Det finns de som tror att greve Dracula var en blodsugande vampyr från Transylvanien. Det finns andra som tror att en 25-årig Alfa-Romeo lämpar sig bäst för korta, lugna sommarturer i hemtrakten. Båda påståendena är emellertid lika felaktiga som att påstå att en Bertone-coupé skulle gå bättre på blod än på äkta blyad 98-oktanig bensin. Den sistnämnda varan finns det nämligen gott om i Transylvanien till priser som får dig att häpna, men några spår av Dracula kommer du att få leta dig fördärvad efter. Fråga mig - jag vet. Eller ännu bättre; fortsätt att läsa så slipper du ens att fråga…

Men varför skriver jag den ungerska delen av Rumänien? Är inte Rumänien ett separat land med ett eget slaviskt-latinskt språk? Jo, det är riktigt. Om du har hyfsade kunskaper i italienska eller spanska så kommer du att kunna förstå förvånansvärt mycket av skrivna skyltar o dyl. Men Rumänien är, liksom Jugoslavien var, långt ifrån ett homogent land. Rumänien är en numera permanentad fiktion från segrarmakternas skissbord vid freden efter 1:a världskriget 1919 och de olika folkslag och nationaliteter som inskuffats under begreppet rumän är trots ett halvt århundrade av strängast tänkbara diktatur fortfarande idag oerhört väsensskilda. Inte minst Transylvanien (liksom större delen av nuvarande Slovakien), vars majoritet nu åter talar sitt tidigare förbjudna modersmål ungerska (ett språk som är fullständigt olikt alla andra jordiska språk, även om det dock är avlägset besläktat med finska och estniska), känner idag större samband med Ungern än med Rumänien och det finns en oerhörd rädsla för vad ett eventuellt ungerskt EU-medlemskap skulle medföra i form av restriktioner, visumtvång osv. Historiskt sett var Transylvanien ett dynamiskt, trespråkigt område med ymnig handel. Fram till senare delen av 1800-talet var fortfarande tyska ett dominerande språk i regionen som än idag är känd som Siebenbürgen på tyska och det fanns en stor sachsisk befolkning som dock senare fördrivits. Språket är numera dött men den typiska byggnadsstilen lever ännu kvar på landsbygden.

Jag korsade den ungersk-rumänska gränsen vid Oradea och redan när man kom in i staden kändes det att man lämnade varje spår av tryggt västerland (vilket man nog måste räkna Ungern som) bakom sig. Vid första rödljuset anstormades Spallan av en skock av småungar som ivrigt putsade alla rutor i hopp att få några småslantar. Och jag som bara hade dollarsedlar i fickorna… Stämningen kändes hotfull när de började bända i backspeglarna men det löste sig av trafikstimmet som antog när ljuset slog om till grönt. Väl ute på E60:an, huvudstråket i öst-västlig led genom Rumänien, lättade trafiken (och avgaserna!) väsentligt och vägkvaliteten medgav hastigheter långt över 100 km/h trots de gula Koni-dämparnas begränsade komfort. Det går att köra fort - särskilt om man har en stark maskin för bergsområdena och serpentinvägarna kräver sin motor! - men det gäller samtidigt att ständigt vara på sin vakt för redan bakom nästa krök lurar säkerligen en traktor som just nu långsamt kör om ett enormt hölass draget av ett hästekipage. Många gånger var jag överlycklig över Spallans fyra magnifika bromsskivor. Man behöver inte direkt ha långtråkigt, om ni förstår…

Vi skyndade vidare mot Miercurea Ciuc där vi nästa morgon skulle uppleva den monoteistiska katolicismens pingsthögtid. Kvällen kom emellertid att bli sen, främst p g a den överdådiga måltid som våra värdar dukat upp vid framkomsten. Den färskaste fårstek jag någonsin ätit serverades till en aldrig sinande flod av palinka, det lokala brännvinet. Senare fick jag höra att det var familjens eget får som slaktats tidigare på dagen till vår ära. Det var helt enkelt bara att hålla god min och svälja undan.

Bildtext: Samling vid kyrkan samt den branta backen upp till bergsplatån.

Nästa morgon var det samling vid kyrkan kl 09.30 för gemensam marsch upp på en lokal bergsplatå av heligt slag. Först nu gick det upp för mig vad jag egentligen hamnat i - här var jag ju mitt i ett främmande land, redo att delta i en gigantisk manifestation för en religion som jag inte bekände! Nåväl, Gud är ju alltid Gud var man är resonerade jag och tänkte att erfarenheten säkert skulle bli berikande. Om jag bara anat hur rätt jag hade… Det visade sig nämligen att närmare 50-60.000 människor tänkte på samma vis och anslutningen från alla omkringliggande samhällen, ja faktiskt som det kom att visa sig från alla jordens hörn, var enorm. Emellertid var hettan likaledes och efter några timmar i 35-gradig steksol var jag rödare än den kokta augustikräftan i mitt svensk-blonda nylle och hettan blev bara makligt lindrad av den moderiktiga stråhatt jag inköpte. Då kändes det extra tungt att endast ha palinka att släcka törsten med, vatten är ju på sin höjd bra att tvätta sig i eller hur? Jo-jo…

Bildtext: Religiös festival i bergen. Mannen med korset stod likadant timmar i sträck trots hettan.

För att undvika onödig uppmärksamhet hade värdfolket parkerat Spallan i sitt stall, något som hade väckt sonen Zolis intresse. Istället för att gå rakt på mig och diskutera Alfan närmade han sig dock ärendet genom att enträget servera mig mer och mer mat och dryck. Till slut var jag dock så bortskämd och rund under fötterna att han fattade mod till sig och på klockren engelska började fråga ut mig om denna i hans ögon fantastiska maskin. Nå, ni förstår säkert själva att jag inte kunde neka honom en provtur. Avtalet blev helt enkelt: du får köra min bil mot att du tar oss till en ovanligt vacker och sevärd plats i Transylvanien. Sagt och gjort. Först blev det en 20-minuters färd på den uslaste och gropigaste grusväg som jag dittills upplevt. Men strax därefter avlöste en kurvig, asfalterad serpentinväg och aj-aj-aj! hur denne självlärde talang kunde köra bil! Det finns inte ett uns av överdrift i mina ord då jag påstår att han visste exakt hur långt man kunde dra på växlarna, vilka varvtal som var optimala, när hjulen skulle börja spinna loss osv. Det visade sig att han faktiskt haft en Giulietta tidigare och att även om det varit hart när omöjligt att säkra reservdelsförsörjningen så hade den varit en njutning så länge den höll. I ärlighetens namn var jag under alla omständigheter på tok för berusad för att invända något, så jag lutade mig lugnt tillbaka och njöt av färden. För nog håller ni väl med mig om att man kan sluta sina dagar sämre än flygandes ut över ett stup i Transylvanien? För övrigt så var utsiktsplatsen han tog mig till formligen formidabel (se bild).

Under de efterföljande dagarna reste jag till andra platser, bl a upp i de vildast tänkbara bergsmassiv där vi överraskades av ett regnväder som förvandlade grusvägarna till hala lerlaviner. Spallans väghållning passade under dessa omständigheter lika bra som en fot i en handske och dessutom förvandlades de främre golvbrunnarna sakta till välfyllda fiskdammar.

Bildtext: En 'souvenirshop' mitt i bergen samt sjön Lacu Rosu som uppstått genom ett jordskred.
Trästubbarna som sticker upp ur vattnet är topparna på den skog som tidigare stod där.
Träet bevaras av det mineralhaltiga vattnet.

Bildtexter: I en mindre stad fanns denna unika Armeniska kyrka som genom århundradena tillfredsställt en liten
befolkningsspillras spirituella behov. I mitten ses deras märkliga skriftspråk och därbredvid
deras tradition att begrava sina döda stående i muren kring kyrkan.

Vid byn Suseni var vi tvungna att överge Spallan eftersom vägen till den bergsby vi skulle inte medgav trafik med transporter på över en hästkraft (eller två apostlahästar). Men det var väl värt mödan för den förtrollade stämning som kan upplevas tillsammans med dessa oändligt fattiga, gränslöst öppenhjärtiga, välvilliga och högst dugliga om än lätt alkoholiserade människor, som bebor bergssluttningarna kan aldrig någonsin beskrivas. Där fanns ingen elektricitet, ingen telefon, inte ens annat vatten än det som rann i bäcken. Men vad gjorde det. Vatten ska man ju, som ni säkert minns, bara tvätta sig i. Själv hade jag förträngt detta och avfärdade den välkomst-palinka som hälldes upp åt mig. Då jag förklarade att jag var törstig, ställdes bara ett rejälare dricksglas fram - givetvis till bredden fyllt av palinka. När jag efter ännu ett förklaringsförsök såg ansats göras till att fylla ännu ett jätteglas av palinka, insåg jag att saken var förlorad. Det återstod helt enkelt bara att ‘bita ihop’ utan att ‘bita av’. Tillsammans med den lokala versionen av väl kryddade kåldolmar blev drycken emellertid väsentligt njutbarare och inramad av sprakandet från vedspisen och den milsvida utsikten blev kvällen till ett fantastiskt minne att bära med sig.

Bildtexter: Den milsvida utsikten vid Suseni. Häst och vagn var det enda
transportmedlet till samhället där middagen lagades på vedspis utomhus.

Bildtext: På transylvanska landsvägar skiftar kvaliteten mycket. Dessutom förekommer allehanda trafikanter...

Att resa på den transylvanska landsbygden kräver god hushållning med tiden. Det är nämligen högst orealistiskt att räkna med snitthastigheter högre än 25 km/h, vilket innebär att en relativt blygsam förflyttning kan ta lejonparten av en dag i anspråk. Främsta orsaken till detta är den högst varierande vägkvaliteten. Periodvis kan det vara riktigt fin asfalt men - pass upp! - tvärt bryts den i delar med stora gropar, kanske en decimeter djupa, omgärdade av asfaltsöar som strax avlöses av grusvägar med högt räfflade ‘tvättbrädor’. Dessutom får man vara beredd på att helt plötsligt befinna sig mitt i en grupp om 100 kor eller får, vilka i maklig takt rör sig över det vägavsnitt som de valt till övergångsställe. Eftersom en by ofta tar alla sina kor (och här pratar vi en eller två per familj, inga lantgårdar som i Sverige) gemensamt till fälten, innebär det att de förs i gemensam klunga varje morgon och kväll och jag har med mina egna ögon sett hur dessa djur för övrigt självmant hittar hem till sin egen grind i många byar. Den här typen av förbryllande insikter utgjorde till en början formliga mysterier för mig.

Bildtexter: Några bilder från Inlacu: den välsorterade affären, den unika kyrkan
med dess världskulturarvsklassade innertak samt prästen och en vacker handgjord
träport. Den typen av hantverk skulle knappt gå att betala för i västerlandet.

Bildtexter: Ett par "gator" i Inlacu. Ser ni kalkonen framför Spallan?

Under min vecka i Transylvanien fylldes jag av respekt och beundran inför detta tåliga och dugliga folk som trots förtryck och orättvisor lyckats behålla sin karaktär och sitt öppna, positiva förhållningssätt till livet. Fortfarande under 1980-talets sista år företog Ceaucesco-regimen hårresande åtgärder för att stävja oliktänkande och detta drabbade inte minst den ungerskspråkiga befolkningen i Transylvanien. Mina sista dagar spenderade jag i byn Inlacu, vars kyrka nyligen lagts till FN:s lista för världskulturarv. Prästen samtyckte beredvilligt till att visa den, bara vi först prövade den palinka som han och sonen ägnat hela natten till att bränna. Att vistas i denna by var smått kusligt, ja det var som att resa 200 år bakåt i tiden, så primitivt och naturligt och samtidigt så vackert och väl fungerande. Just denna by skulle avfolkas men räddades av regimens sammanbrott. Lägenheterna i betongstaden i närheten stod nästan redo och som genom ett under avstyrdes företaget i sista sekund. På hemresan passerade vi en grannby som inte mött samma lycka. Den hade tömts på sina invånare och därefter satts under vatten för att förhindra befolkningen från att återvända. Den vackra kyrkans torn strävar ännu idag upp ur vattnet som en påminnelse om de onda tider som nu gudskelov tillhör historien i denna region.

Bildtext: Den dränkta byn.