Norrbottens-Kuriren N:o 158, måndagen den 13 juli 1931.

Jonitexfabriken löser problemet om avfallsvirkets tillvaratagande. - 1,500,000 kvm Jonitex
per år. - Anläggningen fullt färdig vid årsskiftet.

Då AB Ytterstfors-Munksund störtade samman, berövades en betydande del av Norrbottens befolkning sina försörjningsmöjligheter. Man kan gott säga, att länets försörjningsbalans rubbades. På alla håll insåg man därför nödvändigheten av trävaruindustriens rekonstruktion och återuppbyggnad. Man ansåg sig härvid kunna ställa vissa förhoppningar på det bankrutterade företagets förläggare, inte minst med hänsyn till de oerhörda, delvis mycket värdefulla skogsområden, som stodo till förfogande. Förläggaren, Svenska Handelsbanken, som fick taga hand om det vidlyftiga konkursboet, framträdde också rätt snart med ett industriprogram, utarbetat av framstående experter. Den viktigaste punkten i detta program var utan tvivel driftens koncentration till Pitedistriktet, där det stora, moderna Munksunds sågverk stod till buds. Lätt anslutet till de intilliggande Storfors och Bergsvikens sågverk. Sedermera har, som bekant, ett av de tre sågverken befunnits vara överflödigt. Inom detta område uppbyggdes på rekordtid Munksunds sulfatfabrik, en av de största i sitt slag i Övre Norrland. Härmed hade skapats en industriell enhet av betydande mått. Sågverken moderniserades efterhand, liksom brädgårdarna, och genom sulfatfabriken blev man i tillfälle att fullt utnyttja avfallsprodukterna, som med obetydlig kostnad fraktas till fabriken med linbana. Transportkostnaderna spela, som bekant, en stor roll, då det gäller de skrymmande avfallsprodukterna.

Till samma företag, Munksunds Aktiebolag, anslötos Luleå träsliperi och Byske trämassefabrik, varigenom bolaget i önskad utsträckning kunde tillgodogöra sig småvirket. Härigenom ansåg man sig, säkerligen med rätta, ha uppfyllt betingelserna för en rationell drift. Munksunds Aktiebolag är det första i modern mening helgjutna företaget inom trävarubranschen häruppe.

Ytterstfors-Munksunds konkursförvaltning avhände sig endast ett par mindre skogsområden. Munskunds Aktiebolag erhöll i sinom tid Kungl M:ts tillstånd att övertaga de väldiga skogarna. Kungl M:t borde härvid ha låtit sig bestämma därav, att produktionen inom det nya företaget hölls uppe på ungefär samma nivå som före kraschen, trots driftens koncentration till ett fåtal verk. Sedan dess har, som bekant, en förändring inträtt härvidlag, sannolikt motiverad av det tryckta marknadsläget.

Jonitexfabriken sedd från sågverket

Trävaruindustrien inom det synnerligen viktiga och tätt befolkade Töre-Kalix-området var fortfarande lamslagen. Driften uppehölls endast vid det Bergbom, Svanberg & Co tillhöriga Axelsviks sågverk, jämte Fortuna sågverk, Ängören, ansåg sig dock sedermera böra draga sig tillbaka från marknaden och avvakta bättre tider. Den aktion som ledde till bildandet av Kalix Träindustriaktiebolag, sedan ortsbefolkningen intresserats för aktieteckning samt staten lämnat sin kraftiga medverkan, är allbekant. En kärnpunkt i detta industriprogram, som givetvis avsåg sanering av Kalixbygdens trävaruindustri och skapande av betingelser för rationell drift, var uppbyggandet av Karlsborgs sulfatfabrik, närmast i anslutning till Karlsborgs sågverk.. Denna sulfatfabrik skulle bli en stödjepunkt jämväl för de övriga sågverken inom distriktet genom att mottaga deras avfallsprodukter, som tidigare icke givit någon inkomst, utan tvärtom orsakat avsevärda direkta förluster. AB Bergbom, Svanberg & Co övertog nu också Båtskärsnäs sågverk och det har, åtminstone tills vidare blivit bättre tider för Kalixbygden.

Även i Töre var arbetslösheten tryckande. Situationen var mycket bekymmersam för den lilla, från Kalix nyss utbrutna kommunen, som icke var mäktig att mottaga de arbetslösa sågverksarbetarna i Törefors.

Från olika håll uttalade man sig för att återupprätta trävaruindustrien i Törefors, som speciellt under den kempeska regimen varit en av länets lyckligaste industriplatser. Bl a dåvarande landshövding Malm uttalade sig mycket varmt för bevarande åt länet av Törefors homogena och duktiga arbetarstam. Sympatier för sågverksföretagets rekonstruktionen förefunnos sålunda i rikt mått, men planen var dock allt annat än lätt att förverkliga. En försöksteckning verkställdes bland ortsbefolkningen. Intresset bland befolkningen var rätt stort, men det visade sig rätt snart, att kapitalanskaffningsfrågan var mycket svår att lösa.

Sedan dess ha nya bottenpriser undan för undan med oro antecknats av trävaruexportörerna. Man har frågat sig åter och åter varthän det skulle bär4a och när pressningen skulle lindras. Och då svårigheter härigenom uppstått för de bäst organiserade och kapitalförsörjda företagen, inses lätt, att det fordrats frejdigt mod hos ledningen för ett nystartat företag som Törefors för att våga inte blott fortsätta driften, utan därjämte fullkomna produktionen, vilket skett genom uppförande av Jonitexfabriken.

Detta mod synes vara förkroppsligat hos bolagets energiske affärsledare, som tydligen är fast besluten, att icke lämna några utvägar oförsökta.

Törefors sågverk med "intaget" längst till höger

De ständigt vikande priserna på trävarumarknaden ha naturligtvis fört med sig, att rotvärdet på skog sjunkit. Kalix Trävaruindustri AB har på grund härav lyckats träffa ny överenskommelse med Domänstyrelsen, varigenom priserna närmare anpassats med hänsyn till konjunkturläget. Man får hoppas, att Törefors Aktiebolag, som icke åtnjuter förmånen av statsmakternas kraftiga direkta stöd, hos Domänverket kommer i åtnjutande av ställningen som ”mest gynnad nation”. Upprätthållandet av Norrbottens trävaruindustri anses ju värt miljonoffer, och ett handtag härutinnan åt Törefors Aktiebolag, avseende hjälp till självhjälp, förefaller väl motiverat.

Skogspriserna i Norrbotten anses de senaste åren, med rätt eller orätt, ha legat i överkant. Man gör bl a gällande att spekulationen vid kronoskogsauktionerna ibland varit mindre sund. Som ursäkt härtill angives, timmerhungern hos de stora bolagen söderifrån, som underlåtit att tidigare täcka sitt behov, och här haft sin sista chans. De överbottniska företagen, som uteslutande äro hänvisade att täcka sitt virkesbehov häruppe, ha ibland haft svårt att följa med.

Om man utgår ifrån att skogens värde uttagits till sista öret, inser man lätt att de överbottniska trävaruföretagen som ha att utstå en […] vidkännas kostnader för några månaders längre lagring under vintern, kunna inte vara med vid försäljningarna i säsongens elfte timme, då högre priser nästan alltid uppnås. Den kostnad för bogsering av timmer, de sydligare bolagen få vidkännas, uppvägas till en del av de högre frakterna från detta distrikt. Härfinnes dock något att taga vara på.

John, Rut och Göran Boija vid Porjus kraftverksdamm,
vilken möjliggjorde sågverkets elektrifiering

Bolagets ledning gick in för en årsproduktion av 8.000 standards. Dess första uppgift var att modernisera sågverket. År 1928 insattes fyra nya ramar av Svenska Maskinverkens utomordentliga tillverkning. En ram av äldre typ kvarstår som en god illustration till sågverksteknikens snabba utveckling. Sedan man lyckats uppnå ett antagligt kraftkontrakt med Porjus genomfördes verkets elektrifiering, medan ångpanneanläggningen inmonterats i Jonitexfabriken. Törefors ärevördiga sågverk är nu ett lättskött, effektivt arbetande sågverk, ”ett behändigt sågverk”, som någon sade. Sedan dess har man ägnat sitt intresse åt brädgården, där åtskilliga förbättringar genomförts. Disponent Larsson, som tydligen inte blir nöjd i första taget, framhöll för signaturen, att man ännu har åtskilliga finesser på lager. Man har emellertid inriktat sig på att införa dem efterhand. Disponent Larsson sticker inte under stol med att svårigheter här och där förefinns, men svårigheter äro till för att övervinnas. Kajanläggningarna till sågverket som bryter av märkvärdigt litet mot de idylliska omgivningarna, äro full tillräckliga.

Beträffande sågverket må som en ingalunda oviktig omständighet nämnas, att man inmontera en Westmans hyvel av stor kapacitet.

Hamninloppet har uppmuddrats till 7 meter, vilket räcker mer än väl till det båtar, Törefors befraktar. Arbetet, som utförts av Skånska cementgjuteriet, har icke kostat kommunen mer än 10.000 kr, medan staten släpp till 50.000 kr.

Trots att Mammutföretagen åtnjuta speciellt stor popularitet just nu förefaller det mycket sannolikt, att ett raffinerat skött, medelstort företag står sig väl i konkurrensen; ett företag, tillräckligt stort för att medgiva god driftsekonomi, men inte större än att överblicken bibehålles, att det personliga som är det högsta i historien, kan göra sig fullt ut gällande. För lekmannen förefalla Töreforsbolagets proportioner att vara väl avvägda.

Töreforsbolagets virkesupplag

Bolagsledningen var naturligtvis från början medveten om att ett omsorgsfullt tillvaratagande av allt sågverksavfall var nödvändigt för företagets räntabilitet. Ingenting av de dyrt betalade timmerstockarna fick förfaras, sade man sig. Man avstod t ex helt från kolningen, som vid andra sågverk visat sig förlustbringande.

Disponent Larsson, som är en kvicktänkt man, satte en tid sitt hopp till sulfatfabriken på Karlsborg där det till flis huggna sågverksavfallet kunde tillvaratagas. […] visade sig emellertid […] de höga transportkostnaderna och lagringskostnaderna under vintern inte alls var något att hurra för. Andra utvägar måste försökas.

En egen sulfatfabrik var icke att tänka på , alldenstund en sådan anläggning kräver mycket stora kapitalutlägg. Man inriktade sig därför på en anläggning för biprodukter, som kunde åstadkommas för en rimlig kostnad. Och så kom man efterhand att gå in för fabrikation av byggnadsmaterial, vartill visserligen även trävarorna räknas.

Byggmästaren arbetar i dag med en hel del nya byggnadsmaterial; isoleringsmedel, väggbeklädnader. USA har tagit ledningen av denna produktion, i icke ringa grad baserad på av svenskar i USA gjorda uppfinningar.

En svensk produkt, som sedan något år föres i marknaden och funnit vidsträckt användning, är masonite. Jonitex, som tillverkas vid Törefors har ungefär samma egenskaper och tillverkas som porös, halvhård och hård. Dess användningsområde är detsamma. Namnet Jonitex införes i dagarna i varumärkesregistret.

Husbyggnaden för fabriken i Törefors igångsattes i augusti i fjol. Materialet är cementtegel och arbetet har på ett förtjänstfullt sätt utförts av Norrbottens cementgjuteri, innehavare F W Hedlund.

Fabriken i Törefors är avsedd för en årsproduktion av 5.000-6.000 ton. Disponent Larsson framhöll att, sedan produktionen uppdrivits till denna siffra, man i ett slag löst frågan om tillgodogörandet av avfallsprodukterna från sågverket. Det återstår oss nu, sade han, att färdigställa fabriken, åstadkomma driftssäkerhet och få ut produkten i marknaden. Disponent Larsson framhöll att produktionen i första han där avsedd för hemmamarknaden, avsedd att ersätta utländskt byggnadsmaterial. Tillverkningen har sålunda en viss betydelse ur nationalekonomisk synpunkt. Detta har också vitsordats av statsmakterna, som beviljat ett tullskydd, av 15 öre per kvm, givetvis ett gott stöd för produktionen. En framtidsförhoppningen är att kunna inarbeta Jonitex även i grannländerna, men först och främst tänker man, som sagt, på att fylla det inhemska behovet.

Vid järnvägsförsändelse, inlastas Jonitexen i Morjärv. Bolaget kommer måhända i framtiden att skaffa sig en egen park av lastbilar, ”då vi få pengar”, som disponent Larsson lät orden falla.

Törefors Aktiebolag har naturligtvis förvärvat licens för sin tillverkning.

Ingenjör Jonsson j:r, som med stor älskvärdhet demonstrerade fabriken för vår medarbetare, framhöll, att man haft åtskilliga svårigheter att övervinna. Uppfinningen är ju ny och har tidigare endast prövats vid Midnäs. På grund av olikartade förhållanden, har man varit nödsakad att företaga en hel del experiment. Nu har man emellertid kommit över experimentstadiet och vid årsskiftet torde fabriken vara i det närmaste klar för en årsproduktion av 1.500.000 kvm. För närvarande tillverkas cirka 3.000 kvm per dag. Maskininstallationen pågår fortfarande, men det avgörande skälet är, att ånganläggningen – sågverkets gamla ångpanna – visat sig vara för liten. En ny ångpanna kommer att installeras, vilket arbete beräknas taga en tid av 3-4 månader.

Disponent Larsson förklarade att han helst velat visa anläggningen fullt färdig. Vi anse emellertid, att det har sitt stora intresse att titta på en anläggning, medan organisationsarbetet ännu bedrives under högtryck.

För den som är någorlunda van att betrakta träsliperier och slufatfabriker, erbjuder anläggningen inga överdrivet stora sensationer. Signaturen vill emellertid efter fattig förmåga försöka sig på en liten orientering beträffande fabrikationen.

 
Jättehög av flis utanför fabriken, samt angränsande byggnader

Sågverksavfallet upphugges vid sågverket till flis, som via vajertransportören lagras utanför fabriken i en jättehög, som framgår av bilden härovan. Flisen inmatas efter behov i sliperiavdelningen, där fyra slipstolar äro inmonterade. För närvarande används endast två, på grund av bristande ångkraft. Vid vårt besök användes tillfälligt den tredje. I slipstolarna gnuggas massan i rinnande vatten sönder och samman. Fibreringsmetoden är fina q i tillverkningen och givetvis patenterad. Massan går sedan ned i en mindre binge och påspädes ytterligare med vatten, varefter den rinner genom en sorterare till en stor bassäng och transporteras sedermera med elevatorskopor till tredje våningen, där massan genomgår ytterligare en slipning. Den del av massan, som ännu är för grov, utsorteras genom en finurlig anordning, samlas i en ficka och går ned till kollergången för ytterligare bearbetning, enär den är för värdefull att vrakas. Den ”välartade massan” går till en urvattnare. Massan, som nu tjocknat, utspädes här med varmvatten, som tillföres från en varmvattenbehållare.

Härifrån föres massan till stora fabrikssalen och vidare i fem stora omrörargarnityr, som rymma vardera 25 kbm. Här tillföres bindemedlet, som tillverkas i ett särskilt rum och vars sammansättning är en fabrikationshemlighet. Här kommer man att låta inmontera ytterligare två garnityr med en rymd av 70-80 kbm. Maskindelarna ha för övrigt anlänt just i dagarna.

Massan är nu färdig att gå till uttagningsmaskinen, som för lekmannens oförstående öga ter sig ungefär som en mindre pappersmaskin. Den stora maskinen är efter ritningar av ingenjör Jonsson tillverkad av Svenska maskinverken i Södertälje.

I denna maskin utpressas massan, vilket den intelligente läsaren måhända själv listat ut.

Man kommer att inmontera ytterligare en uttagningsmaskin, varigenom man blir i tillfälle att samtidigt tillverka hård och porös Jonitex. Nu kan man endast tillverka ettdera och en omställning av maskinen är givetvis tidsödande.

Efter pressningen avskäres massan i ark, som på bredden mäta fyra engelska fot och i längd variera 6 – 12 –14 fot. Arken glida sedan på en traversvagn och äro färdiga för torkanläggningen, som skådas på en av bilderna. Den porösa massan införes i en rulltork, som med hänsyn  till antalet rullar sannerligen gör skäl för sitt namn. Rulltorken är i fyra våningar och arken inläggas tre i bredd. Proceduren är överstånden på 2,5 timmar. Rulltorken, som är 40 meter lång, är tillverkad av Siepelkamp och Co i Krefeld [Tyskland].

Traversvagnen som för de pressade arken till torkanläggningen

För tillverkningen av hård och halvhård Jonitex har man en hydraulisk press i icke mindre än 20 våningar, vilken vid inmatningen, som sker automatiskt, höjer och sänker sig efter arbetarnas kommando. Alla plattor äro varma och här torkas och pressas massan samtidigt. Allt detta försiggår på en halvtimme. Uttagningen sker likaledes automatiskt.

Nämnas bör måhända, att rullbanor och en del mindre arbeten utförts av nu kullbyttsade AB Luleå varv och verkstäder. All elektrisk utrustning har levererats av Asea.

Rulltorken och pressen för hård Jonitex

Vi lämnade nyss arken vid uttagningen ur torken. Sedan putsas arken och förpackas 8 st i varje träram, varpå de insättas i det provisoriska magasinet, byggt av Jonitex. Exportförpackningen kommer dessutom att bestå av pappersomslag.

Nämnas kan också, att ingenjör Jonsson beräknade kraftkostnaden till cirka 10%. För närvarande sysselsätter fabriken 55 man i tre skift från måndag morgon till söndag morgon. Vid full drift beräknas arbetsstyrkan till 60 – 65 man, jämte ett par, tre man vid utlastningen.

Arbetsförhållandena i en fabrik äro ofta inte särskilt angenäma. I denna fabrik förefaller vattnet, som hela vägen är med och när massan, att vara mest besvärande. Den ohyggliga lukt, som förpestar sulfatfabrikerna, märker man inte.

Man säger ibland, att friskt vågat är hälften vunnet. Om detta är riktigt, bör man i Törefors kunna känna sig fullständigt lugn. Ledningens målmedvetna strävan, att sätta företaget på goda fötter följes med intresse av alla, som önska Norrbotten en god framtid.

Texten skriven av signaturen 'Benus'

Här kan Du läsa om hur fabriken totalförstördes av brand natten 12-13 januari 1932
Här kan Du läsa en rikligt illustrerad artikel om fabrikens återuppbyggnad 1932-33
    

Back      Home