I månader hade jag gått förbi det lilla antikvariatet på andra sidan gatan. Det låg på min väg till och från universitetet. Strozzigasse som gatan hette, var belägen bara några meter från mitt hem. Nog hade jag sneglat dit många gånger men av någon anledning hade jag aldrig gått in. Det berodde förmodligen på att jag alltid korsade gatan på samma ställe några meter längre fram, för då undgick jag att behöva trassla in mig i en rad av bilar, snett parkerade i gatans längdriktning. Egentligen var dock detta märkligt eftersom jag ju alltid varit intresserad av böcker, särskilt äldre sådana.

Den här dagen gjorde jag dock ett undantag. Jag hade nämligen just varit och tagit ut en - ur studentplånbokens perspektiv sett - större summa och jag kände mig rik. Som vanligt hade jag just passerat antikvariatet på fel av sida gatan, då jag stannade till med en tanke i huvudet. Sedan åratal hade jag ju letat efter banden med Sven Hedins tyska brevväxlingar. Visserligen hade de inte gått att uppbringa under tre månaders vistelse i Hamburg men vad hade jag att förlora på att fråga? Bäst att passa på medan jag fortfarande befann mig på tyskspråkig mark. Alltså bestämde jag mig för att göra slag i saken och gå in.

Sven Hedin 1865 - 1952

Dörren kärvade, så jag var tvungen att ta i lite extra. En bjällra klingade till för att anmäla min ankomst. Rummet, som givetvis dominerades av bokhyllor från golv till tak, hade den där härliga doften som bara gamla dammiga, kanske inrökta böcker ger. Från bakrummet hördes snabba steg mot de torra trätiljorna och strax hade jag sällskap.

Grüß gott, kan jag hjälpa Er? frågade innehavaren. Han var klädd i en typisk österrikisk kavaj med distinkta, fastknäppta slag och läderförstärkningar. Jag förklarade vad jag sökte, och han svarade att det nog var svårt. Men för att vara säker slog han i sina digra, maskinskrivna luntor. Ingen träff på Hedin, ingen på von Richthofen, ingen på Brockhaus. Nej, men om jag var intresserad hade han en namnteckning liggandes. Kunde den vara av intresse? Det skulle inte röra sig om några fantasipriser. Jag förklarade att jag redan hade flera från olika tillfällen i min samling, men han insisterade på att få visa den. Och efter några minuters rotande i något kartotek i bakrummet, låg ett gammalt fältpostkort från första världskrigets tyska östfront på disken framför mig. Det var daterat i juni 1915, och han trodde att poststämpeln idag korresponderade mot Kielce, en ort i östra Polen. Det föreföll mig rimligt, eftersom ju Hedin vid den tiden reste längs den tyska östfronten för att samla material till sin andra volym av tyskvänliga reportage från världskrigets krigsskådeplatser.

Bildtext: Sven Hedin (i mitten) i Kielce i nuvarande Polen i juni 1915 samt autografen han skrev där

Jag frågade huruvida det fortfarande fanns efterfrågan för Hedin-böcker i Österrike. Det måste jag ärligen säga Er, svarade han, att Hedin alltjämt är mycket populär här. Får man in en bok så är det en säker förtjänst, den blir sällan kvar längre än ett par dagar. Ni förstår, reseskildringar i allmänhet är alltid populära och särskilt Hedins äldre verk om Tibet är stora pengar. Antikvariatsinnehavaren förklarade att han själv läst några av Hedins tidiga reseskildringar med god behållning. Det var en helt annan tid och en helt annan kvalitet då, förklarade han. På den tiden började man med att först skaffa sig lärdom för att sedan ge sig ut och få den bekräftad. Detta säger jag Er inte för att smickra Er i egenskap av landsman med Hedin, utan för att det är min ärliga mening. Hedin var en stor man.

Bildtext: Kuvert till ett brev till Sven Hedin från hans far Ludvig, 1895

Jag förklarade att min nyfikenhet kom sig av att Hedin hemma i Sverige i det närmaste förtigits efter sitt ställningstagande för Tysklands sak under två världskrig. Men det är ju totalt vansinne! utbrast han då. Förstår folk inte att skilja mannen från verket? Som jag ser det slog antikvariatsinnehavaren huvudet på spiken där. Vår oförmåga att skilja mannen och verket åt, är ett samhälleligt problem med djupa rötter i Sverige och Hedin är ett utmärkt exempel på detta - det präglade nämligen både hans uppgång och fall.

Sven Hedin var i början av vårt sekel den i särklass mest omtalade och världsberömda svensk som levde. Han var idolen med stort I både för barn och presidenter. Han var personlig vän med en osedvanligt stor andel av sin samtids mest framstående personligheter - Alfred Nobel, Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Adolf Erik Nordenskiöld, Henry Morton Stanley, Henry Ford, Adolf Hitler, Franklin D Roosevelt, förutom ett flertal europeiska kungahus (däribland utöver det svenska, även Tysklands, Rysslands & Japans), för att bara nämna ett fåtal namnkunniga - jorden runt. I stort sett alla nationer förlänade honom sina främsta ordnar. Hans böcker var översatta till flertalet språk och utgavs i alla världsdelar. Hans framgångar - och folks tilltro till honom - syntes obegränsade. Att i en sådan situation inte gripas av hybris är svårt och Hedin lyckades bara delvis. Vad som då hände, och som alltjämt händer, var nämligen att hans obestridliga talanger som äventyrare, berättare, kartritare, organisatör, föreläsare och tecknare togs till inteckning för en oantastlig omdömesförmåga i frågor som han i verkligheten saknade bildning i. Hedin blev fort en viktig personlighet i den svenska inrikespolitiken. Själv en övertygad rojalist med stor skepsis mot det demokratiska systemet var han aldrig bunden till något parti men han lånade villigt sin popularitet till att slå ett slag för de frågor som intresserade honom, främst försvarspolitik. Hedins "Ett varningsord", där han bl a varnar för ett nära förestående storkrig, gick 1912 ut i en upplaga om en miljon exemplar. Sveriges folkmängd var då omkring 5,5 miljoner. Hedin var medförfattare till det kungliga tal som utlöste borggårdskrisen 1914. Hedin var genom sin mer än riksomfattande föreläsningsserie i försvarsfrågor en drivande kraft bakom den s k F-båtsinsamlingen, vilken till förmån för byggandet av en svensk pansarbåt drog in 17,2 miljoner kronor. I dagens penningvärde är det en prestation som är i full paritet med vad Live Aid-galan drog in 1985. Av de 20 år som föregick första världskriget hade Hedin dock varit utanför Sverige i närmare 13 år. Att rapporteringen av svensk inrikespolitik i Tibet och Gobiöknen vid denna för-massmediala tid var lindrigt sagt bristfällig - på gränsen till obefintlig - säger sig självt. Hur kunde man då förvänta sig att Hedin skulle utgöra en pålitlig rådgivare i inrikespolitiska frågor? Att folk hyser stort förtroende för sina hjältar är naturligt, det är vad vi har hjältar för. Men det faktum att Tarzan är kung i djungeln, betyder inte att han duger som statsminister.

Bildtext: Originalteckning av Sven Hedin 1925.

Nå, nu visade det sig att Hedins inrikespolitiska verksamhet var långt ifrån katastrofal. Vad han i stort ville få sagt var att kriget var i antågande och att Sverige därför behövde stärka sitt försvar. Mer kontroversiellt än så var det ej hans budskap. Inte för att det saknas stridigheter och stora ord, nej tvärtom var debattklimatet ofta hetsigt. När samvetsgranna, bildade och övertygade människor som inte vänder kappan efter vinden diskuterar, blir det ofta hårda ord. Och detta är positivt, för det är i interaktionen mellan skilda meningar som de vettiga besluten formas. Kanske kan denna insikt säga något om riskerna med dagens blodfattiga svenska debatt.

Problemen började när Hedin genom sina goda kontakter kunde ge sig ut på den internationella arenan. Delvis utbildad i Tyskland, under en period då Tyskland dominerade de vetenskaper Hedin intresserade sig för, var och förblev han en sann tyskvän under hela sitt 87-åriga liv. Inte så mycket för någon tro på en tysk överhöghet, som för en övertygelse om att ett starkt Tyskland utgjorde den enda garanten mot en rysk förslavning av Europa. Hur osmakligt det än kan kännas så måste man tyvärr med facit i hand erkänna att han hade rätt även på denna punkt. För att öka förståelsen för Tysklands sak gav han sig redan i september 1914 ut till de tyska frontlinjerna. Detta resulterade i den 801-sidiga volymen "Från fronten i väster", vilken nådde bokhandelsdiskarna i januari 1915. Den sålde i en sådan omfattning att Du ännu idag kan köpa den för en billig penning på i stort sett vilket svenskt antikvariat som helst. 1915 gav han sig ut på ytterligare resor i Tysklands sak och den autograf som omtalas ovan är skriven under en av dessa. Sammanlagt rapporterade Hedin på över 3000 sidor i fyra böcker från Tysklands olika fronter. När nederlaget slutligen var ett faktum bröt Hedin samman och begravde sig i arbete under de kommande åren. Han såg Tysklands nederlag som sitt eget och han hade genom sitt enträgna propagerande förlorat allmänhetens anseende.

Hedins livskrafter återkom dock och under det tidiga 30-talet organiserande han "det resande universitetet", ett svensk-kinesiskt vetenskapligt projekt av en sådan storlek och omfattning att det vetenskapliga materialet ännu idag bearbetas av forskare knutna till projektet. Alltjämt utkommer nya volymer med forskningsrapporter och detta mer än 60 år (!) efter expeditionen. Den då 70-årige äventyraren Hedin blev åter folkets hjälte. Detta är inget att förvånas över. Hans äventyrliga bilfärd (i fordon skänkta av hans vän Henry Ford) längs den gamla Sidenvägen genom ett Kina som samtidigt präglades av pågående inbördeskrig utgör ännu idag oerhört spännande och medryckande läsning. Rapporteringen ekade som vanligt jorden runt och t o m en dokumentärfilm om expeditionen gick upp på biograferna. Anseendet var återvunnet.

Bildtexter: Originalteckningar av Sven Hedin 1925. Den grova strecktekniken användes för att kunna trycka
  teckningarna som illustrationer till hans amerikanska självbiografi (My Life as an Explorer) på billigt
papper. De handskrivna partierna till höger är för övrigt manusdelar som aldrig publicerades.

Här kunde historien ha slutat lyckligt om det inte vore för att Tyskland åter var på frammarsch. Hedin vädrade naturligtvis morgonluft och med sin vanliga oförmåga att kompromissa med egna åsikter trampade han åter i den allmänna meningens klaver. Han lånade ånyo sin talang och popularitet till "fel" intressen. Hedin höll tal vid invigningen av Berlin-olympiaden 1936. Han reste som väl sedd gäst i det nya nationalsocialistiska Tyskland. Han skrev - i enlighet med värdfolkets förhoppningar - böcker för Tysklands sak som helgade medlen till förmån för det tyska ändamålet. Men dessa hyllningsskrifter, som han till inte liten del skrev i akt och mening att genom stora tyska upplagor finansiera utgivningen av de nya vetenskapliga verken, kom aldrig ut på tyska. Saken var nämligen den att en del bitande kritik smugit sig in och Hitler - som själv varit stor Hedin-beundrare sedan sin ungdom och som personligen genomläste Hedins manuskript före utgivning - förbjöd motvilligt tyska upplagor, efter att förgäves ha sökt övertala Hedin till att få stryka vissa rader och kapitel. Hedins samvete prisgavs alltså inte ens för målet att finansiera vetenskapen. Utsänd av det svenska konungahuset, åkte Hedin ett flertal gånger till Berlin under andra världskriget för att hos Nazitysklands främsta ledare förhöra sig om Sveriges utsikter. Hitler medgav villigt personlig audiens för Hedin vid tre tillfällen och vid åtminstone ett av dessa uttryckte Hedin sitt starka ogillande av judepolitiken. Medlöpare eller inte, hur många svenskar kan ärligen stoltsera med att personligen ha sagt ifrån i denna minst sagt känsliga fråga inför Hitler själv?

Efter att politiskt sett ha slagit spiken i sin egen kista genom att skriva Hitlers dödsruna i DN (2 maj 1945), framlevde Hedin sina sista åtta år ensam och tillbakadragen, omgiven av en liten skara av familj och nära vänner. Det har varit och förblivit tyst om honom sedan dess. Enda undantaget utgjordes av hans begravning i Adolf Fredriks kyrka 1952. Då var det fullt till sista plats och många människor - höga som låga - hade kommit för att bjuda denne märklige man en sista hälsning. Vänner och motståndare var eniga i sitt lovprisande av Hedins goda sidor - och de var inte få.

Jag köpte det tyska fältpostkortet med autografen och jag gick hem med en fundering malande i mitt huvud: allmänhetens oförmåga att skilja mannen från verket. Den är ett stort problem. Jag har i denna text försökt ge exempel på detta förhållande, och har därvid använt mig av Sven Hedin som illustration. Hedin var omutlig i sin hållning, han ändrade inte sin åsikt. Däremot förändrades världen ständigt runt honom. Ena dagen var han världsidol, andra dagen var han persona non grata. Som privatpersoner kan vi unna oss detta oflexibilitetens privilegium. Men av våra politiker kan och måste vi kräva mer. De måste vara i takt med tiden och de måste anpassa sig till verklighetens nya realiteter. Vad vi kan lära oss av fallet Hedin är att om vi lite till mans försöker vara lite mer måttfulla och sansade i våra omdömen, så undviker vi att förvandla Hedinare till misslyckanden inom områden som de inte behärskar. Samtidigt kan vi fortsätta att odelat njuta av dem i de egenskaper där de glänser. Men framför allt kan vi därigenom verka för en förändring till det bättre, och inte tvärtom. Vart och ett på sin plats alltså. Tänk på detta nu när det drar sig ihop till val. Lägg din röst på en riktig politiker - en som du tror kan leda Sverige rätt - inte på en Hedin, en Tarzan, eller en clown.

Wien 1998-06-19, John Boija