6 på morgonen. Efter ett snabbt rådslag beslöt vi oss för att inte åka till mina tyska vänner, vi skulle ju bli väldigt tidiga där och eftersom vi nu vänt dygnet skulle vi förmodligen bara vilja sova. Följaktligen ställde vi in siktet på - Sverige! Javisst, vi skulle hem! Jo, mycket tokigt ska man ge sig in på. Trafiken höll sig hela tiden lugn och vi kunde snabbt vissla fram längs Autobahn. Ofta funderade jag över hur Orm egentligen stod pall för att timme efter timme köras i 140 km/h. De enda pauserna var när det var dags att tanka. Aldrig en protest, aldrig ens ett missljud - bara trygg, bekväm och njutbar körning hela vägen, trots nära 35 års ålder!

I Hamburg stannade vi till för förarbyte och för att proviantera lite. Därefter vidare upp till Puttgarden för färjan till Danmark. Själv försökte jag sova bort den timme som överfarten tog i anspråk. Full fart genom Danmark, det kändes att både vi och Orm längtade tillbaka hem. Plötsligt var vi framme i Helsingør och kunde nästan se moder Sveas jord. Det var läge att fylla upp tanken med prisvärd bensin en sista gång. Man visste ju att man snart igen skulle behöva känna skuldkänslor för att man valt att färdas i bil... Väl ombord hamnade vi bakom en svenskregistrerad röd och rostig P 1800 ES (helgonetbilen fast kombi, ni vet). När jag satt och studerade den såg jag plötsligt hur den närmade sig, samtidigt som färjan började röra sig. Var jag så trött att jag hallucinerade? Nej, banne mig, den rörde sig! Föraren hade glömt att lägga i vare sig växel eller handbroms. Med raska tag fick jag loss Orms reservdäck och några andra föremål som kunde kilas in runt den löses hjul. Döm om den uniformerade ägarklantens förvåning när han vid återkomsten fann sin bil omgärdad av diverse bagage. Efter att ha fått fakta förklarade för sig såg det ut som han helst ville hoppa över bord.

Vad menar jag då med 'Volvo 850' i rubriken? Jo, väl hemkomna kunde vi fastställa att resans totala längd varit närmare 850 svenska mil. Mätarställningen vid avfärd hade varit ungefär 8500 mil, följaktligen hade jag på tre och en halv vecka lagt till 10% på vad bilen fått uppleva under 35 år!

Efter hemkomsten har jag försökt kontakta den person som ägde och vårdade Orm så väl ända fram till 1991. Tyvärr visade sig att han avlidit men hans 90-åriga änka är fortfarande i livet och en så vital dam får man leta efter. Vi har haft ett långt samtal som bekräftade att Orm gjort trogen tjänst i Surahammar hela sitt liv. De enda undantagen har varit en resa till Norge 1967 samt en annan till Halmstad. En fantastisk sak är att bilen aldrig varit avställd utan varit i kontinuerlig trafik ända sedan den lämnade fabriken 28 december 1959 och jag måste säga att den skött sig exemplariskt. Att en orenoverad bil efter alla dessa år kan bjuda en fullt acceptabel komfort under förhållandevis hårda strapatser och under så lång tid ser jag som fullständigt fantastiskt. Ta till exempel sätena. De är uppbyggda med spiralfjädrar på samma sätt som en Dux-säng. Aldrig någonsin känner man sig trött av att sitta, passformen och stödet mot kroppen är fortfarande idag i det närmaste perfekt. Det enda negativa är att de inte är det minsta skålade så man får hålla i sig vid inspirerad kurvtagning!

Med all heder erövrade Svarte Orm Europa sommaren 1993, med en entusiasm och framåtanda som endast har sitt motstycke i de forna vikingatågen. Det är mycket ovisst om någon bil någonsin kommer att ligga mig varmare om hjärtat än den trofaste och pålitlige Orm.

Min gode morfar brukade på sin tid säga att den som gjort en resa har alltid något att förtälja. Den uppmaningen har jag nu följt och med dessa rader hoppas jag att jag entusiasmerat någon till att våga pröva sin lycka i Amazon. Bilens fyra hjul är inte runda för att stå stilla, i så fall hade de varit kantiga! Nej, våra pärlor är konstruerade för att transportera oss, men det finns en aspekt till. De är konstruerade för att transportera oss med nöje och det är mycket glädje och njutning att köra långt i en klassiker, tro mig - jag vet. Så se nu till att inte låta pärlan stå gömd i ett garage hela sommaren. Åk till affären, åk till träffar, åk på semester! Bilarna tål faktiskt att vara ute i regn, de tål lång och kompromisslös körning, de tål till och med att man sover eller äter i dem. Om ni tittar i instruktionsboken kan ni själva se att det där finns utmärkta anvisningar för fläckborttagning av både den ena och den andra sorten...

Andra argument mot Amazonturer man hör är att säkerheten inte skulle vara den bästa. Ja, det må vara sant men jag har hört talas om att människor färdats i bil långt innan vare sig bälten, nackskydd eller airbags var uppfunna och en eller annan verkar ha överlevt! Äventyret är ju en del av kicken, kör klokt så ska du se att du kommer fram välbehållen. Se så, ut med dig nu...

Täby i mars 1995, John Boija