Norrbottens-Kuriren N:o 9, onsdagen den 13 januari 1932.

En fruktansvärd olycka drabbade i går kväll Töre samhälle. Mellan klockan 6 och 6,30 på eftermiddagen uppstod eld i den nyuppförda Jonitexfabriken i Törefors och elden fick på en kort stund sådan spridning, att hela den stora anläggningen inom loppet av några få minuter stod i ljusan låga. Man hann icke ens göra ett försök med de knapphändiga släckningsmaterial, som fanns på platsen att komma elden till livs. Det blev för arbetarne inne i fabriken att hals över huvud sätta sig i säkerhet. Som betecknande för den rasande fart, varmed elden spred sig kan nämnas, att det skift arbetare, som när elden uppstod var sysselsatt i fabriken, hals över huvud fick söka sig ut ur byggnaden. Elden uppstod i fabrikens södra ända och personer, som befunno sig i fabrikens norra del måste begagna sig av fönstren för att rädda sig.

Elden upptäcktes, som sagt, någon stund efter kl 6 av arbetare som voro sysselsatta i torkavdelningen. En intensiv rök spred sig samtidigt, utvecklande en kvävande gas. Man fick famla sig fram för att komma ut i det fria. Skiftförman Jonsson, som befann sig i avdelningen, rusade så fort han märkte elden upp i det elektriska ställverket för att slå ifrån strömmen, vilket lyckades honom. Han blev emellertid på platsen, överväldigad av de giftiga rökmassorna. Till all lycka hade emellertid folk uppmärksammat hans manöver och då han icke kom ut ur byggnaden gick man löst på väggen, vilken genombröts på ett ställe invid ställverket. Efter ett snabbt arbete lyckades man tränga in i byggnaden och fann hr Jonsson liggande avsvimmad i ställverket. Han fördes ut i det fria och efter lämplig behandling kom han sig och är nu utom all fara. Det var för övrigt i sista ögonblicket man lyckades rädda honom. Någon minut senare och han hade varit räddningslöst förlorad i de rasande lågorna, som med explosionsartad fart och kraft spredo sig i den kruttorra torkavdelningen, där riklig näring fanns, dels i torkmassan, dels i inredningen. Vid byggnadens hastiga utrymmande torde också någon dörr eller dylikt blivit lämnad öppen, varigenom drag uppstod genom det 90 meter långa och tämligen smala komplexet. Vare nog därmed – hur som helst dröjde det icke många minuter innan hela fabriken var övertänd.

Fabriksledningen, som insåg att fara alltjämt kunde uppstå, om vinden friskade i eller ändrade riktning satte sig omedelbart som rapport om eldsvådan hade ingått, i förbindelse med brandchefen i Kalis, herr O. Henriksson, med begäran om hjälp. Kalis brandkår utryckte omedelbart och var inom 45 minuter efter eldens uppkomst på platsen och hade vatten i slangarna efter ytterligare något tiotal minuter, varefter kraftiga vattenstrålar kunde riktas in i eldhavet. Senare rekvirerades hjälp även från Luleå. Även från Luleå gjordes en snabb utryckning. Rekvisitionen kom ungefär en kvart i åtta och kl 9,15 var Luleå stads äldre motorspruta på platsen och deltog under brandchefen Cahiers personliga ledning i begränsningen av elden. Redan vid 10-tiden på kvällen var fabriksbyggnaden nedbrunnen. Kvar stodo endast stenmurarna, vilkas förekomst för övrigt kan anses ha räddat omkringliggande byggnader. En byggnad i trä hade givetvis utvecklat en helt annan situation och då torde intet ha varit att göra åt hela området med hänsyn till den bristfälliga släckningsattiraljen på platsen.

Redan kl 7 hade lågor slagit ut genom taket å den del av fabriken som var uppförd i tre våningar. Hela fabrikskomplexet var sålunda övertänt och man var intensivt sysselsatt med att bärga inventarier från de närliggande arbetarebostäderna, då stor fara förelåg att även dessa skulle antändas. Vid denna tid var det även som en explosion av en gastub inträffade och åstadkom en kraftig detonation, så att ett väldigt gnistregn sprutade ut över området framför fabriken.

När brandsprutan anlände från Kalix under brandchef Olle Henrikssons överinseende, var förrådet av splitvet samt även kollagret, uppgående till minst 1,000 ton starkt hotat. Kalixsprutan på sina 1,000 minutliter visade sig emellertid fungera bra och framförallt snabbt. Sålunda kunde splitveden räddas och därmed även sågverket hindras att fatta eld. Brandsegel uppspändes i sista ögonblicket för att hinna rädda den närmast liggande bostadskasernen. Även vid det närmast fabriken belägna huset, hörande till sågverket, uppspändes brandsegel.

Kemisten Johnsson och arbetaren Granström räddades med en stege, vilket skedde i sista ögonblicket. De gaser, som utvecklas vid framställningen av Jonitex gjorde säkerligen sitt till för att branden fick den kolossalt hastiga spridningen över hela komplexet, som förhållandet var.

Av största betydelse var det att vinden inte låg åt det håll där det nyuppförda magasinet för jonitexen finnes. I så fall hade också det betydande inneliggande lagret av färdig vara blivit förstört av branden. På planen omedelbart vid fabriken låg en mängt oljefat, då man ännu inte hade oljemagasinen klara. Dessa oljefat löpte risk att antändas i den starka hettan, men i rätt tid kunde kalixsprutan avvärja risken.

Torkugnen, där elden började, var uppförd i fyra avdelningar och den rymde tre bredder av jonitexen, vilken behövde en och en halv timme för att passera den 26 meter långa torkugnen. Samtidigt voro tolv plattor under behandling i denna ugn.

Interiörbild av torkavdelningen i stora maskinhallen, där elden började.

Stora maskinhallen, där ugnen hade en framträdande plats, var ljus och luftig med en längd av 90 meter. Hela fabrikens golvyta berörde sig på 2,000 kvm. Tillverkningskapaciteten var beräknad till 5 à 6,000 ton per år eller en och en halv miljon jonitex i runt tal per år.

Fabriksbyggnaden påbörjades i september 1930 och arbetet med anläggningarna hade gått raskt undan trots att man länge fick experimentera för att nå gott resultat. I juli 1931 började driften på allvar sedan man provkört några månader.

Råvaran, som hotades består av avfall från sågverket. Det är splint, bakar och dylikt, som hackats och är färdigt att i fabriken malas efter den så kallade jonitexmetoden. Katastrofen skulle ha blivit oöverskådlig därest denna råvara börjat brinna, i vilket fall sågverket blivit hotat. I timmerupplagen ligger för tillfället 57,000 timmer avsedda att sågas vid verket.

Fabriken torde vara den modernaste i sitt slag i världen. Endast i Tyskland finnes äldre förebilder och i Rensjö i Helsingland är en mindre liknande under utexperimenterande. Kommunen hade tidigare goda utsikter att bli en själförsörjande sådan, men dessa utsikter synas nu problematiska. Sågverket är också beroende av att få avsättning för sitt avfall. Räknar man sammanlagt hur många arbetare som haft sin utkomst av fabriken och sågverket kommer man till en summa på minst 500 av vilka 150 komma på fabriken direkt.

Exteriör av den brunna fabriken i nyuppfört skick.

Stämningen var givetvis tryckt bland den församlade folkmassan, som åsåg hur det stora komplexet härjades. Ord sådana som att ”det är vår existens som går” hördes yttras av flera arbetare. Sammanlagt torde över 800 personer ha åsett branden. Vi undra ej heller på om förstämning lägger sig över bygden, vars industribefolkning i regel visat sig icke vilja ligga det allmänna till last.

Vid ett samtal, som Norrbottens-Kurirens utsände medarbetare sent på kvällen hade med disponent Larsson meddelar denne, att genom branden ungefär 100 man blir sysslolösa. Tills vidare kommer arbetsstammen att få arbete vid röjning på arbetsplatsen. Tills vidare kunde disponent Larsson icke yttra sig om frågan huruvida fabriksanläggningen skall återuppbyggas. Det resonerades på brandplatsen i går man och man emellan om att fabriken, därest den skulle återuppstå, förmodligen bleve flyttad, enär vattentillgången icke var tillfyllest, då havsvattnet icke är fullgott för framställning av bästa kvalitet. Disponent Larsson meddelade att man planerar att leda vatten från ett träsk, ett par kilometer från arbetsplatsen.

Angående eldsorsaken finnas ett par teorier. Dels talas om möjligheten av direkt kortslutning, vilken emellertid förefaller mindre sannolik än den, som man bildat sig, sedan en av de i fabriken  varande personerna berättat, att han såg den första flamman uppe i taket i torkavdelningen. Man antager nu på goda grunder, att de uppstigande gaserna samlat sig under taket och att kontakten till en lampa, omkring vilken de första lågorna syntes, glappat. En gnista antages ha uppstått, varefter den gasmättade luften fattat eld. Därigenom förklaras också den explosionsartade hastighet, varmed elden spred sig och den intensiva rök, som utvecklade sig.

För dem, som kommo från Luleåhållet öppnade sig strax före Töre ett utomordentligt skådespel, skräckingivande och hemskt, men samtidigt vackert. De lågt drivande molnen återkastade det intensivt röda skenet mot de väldiga rökpelare, som bolmade upp från det brinnande komplexet, varifrån elden vitglödgad steg upp och förtonade i de längst ned vita, men undan för undan övergående från skärt till rött, vars samtliga nyanser genomgingos, innan de blecksvarta moln, som drevo in från Bottenviken, slukade alltsammans.

Flere hundra främlingar voro följaktligen närvarande bland alla de hundra ortsbor, som med dystra miner sågo sitt arbetsfält skövlas och sin säkra arbetsförtjänst gå upp i rök. Ovissheten om framtiden gjorde sig gällande i alla samtal som fördes mellan de arbetsklädda hundraden, som stodo skockade på respektfullt avstånd från elden.

Tills vidare kunna de icke givas någon tröst, då fabriksledningen som tidigare framhållits, för närvarande icke kan yttra sig om fabrikens återuppbyggande.

Ett oblitt öde håller i dessa tider, vill det synas, sin tunga hand över den norrbottniska näringen och industrien.

Depression och kristid ha krävt sina svåra offer under dagar som gått. Många år sedan var det icke, då man i våra landamären med ljusa förhoppningar såg industrier på olika områden skjuta upp och blomstra, givande arbete och bröd och skapande välstånd och verksamhetslust. Den norrbottniska industrien syntes gå en ljus och rik framtid till mötes. Så kom kriget och förde i släptåg en högkonjunktur, som syntes tillförsäkra vår landsända än större utvecklingsmöjligheter i fredens och idoghetens hägn. Den efterkrigsdepression, vilken emellertid som en lie svepte fram över vårt land, utgjorde en vändpunkt. Under det sista decenniet har den norrbottniska industrien drabbats av det ena tunga slaget efter det andra. Beroende på olika omständigheter har den ena industrien efter den andra tvingats på knä och förintats. Järnhård konkurrens från bättre gynnade konkurrenters sida har icke i längden gått att stå emot. Oron och ovissheten på världsmarknaden och andra omständigheter att förtiga och förbigå, ha slutligen bidragit till att göra vår börda alltför tung.

Nu vill det synas, som om vårt ödes oblida nornor taga även elementen till hjälp för att skada och lägga krokben för de industriella verksamhetsfält, som se ut att, alla motigheter till trots, vilja skapa sig en framtid.

I går brann Törefors Jonitexfabrik, vilken för icke länge sedan fullbordades. Jonitexindustrien såg ut att kunna bliva en lönande affärsverksamhet, samtidigt uppehållande möjligheterna för sågverksindustrien på platsen att draga sig fram och eventuellt överleva den betungande lågkonjunktur vari denna industri i dessa tider befinner sig. Nyss hade fabriken satt igång för full effekt, då efterfrågan visade att varan hade åtgång. Ett tidigare under arbetslöshetens tryck pressat och pinat samhälle hade börjat återfå sitt normala utseende. Då kommer den olycka som man kanske minst räknat med, och drar ett brett streck, i alla beräkningar. Norrbottningen är emellertid känd för att vara av segt virke. Även denna prövning skall han nog bestå.

Ännu vet man ingenting om fabriken skall återuppbyggas. Man får emellertid på det livligaste hoppas att så skall bliva fallet. Någon gång skall väl ödet vara mättat. Men det vill sannerligen till att man icke är vidskeplig. Då emellertid moderna industrimän knappast räkna med annat än kalla siffror – gudskelov! – så behöver man kanske inte frukta att detta skall vara ett skäl för att de skola fly våra bygder. På det hoppet få vi leva.

Här kan Du läsa en presentation av den ursprungliga Jonitexfabriken sommaren 1931
Här kan Du läsa en rikligt illustrerad artikel om fabrikens återuppbyggnad 1932-33
    

Back      Home