The Swedish Choral Clubs besök i Sollefteå 1920
Bakgrund: Sommaren 1920 lämnade 91
medlemmar av en Svensk-Amerikansk kör, The Swedish Choral Club of
Chicago sin hemstad den 8 juni och reste till New York City där
bordade Svenska Amerika Liniens ångfartyg s/s Drottningholm för
färd över Atlanten till Göteborg. Väl framme i Sverige genomfördes
en synnerligen framgångsrik turné genom hela landet med bejublade
framträdanden i ett 35-tal städer.
Under turnén kom de att hålla konsert i Sollefteå den 9 juli och några medlemmar av sällskapet kom under detta uppehåll i kontakt med Carl Leonard Carlsson. |
||
Carl Leonard, som knappt en månad tidigare förlorat sin 38-åriga hustru Lydia i lunginflammation och nu stod ensam med 5 omyndiga barn, intresserade sig synnerligen för denna kör och nedan tecknar författaren Erik G Westman ett mycket vänligt porträtt av den frikostige 45-årige grosshandlaren. Det är särskilt intressant att se hur en person utanför släkten uppfattade Carl Leonard, eftersom han dog så tidigt att de flesta mest minns honom för högtflygande affärer och projekt, och inte minst för hans omtumlande död 1929. |
|
|
Nedanstående text är ett sammandrag av kapitlet Sollefteå - Ragunda - Östersund. Jag har avsiktligt behållt ursprungstextens ålderdomliga språkbruk eftersom det ger en särskild must och klang samtidigt som läsningen inte försvåras nämnvärt. |
"Att göra en färd uppå Ångermanelfven är en turisttripp, som ingen resande amerikan i Sverige bör underlåta att företaga. Naturen här är storslagen. Hvarje sekund bjuder på nya scenarier. Och man njuter i fulla drag af allt det vackra, som här af en nådig försyn skapats. Vår förtjusning på denna färd kände knappast några gränser och vi lärde oss det gamla uttrycket om Ångermanelfven att “hvartän man såg, såg man såg vid såg”. Det är emellertid icke sågarna, som äro vackra, utan naturen mellan dessa. Kort sagdt Norrland.
Norrlands vackraste stad - Sollefteå
(från Äppelbergsnipan den 9 juli 1920)
I Sollefteå, hvilken allmänt anses såsom den vackraste staden i hela Norrland, mottogos vi på ett för oss alldeles nytt och unikt sätt. Vid ångbåtsbryggan hade samlats en löfprydd vagnspark. Vi placerades i vagnarna och kördes under triumf in genom staden. I spetsen för denna märkliga kortege red en afdelning soldater, iklädd den carolinska uniformen från tolfte Carls dagar - Carl den XII:s bussar, populärare uttryckt. Vi fördes upp på ett högt berg och visades all denna del af verldens härligheter - en utsigt som knappast har sin make i Sverige. Men tiden var knapp. Båten hade försenats. Ankomsten till staden hade ej skett så tidigt som beräknadt var. Och vi hade ej många minuter att hvifta på, ty en konsert skulle hållas i kyrkan, hvarefter vi omedlbart skulle stufva in oss i våra jernvägsvagnar för att fara vidare upp till Ragunda. Sjön hade här tagit slut och vi skulle åter bli landkrabbor.
|
Den medföljande tidningsmannen, ackompagnisten Harry
Carlsson och hans fru samt en af tenorerna i sällskapet hade fått den
stora förmånen att till värd få en person, som sedan låtit mycket
tala om sig såsom särskild vårdare af det moderna flygväsendet i
Norrland, direktör C. L. Carlsson. Denne, som rår om den vackraste
villan i hela staden alldeles intill det stora fallet som brusar ned
under bron, har förr i verlden vistats i Amerika, och tyckte sig i oss
se kära anförvandter från vesterlandet.
Efter att ha bjudit på en mer än vanligt gentil middag, öfvertalade han oss att stanna öfver natten i hans hem för att tidigt nästa morgon anträda färden till Ragunda per automobil. |
Vi visste att vi utsatte oss för obehag från impressarions sida men detta riskerade vi, samt lofvade att stanna. Efter konserten, som egde rum inför fullsatt hus och med sedvanlig framgång, träffades vi åter i grosshandlare Carlssons hem. Han ville ovilkorligen visa oss trakten, som han talade om med en entusiasm och förtjusning som smittade oss. Midt i natten företogo vi sålunda en färd i auto upp till Österåsens sanatorium, hvarifrån vi hade en om möjligt ännu mera storartad utsigt än från det höga berg vi tidigare på dagen besökt. Vi sågo Ångermanelfven ringla sig djupt, djupt nere under våra fötter. Vi sågo hur den grenade ut sig för de öar, naturen här och hvar placerat i dess majestätiska väg. Ingen af oss tänkte på sömn. Det var ju ljusan dag. |
|
Några timmar efter hemkomsten purrades vi för att äta frukost. Och sedan bar det i väg per landsväg till Ragunda. Vid de större vattenfallen under denna oförgätliga tripp gjordes halt. Vi närmade oss till fots fallen, fotograferade dem och njöto för öfrigt af all den storslagenhet naturen här bjöd på. Vår ciceron och värd var outtröttlig att för oss måla Norrlands skönhet, att utpeka för oss de olika sevärdheterna, att berätta dessa trakters historia o. s. v. Direktör Carlssons stora hjertlighet och diskreta liberalitet kunna vi aldrig återgälda. Och detta var ej enda gången vi träffade honom. Han uppsökte oss i Östersund. Vi träffade honom i Linköping, ty han ville se slutet på vår trumffärd i Sverige, förklarade han. Slutligen voro vi tillsammans med honom efter turnéns afslutande äfven i Stockholm. Städse var han samme lugne och trygge norrlänning, som mest tänkte på andras glädje och trefnad.
Vårt hem i Sollefteå. Grosshandlare Carlssons eleganta villa.
När vi närmade oss Ragunda måste vi på ett ställe stanna för att vattna maskinen - det vill säga auton. En gammal, gammal gumma stultade ut ur stugan invid vägen och kom fram till oss i vagnen, under det chauffören var sysselsatt med sin fyllning. Hon satte armarna i sidorna, småskrattade och sade på sin breda jemtländska dialekt: - Dä ä månja sköjare ute och far i da. Vi gapskrattade naturligtvis, under det direktör Carlsson öfversatte att hon velat säga: Det är många som äro ute och ha roligt i dag. Automobilerna hade nemligen i en för gumman ovanligt stor ström rullat förbi hennes stuga. Och det var för att uttrycka sin förundran öfver detta förhållande, hon fällde det lustiga uttrycket. Gumman förstod inte att de många automobilerna förde folk till Ragunda, der en kör från Amerika senare på dagen skulle hålla konsert i kyrkan.
Denna konsert skedde under sedvanlig folktillslutning, hvarefter vi voro föremål för stora hyllningar under den följande banketten på Hammarstrand. [...] Vi gingo och lade oss klockan 2. Tvenne timmar senare voro vi uppe igen. Vi skulle till stationen i tid för att taga morgontåget till Östersund, hvilket lemnade Ragunda kl. 6. f.m."
[Här hoppar jag över några sidor som ej är av intresse ur släkten Boijas perspektiv]
Ett par bilder från ankomsten till
Östersund den 11 juli. Till vänster ses de upvaktande skolbarnen
och till höger mottagandet vid rådhuset i Östersund då borgmästaren höll
tal för kören.
Medlemmar ur Swedish Choral Club of
Chicago fotograferade den 12 juli utanför fältjägar-
regementets exercishus i Östersund under en paus. Ursprunglig bildtext: En
tistel bland rosorna.
"Den 12:e juli besökte vi konstutställningarna i rådhuset, hvarpå en härlig utfärd gjordes rundt Frösön med tre sammankopplade ångare - Thomé, Östersund och Bergsviken. En annan del af sällskapet hade af grosshandlare C. L. Carlsson - vår charmante värd från Sollefteå - hvilken följt efter kören till Östersund, inbjudits till en autotripp upp till toppen af Frösön, der man - enligt hvad gamle kung Oscar sade - har den härligaste utsigt i hela Sverige. Vi sågo de snöbetäckta Oviksfjellen och den majestätiska Åreskutan resa sig i bakgrunden, förutom alla vackra skär, holmar och öar, på hvilka denna trakt är så rik och som vi förut beskrifvit. Klockan 4 e.m. Besökte vi utställningsområdet och beundrade Östersundsmässans alla sevärdheter, och på aftonen egde konserten rum i fältjägarregementets exercishus. Denna gick med vanlig schwung och belönades äfven här med en väldig blomsterskörd. Lokalen var utsåld flera dagar i förväg. Vi skulle kunna ha sålt dubbelt så många biljetter till hvarje konsert, om det blott hade funnits salonger stora nog för en dylik jättepublik. Öfverallt tiggde och bad man om en extrakonsert, hvilken dock var omöjlig att åstadkomma, emedan hvarje minut på förhand var upptagen." Ur: Succèssturnén Genom Sverige 1920. En rikt illustrerad skildring utarbetad för The Swedish Choral Club of Chicago, af Erik G. Westman, Chicago, Illinois 1921 (sidorna 119-121 samt 131). |