Djursholmsvägen sedd från Hudsons framsäte, mars 1952

John och Göran Boija, far och son, var båda förtjusta i Hudsonbilar en gång i tiden. John var mannen som rökte cigaretter av märke Hudson och körde bil med samma namn. Göran är mannen som körde Pacemaker som ung och idag lever tack vare en liten hjärtstimulerande manick med samma namn, som för övrigt inopererats av denna tidnings redaktör. Ödets vägar är många gånger outgrundliga. I den här artikeln ska vi syna några av dem närmare.

I förra numret av Hudson-tidningen berättade vi om hur John Boijas motorintresse ledde honom till sin första Hudson, en Super Six –47, och om de resor som han och familjen företog med den. För nytillkomna läsare kan påminnas om att John tillbringade större delen av sitt yrkesliv med att uppföra fabriker för framställning av wallboardskivor, eller träfiberplattor som vi säger på svenska. Detta material användes bl a vid husbyggen och fyllde på den tiden samma funktion som gipsskivor har idag. Under 1930- och 40-talen hade han ansvarat för uppförande av sådana fabriker i bl a övre Norrland och Norge samt levererat maskinutrustning till ett flertal fabriker runt om i Sverige. Men större saker var i antågande och 1947 påbörjades projekteringsarbetet för att bygga en wallboardfabrik på uppdrag av den jugoslaviska staten.

De ständiga arbetsresorna till när och fjärran ställde höga krav både på man och maskin och i slutet av 1951 hade den vid det laget rätt slitna Hudson Super Six:en körts närmare 7.500 mil. Göran, som arbetade tillsammans med sin far John på den tiden, berättar: Eftersom vi hade kontor i närheten så slank jag gärna in genom Ostermans Marmorhallars ingång på Birger Jarlsgatan på lunchen, för att ströva genom utställningen och sedan ut på Grev Turegatan. Där fanns mycket att beundra. Men det var särskilt två bilar som alltid fångade min uppmärksamhet. Den ena var en Austin-Healy cabriolet och den andra var en stor, mörkgrön Hudson Pacemaker med en smått fantastisk karossform. För en bilintresserad 20-åring var bilen helt enkelt en dröm.

Vid ratten på Hudson Pacemaker Göran Boija

Några dagar före jul 1951 gick drömmen i uppfyllelse. Med Hudson –47:an som inbyte köptes den gröna Hudson Pacemakern för 17.890 kr. Bilen var utrustad med en 112 hk stark sexcylindrig motor på 262 kubiktum och hade för tiden mycket goda vägegenskaper. Som Hudson-tidningens läsare säkert vet, åtnjöt modellen stor popularitet vid så kallade ’stock car races’ i USA och den sågs ofta ta hem segrar i olika NASCAR-tävlingar. Karossen var självbärande, i fyrdörrars, täckt utförande av så kallad ’step-down’-typ och hade rambalkar som löpte utanför (!) bakhjulen. Som extra tillbehör fanns en knopp på ratten för att underlätta den stora rattens vridning. En vridbar strålkastare extramonterades på vänstra framrutans stolpe och underlättade i mörkret på många sätt. I fronten sattes tre klubbmärken, nämligen Motormännen (M), Kungliga Automobil-Klubben (KAK) och Svenka Motorcykel-Klubben (SMK). Inalles var bilen drygt fem meter lång och närmare två meter bred och trots att tjänstevikten var så hög som 1.760 kg, hade den med dåtidens mått mätt en bra acceleration. Den blev givetvis mycket populär bland Görans vänner och speciellt bland flickorna.

Den första längre resan efter julledigheten blev en affärsresa till Holmens Bruk och Vrena i Östergötland och snart var karusellen igång igen. Trots att det snart var två månader sedan Hudson Super Six:en byttes in hos Ostermans, så anmodades John att erlägga fordonsskatt för 1952. I denna odatoriserade tid var sådan eftersläpning i registren fortfarande möjlig. Ostermans betalade dock utan diskussion. En annan resa i februari gick till Hultsfred i Småland (ingen festival på den tiden) och tätt därefter bar det av till Oslo och på det viset avverkades drygt 750 mil under det första kvartalet 1952. Men Pacemakern skulle inom kort komma att lämna den trygga svenska vänstertrafiken för att ge sig ut på ännu större äventyr.