Ultima - den slutgiltiga Amazonen
Just innan industrisemestern 1970, närmare bestämt den 3 juli, rullade den sista Amazonen av Volvos produktionslinje vid Torslandaverken i Göteborg. Det var en mörkblå 131341 T med chassinummer 359.726 som numera finns till beskådande på Volvos företagsmuseum. Fem bilar tidigare på bandet stod en likadan, fast röd. Det är historien om denna bil, Ultima - den ultimata Amazonen, som skall berättas här nedan.
Torslandaverken 3 juli 1970. Den 667.323:e Amazonen lämnar tillverknings-
bandet efter 14 års produktion. Detta mörkblå exemplar, med chassinr
359.726, finns idag på Volvo personvagnars museum i Göteborg.
Egentligen börjar berättelsen på en annan plats, nämligen hos den anrika Durgés Bilskola, den mest centrala körskolan i Göteborg, belägen där Storgatan korsar Kungsportsavenyn. Durgés har alltsedan starten 1919 utbildat flera generationer Göteborgare i bilkörningens ädla konst. Allehanda fordon har varit i tjänst, allt från A-Fordar och tidiga sexcylindriga ’storvolvo’-bilar från 1930- och 40-talen, till PV 444 / 544, Amazoner och dagens Volvo S60. Det faktum att verksamheten bedrivs i Göteborg, har ibland gjort att man kunnat få tillgång till provlackerade bilar och andra specialutföranden direkt från Volvofabriken, som varit unika.
"Volvo skall det vara i bilskolan anser tydligen den långt utanför tullarna
välkända AB Durgé, Storgatan 32 i
Göteborg. Härförleden levererade AB Bil- & Truck inte mindre än sju
Volvo PV 544 till bilskolan. Ekipagen
har här parkerats utanför Valhallabadet i Göteborg. Det är herrarna Bertil
och Roland Durgé och
försäljare Lars Ljungholm som poserar framför åken." Ur Volvos tidning Ratten
nr 2, april 1960.
Oftast köpte man ett antal bilar åt gången och på ett gammalt foto kan man t ex se 17 nylevererade röda Amazoner posera vid Götaplatsen. Det var en härlig känsla att köra i kortege med de nya bilarna genom stan, minns Leif Durgé som varit körskolelärare sedan 1958 och idag driver företaget. Ett problem var dock att bilarna ofta fick snarlika registreringsnummer och det kunde vara en utmaning att komma ihåg exakt på siffran vilken av de 16 röda Amazonerna som man skulle använda för lektionen. Inte helt sällan sågs frustrerade bilskolelärare försöka låsa upp fel bil. Det är en av fördelarna med dagens moderna bilar med fjärrstyrda centrallås, skrattar Leif, som gärna identifierar sin bil på dess blinkande, med hjälp av ett lätt tryck på nyckelringen.
Till vänster ses en nylevererad körskolebil utanför nya Ullevi i Göteborg
och till höger har Durgés
ställt upp sina 17 röda Amazoner uppradade på Götaplatsen. Leif Durgé är nr 2 från
höger.
Observera att samtliga bilar bär röda interimsskyltar och således ännu inte
inregistrerats i
bilregistret. Amazonerna ser ut att vara av 1963 års modell. Ur Amazonbladet
2/1997.
Våren 1970 beställde Durgés ett tiotal Amazoner utrustade med dubbelkommando för körskolebruk, från AB Bil & Truck i Västra Frölunda. Dessa bilar kom att bli de sista Amazoner som levererades från Torslandaverket. De togs direkt från produktionslinjen till en annan avdelning där de specialutrustades med bl a dubbelkommando, dvs en extra uppsättning broms- och kopplingspedaler på passagerarsidan. Denna tillpassning av bilarna tog sin rundliga tid och inte förrän den 22 juli, dvs nästan tre veckor efter det officiella produktionsstoppet, typgodkändes bilarna. Fem dagar senare levererades de till Durgés och chassinummer 359.721 tilldelades registreringsnummer OA 60118.
Instruktionsbok för Amazon -70, registreringsbevis/typgodkännande för OA
60118 från 22 juli 1970
med anmärkningen 'dubbelkommando' samt Volvos garantibok för personvagnar.
Jämfört med 1969 års Amazon-modell var förändringarna blygsamma. Rent utseendemässigt hade modellen förändrats till något av en budgetvariant och det var nu uppenbart att de stora resurserna investerades i att utveckla 140- och 160-modellerna. Sedan ett par år var bl a en del utsmyckningar slopade, t ex noslisten på motorhuven samt dropplisten längs med taklinjen. Dörrsidornas förvaringsfickor samt det nedfällbara mittarmstödet i baksätet hade också försvunnit och hatthyllans klädsel var nu i ett enkelt papputförande. Lite lustigt kunde det också tyckas vara, att röda bilar levererades med röd interiör och blåa med blå interiör – det blev ingen större kontrastverkan rent estetiskt. Men å andra sidan hade tvåkrets bromssystem, nackstöd på framsätena samt säkerhetsbälten i baksätet tillkommit. Och den 82 hk DIN starka motorn var en suverän arbetshäst över hela varvtalsregistret. Så det man förlorade i flärd, fick man igen i teknik och säkerhet. Riktpriset för en Amazon av 1970 års modell i standardutförande var 17.100 kr.
Mellanblå Amazon av 1970 års modell med typbeteckning 131341T. Det enda
som avslöjar att det är en bil av sista årsmodellen är nackskydden på
framsätena.
Men åter till bilskolan. Amazonen var en pålitlig bil och bibehöll ett högt andrahandsvärde, minns Leif. Dock hade modellen vid det här laget blivit något åldersstigen och en så centralt belägen och välrenommerad körskola hade säkerligen intresse av att hålla sig med en modern bilflotta för att attrahera kundklientelet. Vanligen bytte de därför ut bilarna varje år och då hade de rullat omkring fyra- femtusen mil.
Durgés sista Amazoner var bara i tjänst under sju månaders tid. Redan i mars 1971 byttes de in hos Bil & Truck i Västra Frölunda. Volvo lanserade nämligen ett särskilt bilskoleutförande av 140-modellen. Dessa var bl a utrustade med en röd lampa som blinkade och tjöt om eleven överskred en förbestämd hastighet och det fanns även några särskilda förvaringsfack för teoriböcker och andra praktiska installationer, minns Leif. Men dessa specialutrustade bilar kom att visa sig ha ett lägre andrahandsvärde, då begagnatköparna helt enkelt föredrog vanliga civila bilar. Durgés valde därför att återgå till standardbilar efter detta experiment.
Någon vecka efter inbytet såldes den röda Amazonen vidare drygt 150 mil norrut, till AB Englunds Bil & Motor i Luleå. Där avmonterades körskoleutrustningen och bilen återställdes till normalt skick. Detta tog sin rundliga tid men en dryg månad senare var det dags för registreringsbesiktning utan dubbelkommando. Därefter ställdes Amazonen, som nu hette BD 30218, ut till försäljning. Tre veckor senare såldes bilen till den då 48-åriga Jokkmokksbon Paulina ’Paula’ Arvidsson.
Den femte sista Amazonen som den ser ut idag, drygt 12.500 mil efter
leveranstillfället.
Paula hade fyra barn så Amazonen fick nog sin beskärda del av bus och bördor, något som ett relativt nedsuttet baksäte vittnar om. På dagen ett år efter köpet kom nya registreringsskyltar från centrala bilregistret med nummer CJH 838. Tyvärr vet jag annars inte så mycket om denna period i bilens liv men vid ett tillfälle i mitten av 1970-talet, körde Paula av vägen mellan Arvidsjaur och Jokkmokk med sådan kraft, att bilen voltade i ett stenröse. Skadorna blev så pass omfattande att både en skärm, passagerardörren och hela takpartiet måste bytas. Reparationerna utfördes av den lokale Volvo-handlaren Forslunds motor i Arvidsjaur. Och utan tvekan gjorde de ett bra jobb. Bilen är alldeles tät och linjerna har återställts perfekt. Det enda som idag vittnar om att något bytts ut, är att låsmekanismen till ventilationsrutan på högerdörren är av ett äldre utförande.
På senhösten 1980 ställdes bilen för första gången av, för att sedan åter tas i trafik under den nästföljande våren. Detta förfarande kom att upprepas genom åren och tack vare detta, blev vintrarna skonsamma för Amazonen som dock kom att vara i regelbunden trafik under ytterligare 15 års tid. Paula, som jobbade på ett äldreboende i Jokkmokk, kom att leva ett aktivt liv även efter pensioneringen. Hon och Amazonen flyttade ut till en stuga i Järvträsk i närheten av Glommersträsk. Det skulle plockas bär eller svamp, allt beroende på årstiden och det var inte för inte som hon kallades ’skogsfastra’. Givetvis fick Amazonen vara med om nya äventyr och vid ett tillfälle törnade den t ex emot en sten så hårt att oljetråget behövde repareras med svetsen. Som tur var kunde den händige brorsonen Arne Vesterberg vara behjälplig med sådana reparationer. Arne, som för övrigt är mångårig PV-klubbsmedlem, äger bl a en välhållen PV 544 Sport –66 i den ovanliga ljusblå kulören.
Försäljningsbroschyrer för 1970 års modell, tryckta i september 1969
samt denna artikel som den såg ut vid publiceringen i Amazonbladet 3/2004.
Med tilltagande ålder blev det allt svårare för Paula att sköta om bilen ordentligt och vid ett tillfälle råkade hon varmköra bilen så illa att temperaturmätaren slutade fungera och cylinderlocket slog sig. Efter detta fick toppen planslipas och dessutom monterades en extern tempmätare ovanpå instrumentpanelen. Det var en effektiv lösning, om än inte särskilt vackert. Bilresorna blev färre och färre, mest ned till affären och posten. I augusti 1996 besiktigade Paula Amazonen i Norsjö för sista gången. Därefter beslöt hon sig för att upphöra med bilkörning och Amazonen ställdes undan. Den hade då gått just över 10.000 mil.
Nu föll det sig så att garaget stod på brorsonen Arnes mark och då det 1998 blev aktuellt att friköpa garaget, kom Amazonen att ingå i köpet. I detta garage blev bilen stående ytterligare några år, för Arne skulle resa söder ut till Etiopien för att gräva guld.
Arbetskamraten Håkan Vikman från Kåge berättar att livet i Etiopien var som att komma till en annan värld, jämfört med Sverige. Gruvan var belägen invid en by ungefär 50 mil från huvudstaden Addis Abeba. Ja, egentligen var det snarare fråga om en stad för byn ifråga visade sig ha 70.000 invånare. Håkan jobbade med fordonsparken vid gruvan och när han kom dit fungerade bara ett av tolv befintliga gruvfordon. Men så småningom fick de snurr på maskineriet och första årets mål, att bryta 1700 kilo guld överträffades med råge – det blev 3,2 ton! Trots läget vid Afrikas östkust, var klimatet mildare och behagligare än Håkan väntat sig. Gruvstaden låg på 2400 meters höjd över havet och all verksamhet var på grund av den tunna luften bokstavligt talat höghöjdsträning. Kanske är det därför inte så förvånande att det finns så många framstående östafrikanska långdistanslöpare.
Efter återkomsten till Sverige år 2000, behövde Håkan något att skruva med. Och eftersom kollegan Arne hade ett lämpligt objekt och dessutom var mer sugen på en 123 GT –67, kunde Amazonen efter en kort förhandling byta ägare till kompispris. Den hade i och för sig stått stilla några år vid det laget, berättar Håkan, men eftersom Arne tagit ut den på småturer regelbundet varje sommar, så hade maskineriet klarat sig väl. Faktum är att den enda förberedelse som behövdes inför den 8 mil långa hemresan från Järvträsk till Kåge strax norr om Skellefteå, var att montera ett friskt batteri.
En medfaren men rostfri 123 GT -67 har idag intagit Arne Vesterbergs garage
i
Järvträsk. En trevlig artikel om denna bil kan läsas i Amazonbladet 2/2003.
Röda bilar brukar åldras fort useendemässigt och mycket riktigt var lacken både blek och sliten. Håkan beslöt därför att slipa ner bilen och lackera om den. Samtidigt utfördes några mindre rostlagningar i bagageutrymmet, bl a en liten sträng nedtill vid hjulhuset samt i reservhjulsbaljan. Även passagerardörren fick påhälsning av svetsen. Men det var också allt som behövdes innan lacksprutan fick göra sitt. I början av februari 2001 godkändes Amazonen utan anmärkning vid kontrollbesiktning i Skellefteå. Mätarställningen var då just över 10.400 mil.
Vid det laget var dock Amazonen inte längre det enda hobbyfordonet i Håkans samling och efter ett halvår blev det, efter vissa påtryckningar från en viss kvinnlig familjemedlem, dags att avyttra Amazonen. Systersonen Kenneth Stenlund i Skellefteå var sugen på att åka gammelbil och eftersom priset motsvarade Håkans utlägg var det inte mycket att orda om. Kenneth, som är i byggbranschen, använde bilen flitigt och under hans dryga två år lades ytterligare 2000 mil till på mätaren. Men hur som helst var kanske inte Amazonen den mest praktiska och bekväma bilen för Kenneth, som bytte upp sig till en Volvo 850 turbo. Och när så lillebror Billy Vikström tog körkort, blev det hans tur att pröva lyckan bakom ratten.
Interiörbilder av Amazonen. Notera den udda färgkombinationen: röd inredning i röd bil.
Så var det 1970. Nackstöd på framsätena samt trepunktsbälten i baksätet var nyheter det året.
Billys lycka blev i detta fall dock kortvarig för när han fick en lyxig Volvo 760 i julklapp en knapp månad senare, blev Amazonen till min stora lycka snabbt överflödig. I januari 2004 annonserades den ut på Internet och efter en kort förhandling beslöt jag mig för att slå till. Några dagar senare satte jag mig på bussen norrut från Stockholm och när jag väl anlände till Skellefteå blev jag inte besviken. Mitt på torget stod en vackert skinande röd Amazon och väntade på mig. Där och då beslöt jag att hon hädan efter skulle kallas Ultima.
Billy Vikström med sin Amazon på torget i Skellefteå. Notera att
både skärmemblem, navkapslar och huvbokstäver saknas.
Fast nog hade jag haft mina tvivel under den långa resan upp. Kunde hon verkligen vara värd pengarna? Hur var det med rosten – hade hon lappats och lagats? Skulle hon vara upphottad och raggafierad? Nej, mina farhågor kom på skam. Ultima var utan tvekan värd pengarna. Rosten var obefintlig och lagningar hade knappt gjorts. Förvisso satt inga emblem på hennes framskärmar, men hålen fanns kvar och skärmarna var alltså original! Ja, det är sannerligen inte varje dag man får se en så välhållen original-Amazon som Ultima!
Hemresan gick stundvis på äkta norrländska vintervägar.
Hemresan blev ett enda långt glädjeskutt. Tänk att få sitta i denna underbara, varma bil med smått fantastiska vintervägsegenskaper – en bil som faktiskt var gjord för det bitvis karga klimat och besvärliga väglag som jag färdades i. Tänk att få köra en nästan ny Amazon de 80 milen söderut hem till Täby. Ja, visst var det som en dröm! Jag återupptäckte glädjen i bilkörning och faktum är att jag kort därefter beslöt mig för att sälja min Volvo V40 2,0 T. Den stackarn hade inte en chans. Jo, visst var den tyst och bekväm och bra på alla sätt och vis. Men trots att den hade suverän åkkomfort, så saknade den själ och för en människa som uppskattar att k ö r a bil, hade den inget att erbjuda.
Min stackars Volvo V40 2,0 T som utkonkurrerades av en Amazon -70:a.
För mig är det viktigt att bilturen till jobbet på morgonen piggar upp och glädjer mig och tyvärr blev jag inte glad av den nya, ombonade bilen som skötte allt åt mig. Jag vill tampas med manuell choke och ha en fläkt som jag själv ställer in både hastighet och temperatur på. Jag vill rycka och slita i växelspaken och känna bakhjulsdriftens sladdbenägenheten vid inspirerad kurvtagning. Jag vill höra motorrassel och avgasbuller, inte musik ur en stereoanläggning med sex högtalare. Med ett ord uttryckt: jag vill köra bil, inte åka! Och tack vare Sveriges kanske nyaste Amazon – Ultima, den ultimata – har jag möjlighet att göra det varje dag. Och det har Du också, kära Amazonklubbs-medlem. Så ta nu chansen när våren kommer och låt pärlan rulla några extra mil. Det mår både människa och maskin bra av. Så väl mött på vägen – i Amazon!