Bakgrund

I oktober 1947 inleddes produktionen av Hudsons årsmodell 1948 med den nya, radikala "step down"-kaross som vi i Sverige kallar Hudson-limpan. Den nya formgivningen rönte omedelbar framgång och törsten efter bilar som uppstått genom det uppdämda behov som andra världskrigets omläggning till krigsmaterielproduktion medfört, gjorde att försäljningen rakade i höjden. Men Hudson hade ett dilemma i det att karossen bara medgav två utrustningsnivåer, "Super" och "Commodore", vilka båda kunde fås antingen med den nyutvecklade sexcylindriga motorn, eller den vid det här laget ganska ålderstigna rakåttan. Båda dessa hamnade i mellanprisklassens övre segment. För att öka försäljningen behövdes ett billigare alternativ och det löste man genom att ta fram en variant med 12,5 cm minskat axelavstånd, mindre motor (3,8 liter ist f 4,3), avkortat frontparti och lägre utrustningsnivå. För denna nya modell återupplivades den klassiska modellbeteckningen "Pacemaker", taktsättare, vilken tidigare använts framgångsrikt av Hudson på 30-talet. Risken för missförstånd av modellnamnets betydelse var vid denna tid obefintlig eftersom världens första hjärtstimulerande pulsgenerator med samma namn opererades in vid Karolinska Institutet i Solna först 1958.

Den nya och billigare modellen introducerades den 18 november 1949. Dubbla helsidesannonser i bl a Saturday Evening Post och Collier's garanterade nationell uppmärksamhet. Succén blev omedelbar. Att även nya målgrupper nu hade råd med den iögonenfallande designen, betydde mycket för försäljningen. Som exempel kan anföras Hudsons återförsäljare i Ypsilanti i Michigan, idag bevarad som USAs nationella Hudson-museum. Där såldes tre Pacemakerar för varje Super och 1,5 för varje såld Commodore. Modellen ersattes hösten 1952 av den nyutvecklade och mer konventionella kompaktbilen Hudson Jet.

Bilder och reklamtryck från november 1949. Pressreleasens fotografier togs vid Cranbrook Art Museum i Bloomfield Hills, Michigan.

Trogna läsare av Hudson-tidningen kan möjligen dra sig till minnes min artikelserie om farfar John Boijas (1898-1957) Hudson-bilar som publicerades 2003-2006. Där redogjorde jag för resor och äventyr under 1940- och 50-talen, bl a två långresor från Stockholm till Jugoslavien. En Hudson Pacemaker av 1950 års modell har alltid hägrat som en avlägsen, mytomspunnen dröm i mitt bakhuvud och hösten 2020 kom till slut en sådan inom räckhåll för mig. Att det tog så många år har flera orsaker men en bidragande är att trots att det idag finns fler Hudson-limpor i Sverige än någonsin tidigare, så är ytterst få av dem Pacemakerar. När man gör sig omaket att importera en bil tvärs över världshaven, kostar man hellre på sig en muskulös Hornet eller lyxig Commodore, än budgetmodellen Pacemaker.

Genom åren har jag svarat på åtskilliga annonser. För mig är en bils bakgrund viktig. Tyvärr saknar ofta USA-importerade bilar historik. Främst beror detta på att USA inte har något sammanhållet bilregister och att regelverk skiljer sig delstaterna emellan. Ingen offentlighetsprincip råder och man är ytterst restriktiv med att lämna ut uppgifter. Flera delstater gallrar dessutom data redan efter fem år, vilket i princip gör efterforskningar omöjliga. Men för mig känns en bil utan historia som en främling och jag vill ju vara god vän med min bil. Därför bestämde jag mig för att tänja på det omöjligas gräns och se vad som går att vaska fram av en bils 70-åriga förflutna.

De första ledtrådarna

Den här berättelsen handlar om en helt vanlig Pacemaker Series 500 som någon gång under sitt liv uppdaterats med attribut från dyrare Hudson-modeller. Av serienumret kan man utläsa att den tillverkats av Hudson Motor Car Company i Detroit, Michigan i december 1949, dvs under den nya modellens första egentliga produktionsmånad. Men berättelsen handlar lika mycket om människorna kring bilen. Den amerikanska Hudson-Essex-Terraplane Club (HET-klubben) har som måtto: "join for the cars, stay for the people". Detta har jag försökt att ta fasta på här.

Hudson Service Merchandiser från december 1949 ägnades helt åt den nya modellen Pacemaker samt
reklamtryck från januari 1950, bl a den nya instrumentpanelen samt de tre klädselalternativen för Pacemaker.

Med bilen följde ett kvitto för ett 6-volts batteri som 1979 köpts i Wisconsin Rapids samt ett försäkringsbevis utskrivet i Trenton, Michigan 2012. Batteriet hade köpts av en Bob P och efter några slagningar på nätet, fick jag fram en artikel från dagstidningen Wisconsin Rapids Daily Tribune där man skriver om en Hudson-träff som skulle hållas hösten 1978. Namn, plats och tidpunkt stämde. Tre arrangörer namngavs och en av dem, Carl L hittade jag i HET-klubbens medlemsmatrikel. Då även hans e-postadress fanns angiven, skickade jag ett mejl på vinst och förlust för att höra om han mindes något om den utsmyckade Pacemakern. Föga anade jag då att en hel värld av historier skulle komma att öppnas steg för steg till följd av detta.

Carl bekräftade med vändande post att jag hittat rätt, att Bob varit en av hans bästa vänner och att han mycket väl mindes min bil. Han berättade vidare att de varit arbetskamrater vid det lokala pappersbruket sedan 1976, där Carl jobbat som elektriker. Bobs entusiasm som inbiten "Hud-Nut" (Hudson-tokig), smittade av sig på Carl som även han blev Hudson-frälst med bl a Commodore Eight Coupe, Wasp Hollywood och en av de endast 26 tillverkade Hudson Italia på sin meritlista. Passionen för Hudson delade de ända till Bobs död 1997. Carl, som idag är i 80-årsåldern, har varit en ovärderlig källa till information, kontakter och uppslag samt en entusiastisk vän och påhejare i mitt sökande.

Tre av de vackra bilar Carl ägt: Hudson Wasp Hollywood (5B) -52, Italia -54 samt Commodore Eight Custom Club Coupe (8A) -51.

En Pacemaker levereras till Wisconsin Rapids

Robert P, kallad Bob, föddes i Wisconsin Rapids 1924. Efter avslutad skolgång tjänstgjorde han under andra världskriget i 44:e infanteridivisionens underhållskompani, bl a i norra Frankrike och Rhenlandet. Bob var uppvuxen i ett protestantiskt hem och upplevelser från kriget stärkte hans tro. Efter hemkomsten gifte han sig med Susie och fick jobb som mekaniker hos William Teske, den lokala Hudson-återförsäljaren. Denne hade etablerat sin verksamhet redan i slutet av 20-talet och öppnat ett storslaget showroom på Grand Avenue 1932 med tillhörande verkstad. Bob, som lärt sin läxa grundligt vid underhållskompaniet, ansågs vara en mycket skicklig mekaniker.

Mot slutet av 1949 beslöt sig en av grannarna till Bobs föräldrahem för att unna sig en fin julklapp i form av en Hudson Pacemaker Sedan. Serienummer 17258, som uppskattningsvis färdigställts kring Lucia, anlände till Teskes garage strax före jul. Färgkoden SP-33 innebar två nyanser av grönmetallic: peacock green light ovantill samt oriental green dark under den imaginära midjelisten. Bilen var välutrustad med extra stötfångarhorn framtill, mekanisk klocka, cigarrtändare och värmeanläggning, ett måste i Wisconsins karga klimat.

Ett sådant kuvert med instruktionsbok och annan information medföljde varje ny Hudson 1950.

Sannolikt frekventerade köparen Immanuel Lutheran Church, samma församling som Bob vuxit upp i. En bön som ännu finns fastklistrad på instrumentpanelen, vittnar om fromhet: "Lord God, grant me Thy protection and keep me mindful of my responsibilities as I drive this car. In Jesus' Name. Amen".

Bönen på instrumentpanelen samt minnesmynt utgivet i samband med Hudsons 40-årsjubiléum 1949.

En ögonblicksbild av Bob från exakt denna tid framträder i en artikel från Daily Tribune den 21 december 1949, då den julkrubba han årligen ställde upp framför villan i adventstid, tilldelades andra pris i stadens tävling om vackraste julbelysning. Bob, som alltså var välbekant med köparen, gjorde omsorgsfullt den vackra Pacemakern leveransklar. Troligtvis hanterade han senare även de föreskrivna 1000- och 2000-milesinspektionerna i enlighet med de kuponger som medföljde varje ny Hudsons servicepolicy.

Fler dokument som medföljde vid leverans av ny Hudson 1950. Värmeanläggningen ingick inte i standardutrustningen.

Bob har själv berättat att han gärna bevistade "The Milwaukee Mile", möjligen världens äldsta ännu fungerande tävlingsbana, belägen i Wisconsin State Fair Park. Den 1,6 km långa ovalen byggdes ursprungligen för hästkapplöpningar men biltävlingar har hållits där sedan 1903. Favoritföraren var Marshall Teague och minnet av dennes elva Milwaukee-starter i AAA Stock Car 1952-54 med den legendariska Hudson Hornet #6, kom för alltid att etsa sig fast i Bobs minne.

Program från en av tävlingarna på The Milwaukee Mile som Marshall Teague deltog i. Fotot är från 20 september 1953.
Vid detta tillfälle slutade Teague på andra plats efter 200 körda varv och inkasserade 1991 dollar i prispengar.

En dag uppmanade Teske, som led av sviktande hälsa, Bob att söka sig ett annat, säkrare jobb och så kom det sig att han tog tjänst som svetsare och underhållstekniker vid det stora pappersbruket, beläget invid floden i centrala Wisconsin Rapids. Sommaren 1952 dog William Teske endast 56 år gammal. Jobbet vid pappersbruket behöll Bob tills pensioneringen 1986.

Förvandlingen från Pacemaker till Paceadore

Trots att både Teskes verksamhet och Hudsons produktion avvecklades under 50-talet, fortsatte "grannpojken" att serva Pacemakern genom åren. Efter att ha tjänstgjort som bruksfordon under ett tiotal år, blev den stående i garage. Bob hade vid denna tid svartkrutsskytte som fritidsnöje men under senare delen av 60-talet gled Bobs intresse över till veteranbilshobbyn. Som erfaren Hudson-mekaniker föll sig märkesvalet lätt. Efter att ha skruvat ett tag på en mycket nedgången Commodore Six -51:a, kom Bob att tänka på den välhållna Pacemakern. Och ja, den vid det här laget till åren komna kvinnliga ägaren, var villig att sälja.

Bobs dotter Terry berättar hur fadern en sommardag 1968 plockade upp henne från jobbet för att hjälpa honom köra den nyinköpta Pacemakern. Bob skulle nämligen sälja familjebilen, en Chevrolet kombi, till Pittsvilles borgmästare. Unga Terry var så nervös att köra den okända Pacemakern, hon visste ju att pappan haft den i åtanke ett bra tag, att den var hans ögonsten. Det var även vid den här tiden som Bob gick med i Hudson-klubben. I 1969 års matrikel återfinns Bob med makan Susie för första gången, tillsammans med Pacemakern. På sensommaren besökte Bob, Terry och Pacemakern en Hudson-träff i samhället Hudson i Wisconsin, på väg till det college i Minneapolis vid vilket Terry skulle påbörja sina högre studier.

Bob P i solglasögon invid Paceadoren på en Hudson-träff. "Sales Facts" är en raritet, en konfidentiell hjälpreda
för säljare att övertyga kunder genom att påvisa Hudsons fördelar vid jämförelse med huvudkonkurrenterna.

Den fina Pacemakern gjorde plötsligt Commodore Six -51:an överflödig och istället för att slutföra renoveringen, lät Bob den bli reservdelsbil. Det kan vara värt att erinra läsaren om att originalskick inte var den självklara ledstjärnan vid den här tiden. Tvärtom var det då populärt att pynta sina bilar så långt som resurserna medgav. Mer påkostade delar såsom ornamenten ovanpå framskärmarna, de kromade bakljusen, det större bagageluckehandtaget, bakre stötfångaren med infälld plats för registreringsskylten, de större navkapslarna, den lyxigare interiören med brett mittarmstöd i baksätet och grönmelerad ratt, fick alla flytta över och Pacemakern genomgick gradvis en "Commodorifiering". Härigenom fick den smeknamnet "Bob's Paceadore", en Pacemaker med Commodore-attribut. För att inte avsluta namnet med "odore" som låter som det engelska ordet för odör, byttes "o" mot "a" som antyder "adore", att beundra. Idag lystrar den åter till detta namn.

Minnesplaketter från tidiga stora sommarträffar med HET-klubben som Bob besökte med Paceadoren.

I juli 1971 bevistade Bob och Paceadoren för första gången HET-klubbens stora sommarträff som detta år hölls i Fort Wayne i Indiana. Året därpå, i augusti 1972 befann sig samma ekipage på stora sommarträffen i Colorado Springs och två år senare, 1974, i Milwaukee, dvs nästan på hemmaplan. 1975 införde delstaten Wisconsin en möjlighet för samlare att registrera fordon äldre än 20 år mer förmånligt. Paceadoren tilldelades Collector Plate 450, röda tecken på ljusblå bakgrund. Kraven var då ganska strikta avseende ursprunglighet, t ex var det varken tillåtet att installera säkerhetsbälten eller att ens byta till radialdäck. Med åren har dessa bestämmelser mjukats upp och idag har fler än 100.000 samlarfordon registrerats i Wisconsin, många av dem rena skrothögar enligt Carl.

Den färdiga Paceadoren i full prakt. Observera Bobs personliga nummerskylt Wisconsin Collector 450,
röda tecken på ljusblå bakgrund. HET Club-märkena i bakersta sidorutorna sitter kvar ännu 2021!

Elektrikern Carl hjälpte till att installera en Hudson-radio. Andra tidstypiska attribut tillkom såsom kompass i framrutan, "ventishades" (kromade vindavvisande solskydd över sidofönstren), "rear window venetian blinds" (solskydd i bakrutan), "Hudson matched lights", dvs sökarljus vid a-stolpen (som hamnade olyckligt nära radioantennen), gula dimljus i fronten samt backljus, samtliga originaltillbehör med Hudson-loggan. Slutligen tillkom kromade sidolister från en Hornet -53. Förvandlingen från Pacemaker till Paceadore var fullbordad!

Annons för Hudson Matched Lights samt DB50-radions instruktionsbok och garantikupong.

Paceadore på tävlingsbana

Bobs yngre dotter Robin minns att hon som 16-åring övningskörde i Paceadoren och att hon var orolig för att krocka faderns ögonsten. Men det var bra att lära sig köra manuellt växlad bil, något som redan då var ovanligt i det automatväxelfrälsta USA, berättar hon. Många semestrar förlades till Hudson-klubbens träffar. Hon tyckte det var roligt med alla olika bilar och tyckte sig se likheter mellan bilmodeller och ägarnas ansikten. 1977 följde Carl för första gången med Bob till HET-klubbens National Meet eller stora sommarträff, som hölls för 18:e året. Träffen gick av stapeln under fem dagar i juli på den legendariska tävlingsbanan Indianapolis Motor Speedway, en nätt resa på 70 svenska mil i vardera riktningen. Höjdpunkten inföll då klubbmedlemmarna fick äran att köra sina Hudsonbilar några varv på själva tävlingsbanan. Att Paceadoren deltagit vid detta historiska tillfälle framgår av en bleknad dekal i ett av fönstren.

Bilder från HET Club's National Meet, Indianapolis Motor Speedway, juli 1977.

Youngstown, Ohio var målet för 1978 års stora sommarträff, 105 mil från Wisconsin Rapids. Och på hösten anordnades den lokala träff som tidningsnotisen jag först fann berättade om. Vännerna deltog även på stora sommarträffen 1979 som i födelsestaden Detroit firade Hudsons 70-årsjubiléum. Bilarna ställdes då ut i parken vid Greenfield Village i Dearborn, där Henry Ford-muséet ligger. Det var första gången, men långt ifrån sista, som Paceadoren bevistade denna bilhistoriska plats, vilket vi återkommer till senare i berättelsen. Inför resan till födelsestaden hade Paceadoren försetts med nya däck med bred vit sida. Men Bobs intresse hade börjat riktas mot de mer motorstarka Hudson-modellerna. Renoveringen av en Hornet Sedan -52:a, röd med svart tak, hade redan påbörjats och efter närmare 30 års bekantskap med Paceadoren, varav de senare tio som ägare, annonserades den gröna trotjänaren ut till försäljning i Hudson-klubbens tidning White Triangle News för 2500 dollar.

Två bilder från höstträffen i Wisconsin Rapids, 1 oktober 1978. Paceadoren på den högra bilden.

HET Nationals lockade Paceadoren till sitt första besök vid Greenfield Village, Dearborn i Michigan i juli 1979.
Paceadoren står som fjärde bil från höger i främre ledet. Detta blev Bobs sista längre resa med bilen.

Bobs annons för Paceadoren, White Triangle News, september 1979.
Vedertagna HET-förkortningar: P = Pacemaker, C = Commodore.

Det längsta innehavet

Det blev Bobs kusin Jack M från Lapeer i Michigan som gav sig själv en trevlig 50-årspresent i form av Paceadoren. Avstånd kan vara förvånansvärt långa i USA och från Wisconsin Rapids hade Jack en 8-timmars resa hem till Lapeer, som ligger i närheten av bilstaden Flint. Jack lät registrera Paceadoren med autentisk Michigan registreringsskylt av 1950 års snitt, GF-36-34, svart text på silverfärgad botten. Bokstäverna anger vilket county som bilen hör hemma i och Paceadorens nya skylt började med GF som är Genesee county, där Flint ligger.

Paceadoren kör om, någonstans i Tennessee på väg till Atlanta, juli 1985. Foto: John Fromm.

Jack hade efter avslutad skolgång tjänstgjort som fältsjukvårdare under Korea-kriget. Därefter blev han i drygt 38 år yrkesverksam vid General Motors Buick-fabrik. Som troende deltog han också aktivt i kyrkans välgörande verksamheter, såsom soppkök till förmån för de många som blivit utslagna av den amerikanska bilindustrins kollaps, inte minst i hemstaden Flint.

Vid sidan av arbetet och kyrkan var dock bilintresset det som präglade Jacks liv. Dottern Carolyn minns hur hon som ung följde med sin far längs grusvägar, genom små samhällen på jakt efter bortglömda veteranbilar. Fynden måste ofta dras och puttas ut ur mörka, smutsiga och överfyllda gömslen för att ibland tas på släp och ibland bogseras hem. Vissa av dessa bilar var enligt Carolyn i förfärligt dåligt skick, ofta med svaga eller obefintliga bromsar. Flera gånger satt hon på trasiga säten där fjädrarna stack upp, ibland saknades inredning och hon fick sitta på drickabackar för att med svettiga händer styra, alltmedan vägbanan syntes genom det bortrostade golvet under henne. Idag skulle detta förmodligen anses som att utsätta barn för fara tror hon men menar samtidigt att just dessa erfarenheter tidigt i livet fick henne att lita till sina egna förmågor, att hantera alla upptänkliga situationer och att aldrig låta rädslan ta över.

Resorna slutade alltid lyckligt och väl hemkomna brukade mamma Bernadine ge sitt utlåtande om den rostiga skräphögens som anlänt till garageuppfarten låga eller obefintliga värde. Jack visste dock vad han gjorde och log när han senare sålde "skräpet" med vinst. Ibland fick man nätt och jämnt sina omkostnader täckta. Andra gånger fick vetskapen om att ett historiskt intressant fordon räddats hem till någon med avsikt att renovera, vara tillräcklig ersättning för mödan.

Med tiden kom även Bernie att omfamna bilintresset och deltog med glädje i resor både när och fjärran, till bilträffar, marknader och andra evenemang. Ofta togs Paceadoren på dessa resor. Den hölls alltid i trafiksäkert skick, kördes för egen maskin och med entusiasm därtill.

Minnesplakett från 300-milaresan t/r till stora sommarträffen 1980 i Baltimore, Maryland
samt souvenir-programmet från HET Nationals i Milwaukee, Wisconsin, juli 1981.

I Hudson-klubbens tidning White Triangle News kan man finna spår från dessa resor. Den första stora sommarträffen som Jack och Bernie besökte med Paceadoren, hölls i juli 1980 i Baltimore, Maryland på USAs östkust. Det är 150 svenska mil... enkel resa! Kusinen Bob blev vid denna tid utsedd till president för Hudson-klubbens Chicago-Milwaukee-avdelning. Sommarträffen 1981 hölls på "hemmaplan" i Milwaukee, Wisconsin, dvs bara 60 mil, enkel resa. Här ingick Jack och Bob och kompisen Carl i organisationskommittén.

Vackra vyer från de tre vännernas resor kors och tvärs över USA i varsin klassisk Hudson.

Paus under 800-milaresan t/r Kalifornien. Jacks Paceadore -50, Bobs Hornet -52 och Carls Commodore 8 Coupe -51.

Sommaren 1982 tog dessa tre med sina fruar, i varsin Hudson-bil, till stora sommarträffen i Buena Park i Kalifornien. Närmare 400 mil, enkel resa, från Lapeer. Alltså en total körsträcka om 800 mil eller som från Stockholm till New Delhi i en Hudson från 1950! De långväga besökarna förevigades på White Triangle News mittuppslag med sina tre bilar i fyrfärgstryck.

Bobs Hornet -52, Jacks Paceadore -50 och Carls Commodore 8 Coupe -51. HET Club National Meet, Buena Park, Kalifornien 1982. Foto: Vernon Holt.

Inom loppet av två år hade den 30-åriga Paceadoren körts från kust till kust i USA, sett både Atlanten och Stilla Havet! Jag känner vördnad och respekt för dessa entusiaster och för de enormt tillförlitliga bilar som Hudson byggt.

Paceadoren i Kanada 1987 samt med sitt första registreringsnummer i Michigan, GF-36-34, HET Nationals, York, Pennsylvania, juli 1988.
Notera de extra antennerna för komradio, en populär metod att meddela sig över privatradiobandet (Citizen's Band, CB) före mobiltelefonins era.

1983 års sommarträff hölls i 40-gradig sommarhetta i Iowa City, 80 mil bort. 1985 styrdes Paceadoren de 125 milen till Atlanta, Georgia. I juli 1987 var det dags för utlandsresa då den kanadensiska Hudson Motors 50-årsjubiléum i Tilbury, Ontario bevistades. Slutligen kördes 90 mil till York i Pennsylvania för sommarträffen 1988. Under någon av dessa långresor inföll det magiska ögonblick då mätarställningen slog över 99999,9 miles och började om från noll. Paceadoren hade då tillryggalagt drygt 16000 svenska mil.

"...det magiska ögonblick då mätarställningen slog över 99999,9 miles och började om från noll." Foto: John Fromm.

Under Jacks period fick bilen ny klädsel på sätena. Han utrustadade den även med kommunikationsradio för privatradiobandet (27 MHz), ett effektivt sätt att kommunicera innan mobiltelefonins genombrott. På bilder kan man se extra antenner, både en flera meter lång "swingmaster" baktill för CB-radio samt en kortare ovanför förardörren för UHF/VHF. Enligt Carl ansågs Paceadoren som den mest tillförlitliga bland vännernas bilar. Med tilltagande ålder avtog dock vännernas reslust gradvis under 90-talet, då främst lokala träffar besöktes. Så fortsatte det tills en sommar då Jacks vikande hälsa gjorde att Paceadoren inte kom ut mer.

Ännu en presidents bil

2005 blev den 67-årige Robert B vald till president för Hudson Motor Car Company's Home Chapter, dvs Hudson-klubbens Detroit-avdelning. Bob, som även han kallas, hade redan 1958, som 19-åring köpt sin första Hudson, en Commodore -52:a med rakåtta, av sin far för 50 dollar. Men den var då omodern och blev inte kvar länge. Nu hade han åter fått upp intresset för dessa bilar och som nyvald president, ville han gärna åka ståndsmässigt till Hudson-träffar.

Han fick tips om en fin Pacemaker i Flint-trakten. Det visade sig vara Jack i Lapeer som efter 25 års ägarskap var redo att låta Paceadoren finna ett nytt hem. Bilen hade stått garagerad under en pressenning ett antal år och var inte längre körbar. Bob prutade ned priset en tusenlapp till 5500 dollar och tog den på släp hem till Detroit-stadsdelen Taylor. Väl där fyllde han på en skvätt bensin och startade motorn för en sväng runt kvarteret. Men den tjuvstannade snart och fick puttas hem. Bob re-linade bensintanken, bytte bränsleledning, tänddetaljer, bromsrör samt renoverade bromsarna. Bilen försågs även med nya däck, denna gång med smal vit rand. En verkstad anlitades för kopplingsbyte. Den våta kopplingen är ju lite speciell och dessutom lyfts växellådan upp genom kupén. Verkstaden misslyckades dock med detta, trots två försök så tredje gången tog Bob Paceadoren de 60 milen till en Hudson-specialist i Milwaukee och där blev det till slut rätt.

2007 var bilen åter trafikvärdig och Bob lät registrera den med personliga skylten "LUV" (kortform av "love", kärlek). Sedan 1981 krävs endast regskylt baktill i Michigan och på de bilder jag sett från denna tid, saknar bilen framskylt. Bob åkte Paceadore till många bilträffar, bl a närvarade han 2007 på Greenfield Village Motor Muster som årligen hålls på fars dag vid Henry Ford-muséet i Dearborn. På bilder därifrån ser man de charmiga ögon som Bobs dotter låtit specialtillverka för att få vindrutan att se ut som "Doc Hudson" i Disney-filmen "Bilar". Många barn bad att få bli fotograferade med bilen, gärna sittande bakom ratten och Bob lät dem gladeligen göra det!

Bob B vid sin vackra Paceadore, 2007 års Motor Muster, Father's Day, Greenfield Village, Dearborn, Michigan.

Bilen var fullständigt tillförlitlig och Bob tvekade aldrig att ta den även på längre utflykter. Han minns att han provade det klassiska tricket att ställa ett mynt på högkant på motorn medan den var igång. Myntet stod kvar, så välbalanserad var den lilla 232:an!

Många Pacemaker-ägare har genom åren valt att byta till den större 262-motorn (4,3 l) eller den ännu större 308:an från Hornet, 5-litersmotorn som påstås vara den största raksexa som någonsin tillverkats för personbil. "Nothing beats cubic inches" sägs det. Men det är lite synd för 232-motorn har fina egenskaper som ofta glöms i sammanhanget. Själva motorn är faktiskt inte mindre till yttermåtten, utan bara borrad till en mindre cylindervolym. Det innebär att mer gjutgods blir kvar och att motorblocket därmed är starkare och slittåligare än sina större, mer urborrade syskon. Att vevaxeln är kortslagig, dvs att kolvarna har en kortare transportsträcka mellan de övre och nedre dödlägena, ger också motorn en rappare och mer responsiv karaktär. Bottenvridet hos denna varvvilliga "lilla" 3,8-liters maskin är fullt tillräckligt för alla normalt förekommande trafiksituationer. Pacemakerns motor är underskattad, mycket på grund av okunskap och antagandet att större per automatik är bättre. Ha gärna det i åtanke nästa gång du får chansen att provköra en 232:a eller funderar på att skifta motor.

I juli 2009 deltog Bob vid Hudson-klubbens National Meet, som detta år hölls på hemmaplan i Pontiac, Michigan. Han hade nyligen avslutat sitt presidentskap i Hudson-klubbens Home Chapter och kunde koppla av och njuta av sommarträffen, som detta år hade firandet av Hudsons 100-årsjubiléum som tema. Paceadoren kom alltså att bevista ännu ett historiskt Hudson-ögonblick! En stor delegation från svenska Hudson-klubben närvarade vid denna minnesvärda sommarträff, som blev rikligt omskriven också här i Hudson-tidningen. Om någon läsare som var med på resan har kvar fler bilder från denna träff så vore det roligt att få ta del av dem.

Ett spontanköp blev ett felköp

Mot slutet av säsongen tog Bob som så många gånger förr Paceadoren till "Friday Night Cruise", fredagsträffarna som bilentusiaster i åratal spontant hållit på den stora parkeringen vid Sears Shopping Center i Detroit-förorten Lincoln Park. Ett förbiflanerande par blev så betuttade i Paceadoren att den skäggige, långhårige mannen bad att få provsitta bilen. Mannen noterade glatt att det fanns tillräcklig takhöjd för hans stora cowboyhatt och frågade spontant, "Do I belong in this car?" på vilket Bob svarade "You sure do!", varpå paret på stående fot erbjöd sig att köpa bilen för 6000 dollar. Bob hade egentligen inte haft planer på att sälja men pengarna behövdes och några dagar senare kom mannen hem till Bob och gjorde upp affären.

Lincoln Park Shopping Center, invigt 1957, rivet 2018 samt Paceadoren på Bobs garageuppfart.

Ur ett svenskt perspektiv kan det framstå som märkligt men den som köper bil i USA behöver faktiskt inte uppge sin identitet. Köparen behöver bara få med sig bilen och "title", ägarbeviset, för att kunna föra över den till sig eller sälja vidare. Ett sådant ägarbevis skiljer sig från ett svenskt registreringsbevis på så sätt att det inte är kopplat till något registreringsnummer utan bara till bilens serienummer. Reglerna för registrering skiljer sig mellan delstater men så länge du kan uppvisa en giltig title, så kan du registrera bilen. Bob fick aldrig veta mannens namn.

På våren 2010 såg den då 54-årige Ronald T från den sjönära stadsdelen Trenton i Detroit en intressant annons i Auto Trader om en Hudson Pacemaker till salu. Han begav sig till Lincoln Park där han mötte säljaren, en person som Ron beskriver som en långhårig, övervintrad hippie av 60-talssnitt. Mannen beklagade sig över bilen, att den var trögstyrd och hade dåliga bromsar. Han använde den som bruksbil och hade tydligen förväntat sig samma bekvämligheter som hos en modern bil. "Den här typen körde bilen till jobbet på vintern. Lämnade den utomhus oavsett väderlek. Jag var chockad att han kunde behandla en fin bil så illa", berättar Ron som bytte till sig Paceadoren mot en 1939 års DeSoto, utan pengar emellan åt något håll. En av Rons första åtgärder blev att ersätta den skruvmejsel som fått tjänstgöra som växelspak. Enligt Rons son Devin som var med, stank hippietypen av sprit och bilder visar att det uppstått en ful buckla i sparklådan bakom vänster framhjul under dennes korta ägarskap. De nya däck som Bob köpt bara ett par år tidigare, hade hippietypen låtit vända så att det vita inte längre syntes. En sådan brist på uppskattning hade Paceadoren aldrig upplevt under sitt 60-åriga liv!

Räddningen

Delstaten Michigan säger sig vara stolt över sin långa historia som "the automotive center of the world". Enligt en rolig anekdot uppfanns mittlinjen på vägar här då en Edward Hines såg en läckande mjölkbil lämna ett spår som skulle kunna komma till praktisk nytta. 1911 målades den första linjen i Trenton och 1922 hade alla störe vägar i Wayne county fått mittlinjer.

Sedan 1956 har man tillåtit tidstypiska registreringsskyltar för historiska fordon, vilka då inte får användas som bruksfordon (utom under augusti månad). Ron lät, precis som Jack gjort 30 år tidigare, registrera Paceadoren med en autentisk registreringsskylt av 1950 års snitt, BT-41-07, svart text på silverfärgad botten där BT är för just Wayne county, där Trenton ligger. Detta registreringsnummer kom att bli Paceadorens sista i USA.

Vid Hunter's Hamburgers, Woodward Avenue 2010 samt logtypen for Woodward Dream Cruise 2011 som Paceadoren deltog i.

Vi körde överallt med den här bilen, berättar Devin. Den var rolig! Från sommaren 2010 finns bilder vid det legendariska hamburgarhaket Hunter's på Woodward Avenue. Under vintern fångades bilen på film i TV-kanalen ABCs kriminalserie "Detroit 1-8-7" med Michael Imperioli i huvudrollen. 2011 deltog Paceadoren i den 17:e Woodward Dream Cruise, möjligen världens största årliga cruising där tiotusentals bilar drar fram genom Detroits gator. På fars dag 2012 återkom Paceadoren för åtminstone tredje gången till Greenfield Village Motor Muster vid Henry Ford-muséet i Dearborn. Av ett foto framgår att mätarställningen då var motsvarande 17600 svenska mil.

Ron vid sin vackra Paceadore, 2012 års Motor Muster, Father's Day, Greenfield Village, Dearborn, Michigan.

Ja, det var en rolig bil, utbrister Ron, den var så oskruvad, så autentisk och rak som en pil i karossplåten. Och jösses vad den gick! Inga problem att köra 100 mph (150 km/h) på motorvägen. Du skulle ha sett folks miner när det här gamla spöket blåste förbi i nattmörkret! En gång körde jag kors och tvärs hela delstaten Michigan i 35-gradig hetta och aldrig att den kokade eller så. Och alla ungarna i området älskade den, de kände ju igen den från Disney-filmen "Bilar". Jag tog bra hand om bilen, den stod alltid i varmgarage. Bytte olja årligen, tog av toppen och sotade ventilerna, bytte bromsar runt om, knutkors, packade om och bytte olja i bakaxeln samt försåg den med nytt avgassystem. Det enda jag inte gillade var att den var så trögstyrd.

Fler bilder från 2012 års Motor Muster. Commodore-attributen baktill framgår tydligt.

Det var det i inledningen nämnda försäkringsbeviset från 2012 som ledde mig till Ron, en pratglad samlare av antikviteter och bilar. Han äger ett framgångsrikt företag i byggbranschen med cementgjuteri som specialitet. Genom åren har han utfört arbeten för åtskilliga prominenta Detroit-personligheter, inte minst Motown-stjärnor. Men det som driver honom är "the hunt", jakten. Jag har varit biltokig hela livet, säger Ron, jag har haft alla sorters bilar du kan tänka dig. De kommer och går. Men jag saknar Hudson-bilen, jag skulle inte ha sålt den.

Paceadore på spekulation

2014 satte Ron in en annons i Auto Trader och han berättar att en äldre, sjuklig herre från Ohio kom för att kika på Paceadoren. Mannen som inte presenterade sig var gnällig, ja rent av otrevlig och prutmånen blev därför begränsad. Den 80-årige Paul A, som mannen hette, betalade 7800 dollar och körde hem bilen till Toledo. Pauls dotter Tammy berättar att pappan varit medlem i Veteran Motor Car Club of America i mer än 40 år och jobbat för Snap-On-Tools nästan lika länge. Han kunde verktyg på sina fem fingrar men gillade inte att meka.

Efter pensioneringen hade Paul börjat besöka bilauktioner och följa annonssajter på nätet för att hitta bilar att göra vinst på. Enligt en bilkompis sålde Paul minst 100 bilar från sin garageuppfart. Ägarbyte för Paceadoren registrerades i Toledo i juli 2014 och en mätarställning motsvarande 17700 svenska mil uppgavs. Pauls tid med bilen kom dock att bli kort, hälsan sviktade och registreringsskyltar togs aldrig ut för Ohio. Tammys man minns att Paceadoren stod i Pauls garage några månader innan den såldes vidare.

Pauls title från Ohio, faktura för transporten till Sverige samt tulldeklaration för import till EU.

Över världshaven till Sverige

Exakt hur den transaktionen gick till är oklart men GT Worldwide Inc ombesörjde den på uppdrag av E&S Motor i Ljusdal och på så vis kom den intet ont anande Paceadoren att anträda en resa över världshaven. Den 1 december 2014 skeppades den från Fort Lauderdale, Florida och två månader senare rullade den med trevande däck av i Göteborgs hamn, nu utan antenn. Kanske var den för hög för containern? Den tredje mars gjordes ansökan om ursprungskontroll och den 17:e samma månad avklarades registreringsbesiktningen i Hudiksvall, varvid Paceadoren tilldelades sitt svenska registreringsnummer RZF 979. Datum för första ibruktagande i Sverige inföll i april och under våren annonserades bilen till försäljning i olika forum.

I ungefär samma veva var 22-årige Simon E på jakt efter en rolig bil inför sommaren. I en annons fick han syn på en riktigt frän rockabillykärra, en Buick Special -41 med rakåtta, mattsvart lack och däck med bred vit sida på illröda fälgar. Det var E&S Motor som hade den till salu och Simon bestämde sig för att i sällskap med sin pappa göra 30-milaresan från Uppland till Ljusdal för att kika på Buicken, en kvällsöppen afton i juli. Det visade sig dock att kompressionen på Buickens cylindrar hade försvunnit vid regbesiktningen, så den var inte i säljbart skick när Simon kom fram. Då blev han istället erbjuden Hudson-limpan till samma pris som Buicken och det blev affär. Buicken syntes senare i annonser med halverad prislapp.

Rockabillykärran som Simon egentligen tänkt köpa. Det belysta Hudson-märket i fronten som kortslöt under hemfärden.

Vägen hem blev lång och Simon var inte tillbaka förrän vid midnatt. Hemresan hade börjat med att höger frambroms låste sig. Senare luktade det bränt och vid kontroll under motorhuven fann man att en gummislang låg an mot grenröret och hade börjat smälta. Slangen bands upp och resten av resan gick bra, så när som på att belysningen började blinka sista biten hem. Detta visade sig senare bero på att kabeln till det belysta Hudson-märket i fronten skavde mot plåt och kortslöt.

Trasig differential framtvingade en snöplig reträtt från Classic Car Week 2015.

I Sverige fick den fina Paceadoren äntligen njuta av bilträffar igen! Redan sommaren 2015 besöktes Hot Rod Reunion i Strängnäs, crusingar och bilträffar i Västerås och Sala, American Car Show i Norrtälje samt de populära veckoträffarna på Nifsta Gård i Rimbo. Även Classic Car Week i Rättvik besöktes. Tyvärr lossnade en mutter från kardanaxeln i Leksand och differentialen nöp. Så det blev en snöplig hemfärd på släp. Men Hudson-Hasse i Hallstavik tillhandahöll en bättre begagnad differential så bilen var snart på rull igen. Framemot vårkanten 2016 fick Paceadoren göra tjänst som pendlarbil när bruksbilen var trasig. Vårträffen hos Hudson-Hasse blev en fin inledning på en ny säsong med åtskilliga bilträffar. Oftast fungerade bilen men ibland var det problem att få fram bensinen och bromsarna fortsatte att spöka av och till. 2018 blev växellänkaget så glappt att det inte gick att lägga i växlarna längre. Kanske hade hippietypens skruvmejsel gröpt ur länkaget? Bjarne S kom till undsättning med ett reservlänkage från en minst 10 år äldre Hudson som anpassades så framgångsrikt att lösningen fungerar ännu idag.

Vårträffen 2016 hos Hudson-Hasse i Hallstavik samt gult växellänkage modell äldre.

De första tre vintrarna hos Simon tillbringade Paceadoren tryggt i en lada men den fjärde vintern blev bilen stående utomhus. Tyvärr är många amerikanska bilar lackerade för soligt väder, dvs de saknar grundlack. Vintern tog hårt på lacken som började flagna och den tidigare så vackra påfågelsgröna bilen antog förvånansvärt fort en ruggugglas utseende. Så blev den stående tills Marie och Henrik E slumpvis körde förbi strax efter midsommar 2019. De frågade om bilen var till salu och då Simon varken hade tid, utrymme eller pengar till att ta hand om den, gjordes ännu en gång affär upp på stående fot. Paceadoren fick därigenom ett fridfullt kyrksamhälle norr om Uppsala som ny hemvist.

Paceadoren njuter av den lantliga idyllen hos Marie och Henrik.

Henrik justerade bromsarna och äntligen blev den fula bucklan bakom vänster framhjul, som uppkommit under hippietypens ägarskap i Detroit tio år tidigare, åtgärdad. Under sommaren besöktes några cruisingar samt Hudson-klubbens sommarträff i Tierp. Men Marie och Henriks drömbil var egentligen en 2-dörrars Hudson Coupe av årsmodell 1948-50 och när denna dröm blev möjlig att uppfylla sensommaren 2020, kom åter Paceadoren att bli till salu. Och där klev jag in i bil(d)en.

Paceadoren på Hudson-klubbens sommarträff i Tierp 2019, samt under Slottsparkens träd på Uppsala American Car Show.

Slutord

Min första tanke efter att ha kört hem Paceadoren, var att snarast möjligt återställa den till Pacemaker, dvs originalskick. Utsmyckningarna och "Commodorifieringarna" stack i ögonen på mig. Men snart grep mig känslan att dessa förändringar var både äldre och mer tidstypiska än jag först insett, att bilen som helhet var synnerligen autentisk. Borde jag kanske gå mer varsamt tillväga? Hade bilen och utsmyckningarna möjligen något att berätta?

Lätt skamfilad men ack så charmig! Så här såg Paceadoren ut när den övergick i min ägo i oktober 2020. Den i inledningen citerade bönen syns
snett ovanför bensinmätaren. Jämfört med bilden från 2012 ovan så har km/h-gradering tillkommit samt att sökarljusets vita handtag blivit svart.

Genom en kombination av envist detektivarbete och en god portion tur har jag fått möjlighet att framlägga denna artikel för Hudson-tidningens läsarskara. Oräkneliga e-brev, chattar, telefon- och videosamtal samt fysiska pappersbrev har korsat Atlanten. 18 årgångar av White Triangle News har luslästs, inklusive radannonserna. Den bil som för fem månader sedan saknade känd historia har genom detta förvandlats till en av de mest väldokumenterade bilar jag ägt.

Paceadoren har under sin drygt 70-åriga historia fått se stora delar av USA och seglat tvärs över Atlanten. Den har upplevt epokgörande ögonblick i Hudson-klubbens historia och tjänat under två presidenter. Den har blivit älskad, uppskattad och missförstådd. Köpts både på impuls och spekulation samt ibland, efter moget övervägande. Bilen har skämts bort med minutiöst underhåll för att under andra perioder negligeras. Men den är en sann överlevare som skänkt glädje till generationer av brukare och beundrare. En ödmjuk och plikttrogen filur som under mer än 50 år figurerat i Hudson-klubben. En fullfjädrad träffbil vars motstycke blir svårfunnet. En riktig fullträff!

Skaparen av Paceadoren, Bob P i Wisconsin Rapids, kom senare att göra en av de första replikorna av Marshall Teagues #6 tävlings-Hornet, en bil som rönte mycket uppmärksamhet på sin tid och ännu uppskattas av många. Kanske får även denna belysas i ett kommande nummer av Hudson-tidningen.

Rättvik 28 mars 2021, John Boija

Home