Jugoslavienresan 1952 - del 3: Jugoslavien

Bild: Jugoslavisk och Österrikisk visering i John Boijas pass

Ur John Boijas pass kan man utläsa att han varit i Jugoslavien både före och efter denna resa. Ibland med flyg, någon gång med tåg och även som här med bil. Viktigt att notera är att även Österrike fortfarande var ett svårt land att resa i eftersom det, liksom Tyskland, var uppdelat i olika ockupationszoner. Denna delning varade till 1955.

9 april 1952: Utanför den magnifika grottan Postojnska Jama (f d Adelberggrottan) i nuvarande
Slovenien, världens längsta grotta öppen för allmänheten (5,3 km). Det verkar glest med besökare då

Det magnifika grottsystemet Postojnska Jama (f d Adelberggrottan) i nuvarande Slovenien besöktes, varefter man for ned till Rijeka vid havet och följde kustvägen ett stycke vidare åt sydöst. Idag är det svårt att föreställa sig hur vägarna och infrastrukturen såg ut i Jugoslavien på den tiden. För det första fanns bara ett fåtal bilar i landet och vägarna var i stort sett undantagslöst dimensionerade för trafik i ytterst begränsad omfattning och då företrädesvis med häst och vagn. Vidare var vid denna tid krigets efterverkningar fortfarande påtagliga och enligt Göran var det oftast helt enkelt otroligt dåliga vägar. Pacemakern kunde sällan uppnå snitthastigheter över 30 km/tim. Så ur komforthänseende var de välstoppade sätena och de stora 15-tumshjulen en ren välsignelse.

Slingrande jugoslavisk landsväg. Snitthastigheten mellan Rijeka och Dubrovnik var 30 km/h vid detta tillfälle

Allt som oftast satt arbetare och knackade lavaaktig sten längs vägarna. När Pacemakern passerade reste de sig raskt och gjorde honnör. Senare förklarades att detta troligen berodde på att arbetarna sett Räddningskårens röda stjärna som satt i vindrutan. Man trodde helt enkelt att resenärerna var betydande kommunistfunktionärer. Och tolkningen var ju helt rimlig, för vem annars skulle kunna färdas i en så exklusiv vagn i ett land där självgående bilar över huvud taget var lätträknade?

Hudson invid den sorts vägmarkeringssten som John redan strax utanför
Venedig av misstag körde på efter beskedet om sin fars död

Jugoslaviska kvinnor i folkdräkt. Särskilt färgfilmerna visar att både kvinnor och män ännu 1952
bar folkdräkt till vardags. Från Bosnien och från Foca utspelar sig scener med en bedövande färgprakt.

Skönt att lufta fötterna och sträcka på benen. Vårfloden var ett välkommet
inslag på resan längs de torra och dammiga de jugoslaviska landsvägarna

Under färden till Dubrovnik, som följer kustvikarna - bitvis längs mycket höga klippor - sade helt plötsligt Lilly till om att få sätta sig till vänster i baksätet. Hon satt annars alltid i passagerarsätet fram då hon led av åksjuka. Men denna väg med alla dess klippbranter blev helt enkelt för mycket för henne. Kanske var detta anledningen till att man framemot eftermiddagen valde att ta den likaledes vackra inlandsvägen över Gospic. I Knin hittade man inte bara ett drägligt hotell, utan lyckades även köpa 60 liter bensin. Nästa dag gick färden vidare över Metkovic innan man kom fram till resans vändpunkt – Dubrovnik, Adriatiska havets pärla med sin vackra, medeltida stadskärna.

På vägen till Dubrovnik, som följer kustvikarna - bitvis på längs höga klippor - sade helt plötsligt Lilly till
om att få sätta sig till vänster i baksätet. Lilly satt annars alltid i passagerarsätet fram då hon
led av åksjuka. Men denna väg med alla dess klippbranter blev för mycket för henne

Utsikt från balkongen på Hotel Argentina, Dubrovnik. Scener härifrån finns även på färgfilm

Utsikt ned utöver trädgården. Den branta trappan går ner till
Medelhavet och på färgfilm syns vissa familjemedlemmar bada