Första maj har arbetarna ledigt. Det är en internationell helgdag och så har det varit länge. Tanken är att man ska demonstrera och visa solidaritet. Själv har jag aldrig varit så förtjust i demonstrationer så jag beslöt mig raskt för att visa solidaritet med min kamrat Mattias som kommit för att besöka mig i Wien under en veckas tid. Hösten innan hade Mattias och jag rest lite tillsammans i Nederländerna, där jag pluggade då. En dag åkte vi söderut genom Zeeland, ett bedårande havslandskap genomskuret av holländska fördämningsvallar, eller dijks, som förlänade landskapet delta-karaktär. Det tokiga med mig när jag är ute och reser i Spallan är att jag sällan hamnar där jag hade tänkt. Den här gången blev vi lite hungriga i Sydholland vilket ledde till att vi hamnade på stränderna norr om Dunkerque i Frankrike. Vän av ordning som är någotsånär bevandrad geografi tycker nog att detta inte är en helt logisk utveckling. Men var och en som vet hur moules frites, kokta musslor med pommes frites, smakar förstår varför det blev som det blev. Super-läckert kort och gott.

Lätt förbluffad över med vilken självklarhet jag ansåg måltiden vara värd sin omväg insåg Mattias två saker. För det första att den där John inte kunde vara riktigt klok, och för det andra att det nog inte spelade någon större roll eftersom man ju hade förbaskat kul när man reste tillsammans med honom. Det gamla ordstävet säger ju att ‘bränt barn föredrar elden’ och av den anledningen befann sig alltså Mattias åter på besök. Åker man till John och Spallan så tokar det till sig helt enkelt.

Bildtext: Spallan och Mattias vid gränsövergången till Slovenien samt centrala Zagreb.

Arbetarna hade tur denna dag för solidaritetsmanifestationerna kunde pågå i strålande solsken. Själva märkte vi inte så mycket av detta för vi hade fullt schå med att försöka tygla Spallan som hade kungligt roligt med att passera stönande österrikiska ekipage i hög hastighet på de slingriga alp-motorvägarna kring Graz samtidigt som radions nyheter berättade att läget i ex-Jugoslavien åter var spänt. Vart resan skulle bära av hade vi egentligen ingen aning om. Plånboken var hyfsat stinn och en knapp vecka stod till vårt förfogande. Inspiration och intuition skulle därför få vara våra ledstjärnor. Vid niotiden var vi inne i Sloveniens gröna, frodiga bergslandskap och i och med gränsöverskridandet kändes det att äventyret tog sin början. Vid lunchtid hade vi hunnit till Zagreb, huvudstaden i Kroatien, och det började kurra i både man och maskin. Om det är någon som (liksom vi) trott att det skulle vara smutsigt, slitet och billigt i Zagreb så är det dags att förtränga den villfarelsen omedelbart. Det var tvärtom väldigt fräscht, välhållet och dyrt! Och eftersom maten inte ens var god beslöt vi oss för att omgående resa vidare. I söder ligger ju Medelhavet, inte sant? Och Medelhavet är ju alltid Medelhavet. Söderut, alltså!

Bildtext: Vackra berg på vägen söderut genom Kroatien.

Efter några timmars färd genom undersköna kroatiska bergslandskap nådde vi fram till vattnet vid Rijeka. Som vanligt skrek jag till av glädje vid återseendet, låt vara att jag aldrig hade sett Medelhavet på denna sida av Italien. Men när vi nått vårt mål var det hög tid att skaffa sig ett nytt. Utan tvekan utövar Italien med sin mat, kultur och sina mörkögda skönheter stark dragningskraft på ynglingahjärtan men det kändes lite futtigt att bara slinka igenom Slovenien. Italien var ju trots allt ett tämligen väl utforskat västerland. Alltså beslöt vi oss för en kompromiss: vi skulle köra kroatiska kustvägen sydöst till Split där det enligt kartan skulle vara möjligt att ta färja över till Italien. Sagt och gjort, plattan i mattan och oj, oj, oj! vilken väg vi hamnat på. Den löpte längs bergsväggarna, slingrade sig och bökade och ormade sig ut och in de vikar som ständigt genomskar landskapet. De stunder som vägen gick rakt fram går lättare att räkna i sekunder än i minuter! Eftersom Spallan var väl uppvärmd vid det här laget, var tempot högt. Men jag fick mig en tankeställare när jag blev medveten om att den 2-filiga vägbanan faktiskt saknade andra säkerhetsanordningar än stenstoder utplacerade med 5-10 meters mellanrum för att markera vägkanten. När jag såg att det ibland fattades en eller annan sten, indikerande att någon kört av vägen, frågade jag Mattias huruvida det var långt ner till vattnet. Tjaa, näe inte mer än 40 meter sisådär… svarade han! Hur som helst tjänar det inget till att förneka att vi hade förbaskat kul och vägen bjöd på nya sensationer. Som t ex när vägen går in i en vik som är så trång och tvär att man ser vägbanan runt hela viken. Då är det ju fullt möjligt att företa omkörningar trots att man egentligen inte ser någonting p g a den bil man kör om. Men man vet ju att det är fritt på förhand! Tokerier…

Bildtext: Medelhavet vid Rijeka-bukten.

Havspanoramat behärskas av långsmala bergsöar med välklingande namn som Krk, Rab och Pag. Vid ett förarbyte hade jag oförsiktigt nog ställt Spallan, just framför en låg mur. Mattias, som kanske inte är bestyckad med världens skarpaste ögon, hade inte lagt märke till denna utan dammade helt sonika rakt in i muren som slog in en rejäl buckla i golvbrunnen under mina fötter. Spallan - vår livlina och navelsträng - var skadad! I det läget visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Valet stod mellan att sparka ut bucklan i golvet, eller Mattias tänder. Jag valde det förstnämnda.

Bildtexter: Skärgårdsvyer vid den Kroatiska Medelhavskusten.

Helt plötsligt passerade vi en handmålad skylt som uttyddes ‘grill’ och pekade rakt ned i havet. Eftersom det såg helt galet ut var vi tvungna att stanna till. Grusvägen ned var så brant och smal att jag skickade en motvillig Mattias i förväg som löpare för att ta reda på huruvida grillen var öppen eller ej. Det var den, och när vi väl kommit ned välbehållna kunde vi avnjuta en fullkomligt delikat måltid bestående av nyfångad, halstrad kroatisk (dvs oidentifierad) fisk med kokt potatis och skirat vitlökssmör. Stärkta av måltiden - inte minst av starkt, gott kroatiskt öl - tog vi glatt upp jakten på en vansinnig kamikaze-pilot, ‘Hadar från Zadar’, i en Zadar-skyltad bil. Oj vad han körde på. Men som jag barnsligt nog ibland brukar resonera: kan han i den fula skorven så kan Spallan!

Bildtext: Spallan och Mattias spanar ut över Medelhavet vid grillens parkeringsplats.

Det kunde hon, och hux flux befann vi oss i Split vid 22-tiden. Det var mörkt och vid det här laget hade vi kört drygt 75 mil på högst krävande slalomvägar. Med andra ord verkade tanken på en mysig färja oerhört lockande. Utan några som helst problem fann vi vägen ned till hamnen. Eftersom färjeförbindelser skulle vara upprättade med både Ancona, Pescara och Bari kände vi oss lugna för att kunna hitta en lämplig överfart. Vi hade fel. Vi hade till och med jättefel. Ingen färja skulle nämligen gå de närmaste två dygnen…

Bildtext: Är Spallan lika bekväm som en husbil? Dags att sova i Splits hamn.

Klockan sex nästa morgon vaknade vi av att hamnsjåarna och yrkesfiskarna förde ett oherrans liv. Jodå, visst hade vi sovit gott. Framsätena i en Alfa-Romeo 2000 GTV är nämligen som gjorda för präktiga svenska gossar att sova i. Åtminstone för den som föredrar att sova halvsittandes. Det gjorde inte vi, och följaktligen var det två duktigt mosiga unga män som slokörat sågs smyga omkring i Splits gamla stads gränder i jakt på något att äta till frukost. Svaret på våra drömmar uppenbarade sig i form av en välfylld marknad med ett härligt utbud av de färskaste råvaror. Efter lite sight-seeing och några vykort till de nära och kära var det dags att bryta upp. Bryta upp? Jamen vart då? En ondskefull idé hade flugit i min hjärna och vi körde upp i bergen, rakt norrut. Med vidsträckt vy över Splits arkipelag i fonden tog vi farväl av Medelhavet för denna gång.

Bildtexter: Marknaden i Split, spännande arkitektur i Splits gamla stad samt utsikten från bergen när vi lämnade staden.

Nu käre läsare vill jag göra dig uppmärksam på ett stilistiskt grepp som jag vidtar. Här överger jag nämligen min vanliga kåserande och lätt raljerande ton till förmån för en mer återhållsam och ödmjuk stil. Du kommer strax att förstå varför.

Om man studerar vägkartan för trakten norr om Split så ser man att den indikerar natursköna vägar genom ett magnifikt bergslandskap. Det är sant. Men vad kartan inte talar om är att vägskyltarna snart kompletterats med särskilda hastighetsbegränsningar för SFOR-styrkans fordon. Det står inte heller att hus, samhällen och byar är sönderskjutna och övergivna. Det står inte att en av de mest realistiska lektionerna i mänskligt elände är på schemat. Jag är glad att det inte står, för det man får se där måste på sin höjd få utgöra ett tillfälligt undantag. Det måste vara övergående… Helt plötsligt förbyttes nämligen det frejdiga pojkäventyret till ett regnigt skräckscenario och två oerhört tysta och beklämda unga män insåg plötsligt vidden av det som media rapporterat om i åratal.

Bildtext: Efter en stunds färd från Split dök de första kontrasterna upp...

Det är lätt att koppla bort denna nyhetsförmedling när man sitter på tryggt avstånd hemma i den ombonade soffan. Det är lätt att inte engagera sig i alla dessa folkslag och religioner och deras elände. Reaktionen är mänsklig och förståelig. Men även om jag nu redan var hyfsat väl insatt i konfliktområdena och deras olika trätoämnen så mildrade inte det den verkan synintrycken kom att ha på mig. Vi körde genom övergivna och utbrända samhällen tills vi kom till Knin. Där hade folk hunnit bygga upp sina raserade hus och äntligen återsåg vi spirande liv. Vi stannade till för att försöka få i oss en matbit. Vi hittade ett provisoriskt gatukök i ett skjul som serverade ‘cevapici’, ett slags kryddiga köttbullar med bröd och öl.

Bildtexter: Fortfarande i Kroatien: helt döda och sönderkrigade byar längs vägen norrut från Medelhavet.

Om inte vi, så vem? Om inte nu, så när? frågade jag mig. Jag hade gripits av en plötslig känsla att vi borde åka in i Bosnien. Bosnien? Smaka på ordet. Hur många gånger har vi inte hört namnet Bosnien i samband med all världens tragedier? Det är svårt att förklara vad som rörde sig i mig. Jag ville se eländet, jag ville rota ut minsta tendens till krigsromantik som bott i min själ, jag ville se för att kunna berätta, för att kunna förklara för mina barn (om jag får några), jag ville se för att… Det var inte helt lätt att övertyga Mattias om riktigheten i min argumentering. Kanske för att den inte var riktig, kanske för att frågan var för abstrakt och kändes overklig. Bosnien ligger långt bort och frågan huruvida man vill åka dit konfronteras man normalt sett inte med. Men nu var det alltså dags.

Spallan tog oss längs den potentiellt sett oerhört vackra vägen mot gränsövergången vid Strmica. Men nu kantades vägen av död och elände. Inte ett hus var helt, inte en vägskylt var obeskjuten. Järnvägens söndertrasade luftledning hängde som vissna grenar från ett träd och det var kusligt tyst. Efter några kringelikrokar befann vi oss vid gränsövergången. Den bestod av en containerliknande byggnad. Då jag parkerat Spallan och sagt åt Mattias att stanna i bilen, kom mig en trött gränsvakt till mötes. Jag visade våra svenska pass och frågade Do you speak english? Slavic, fick jag till svar. Sprechen Sie Deutsch? Slavic! Parlez-vous francais? Slavic!! Den bosniske gränsvakten hade fått ur sig en hel del som jag inte kunde förstå, när plötsligt hans kroatiske kollega kom till vår undsättning. Han talade en hjälplig tyska och förklarade för mig att vi borde återvända till de tryggare delarna av Kroatien. Bosnien var förvisso officiellt ett land i vapenvila och visst var FN-trupperna där för att garantera freden men trakterna var trots detta allt annat än säkra sa han. Då jag insisterade och framhöll att man som svensk inte ens behövde visum för att få vistas i Bosnien resignerade han och önskade oss lycka till. Vad jag i situationens oro glömde bort var den lokala trafikförsäkring som man är skyldig att teckna, eftersom inga svenska försäkringar vid tiden för vår resa gällde i Bosnien.

Bildtexter: Ju närmare Bosnien vi kom, desto värre syntes krigets härjningar. Detta är sista samhället före gränsövergången.

De närmast följande timmarna skriver jag inte mycket om - det finns inget skäl att försöka skriva om det som inte kan beskrivas i ord. Vi körde till det fullkomligt sönderkrigade samhället Bosansko Grahovo. Vi var glada att se åtminstone ett par familjer som kämpade med att försöka upprätthålla drägliga levnadsvillkor. Bilderna därifrån talar sitt tydliga språk - kommentarer är överflödiga.

Bildtexter: Den sönderkrigade staden Bosansko Grahovo i Bosnien.

Bildtexter: En av många minnesvårder över stupade samt oroliga skyar över det vackra Bosniska lanskapet.

Det var mol tyst i bilen under den flera timmar långa återfärden till Rijeka i det välmående Medelhavsområdet. Inte ens det magnifika panorama som möter en i samband med den under normala förhållanden roliga serpentinvägen ner till kusten kunde få oss på gott humör igen.

Bildtext: Det magnifika panoramat.

Humöret blev dock desto bättre när vi passerat gränsen till Italien, där gränsvakten ivrigt beundrade Spallan. ‘Duemille’ upplyste jag honom och han nickade respektfullt. Han pekade på sin läckra, röda Spider som stod parkerad några meter bort och undrade om jag ville sälja mina compomotive-fälgar till honom. När dessutom hans kollega från kuren bredvid kom ut för att snacka Alfa, började Mattias till fullo inse vad det här med Alfa-ägande och märkeskänsla egentligen innebär. Än mer förvånad blev han över att motorvägen var knökfull med bilar som alla rusade fram med minst 130 km/h. Jag förklarade att det var normalt. På kvällskvisten tog vi in på ett pensionat utanför Venedig. Det skulle bli skönt att sova ut ordentligt.

Bildtexter: Venedig med bl a Rialto-bron och Marcus-platsen.

Nästa förmiddag spenderades i Venedig. Vädret var där som svensk högsommar med närmare 30 grader i luften. Att susa omkring på vattenbussarna i kanalerna gav en härlig känsla. Men man kan ju inte vara kulturell hela dagen när man är i vår ålder, så vi fortsatte vår färd. Jag hade under några timmars tid förklarat för Mattias att alpkörning på serpentinvägar nog faktiskt är livets själva mening. Sagt och gjort. Vid ett snabbstopp i Castelfranco de Venezia hamnade vi på en pizzeria med svensk-anknuten innehavare. Han var stor motorcykelfantast och snackade på om Sverige sina resor där. Dessutom gjorde han förbaskat goda pizzor.

Strax därefter kunde äventyret fortsätta. Jag lät Mattias ta över ratten och började inviga honom i alpkörningens mystik. Efter ett tag började han bli het på gröten och när så äntligen en riktig hårnålskurva kom höll han på att damma rakt in i bergväggen. Oj, då. Det var visst sant det där jag hade sagt om att nästan stanna och lägga i ettan… Jodå. Nästa kurva togs mycket bättre och den tredje blev nästan hyfsad. Jag vill ha mera! utbröt han och blev lycklig när varningsskylten för ‘skarp kurva’ indikerade att sex kurvor stod på tur. Han blev varm i kläderna och det var rörande för mig att bevittna hur samspelet mellan människa och maskin så sakteliga gick mot perfektion. Snart kom nästa varning för ‘skarp kurva’, denna gång med tillägget 23 kurvor. Weber-förgasarna vrålade ut sin skönsång i det högre varvtalsregistret och det var ingen tvekan om att 2-litersmaskinens kraft var på hemmaplan i detta distrikt! Mattias infekterades starkt av det berömda Alfa-viruset. 23 kurvor senare, ibland med upp till 19% lutning, befann vi oss på 2244 meter över havet i ett strålande soligt, snöklätt alplandskap. Kontrasten mot sommarhettan i Venedig ett par timmar tidigare kunde inte ha varit skarpare!

Bildtext: Efter ett antal serpentinkurvor var vi uppe i alperna. Tyvärr var vägen vidare stängd p g a snöras.

Mattias, som nu ångade av nyvunnen självkänsla, gick villigt in på mitt förslag att ta ännu ett brutalt pass på väg mot Cortina innan det blev mörkt. Tyvärr upptäckte vi först när vi kommit upp att vägen var avstängd p g a en lavin som blockerade, så det blev att slå till snöplig reträtt ned längs samma väg vi kommit och därefter beslöt vi oss för att ta oss ned till motorvägen mot Österrike. Hur det nu var, så kunde det vara skönt att börja dra sig hemåt. För att komma hem så snabbt som möjligt tog vi de stora Autostradorna genom Italien och Österrike, med en snabb korsning av Tyskland vid Rosenheim, via Salzburg och var så slutligen hemma i Wien vid halv fyra-tiden på morgonen.

Då hade vi inalles kört cirka 300 svenska mil genom sex länder, bevittnat krigets helvete i Bosnien, sommarparadiset i Venedig och vinterkylan i alperna och allt detta inom loppet av 68 timmar eller mindre än tre dygn. På en väldigt liten del av jordens yta visas prov på slående kontraster. Livsvillkoren skiljer sig markant och det är skrämmande att bli påmind om detta så påtagligt. Det har tagit mig mer än ett halvår att smälta alla dessa intryck och de sätter sina spår i själen - tro mig. Kort sagt: gör inte som jag, det är dumt.