Spallan på nya äventyr, denna gång i Österrike och Ungern, Wien och Budapest. Två europeiska metropoler vid 1900-talets början. Idag två medelstora huvudstäder, varken mer eller mindre. Två städer, till ytan så lika. Och två folk, i grunden så olika. Genom historien har dessa länder ofta förknippats med varandra. Men om man idag söker några spår av den gamla Habsburgska dubbelmonarkin med den tvehövdade örnen som karakteristiskt kännetecken så krävs det dubbelseende…

En och annan minnesgod läsare av Klöverbladet kanske drar sig till minnes de tidigare historierna om Spallans, min Olandese-blå 2000 GTV, och mina äventyr runt om i Europa. Upptakten till dessa var ju att jag under ett års tid pluggade utomlands i tre länder. Första anhalten var Rotterdam (Alfa-Rotterdam, KB 4/98) under hösten 1997. Därefter spenderade jag en tid i Hamburg (Alfa-Hamburg, KB 6/98). Påsklovet hade jag sedan spenderat på en sagolik vistelse i Spanien bland medeltidsborgar, romerska akvedukter och arabiska städer - ditlockad av en kastiljansk skönhet - och blivit gränslöst bortskämd på alla plan. När jag väl kom hem från Madrid hade jag bara en dag på mig att packa och förbereda mig inför nedfärden till Wien, där jag skulle komma att tillbringa den avslutande delen av min studietid. Denna sista period behandlas nedan.

Tungt lastad Spalla drar iväg med John bakom ratten

Spallan var tungt lastad inför resan för det är ju många ting man vill ha med sig när man skall flytta utomlands, även om det bara är för tre månaders vistelse man packar. Resan från Täby gick först ned till Halmstad, för att nästa dag fortsätta i rasande tempo genom Danmark och Tyskland till Schweiz där jag övernattade hos släktingar. Efter att ha vilat ut ordentligt och pysslats om av min gudmor, fortsatte jag genom furstendömet Liechtenstein mot Österrike. Längs vägen fick jag gång efter annan anledning att stanna till för att beundra imponerande alpscenarier. Eftersom vädret var klart tog jag tillfället i akt att fotografera ett par vackra alp-panoramor.

Österrike är verkligen ett rike långt i öster. En titt på kartan visar att i stort sett hela landet ligger öster om den forna s k järnridån som en gång delade Europa mitt itu. Med tanke på det geografiska läget ter det sig idag märkligt att Österrike, till skillnad från alla andra länder öster om Elbe, kunde förbli ett västland. Förvisso behöll Sovjetunionen kontrollen över en stor skyddssektor (inklusive delar av Wien) fram till 1955 men sedan dess har landet förblivit fritt.

Att korsa Österrike på tvären tar längre tid än man tror för det är faktiskt ett riktigt avlångt land och vägen slingrar sig dessutom ofta upp och ner både genom det härliga alplandskapet och långa, avgiftsbelagda tunnlar. Väl framme i det sommarvarma Wien efter åtta timmars körning, tog det mig mindre än fem minuter att få min första parkeringsbot. Med utlandsregistrerad bil behöver man dock sällan bekymra sig över dylika bagateller. Bötfällningen skedde samtidigt som jag inne hos studentbostadsbyrån fick veta att jag i tio dagar skulle bo långt utanför Wien, närmare bestämt i arbetarförorten Liesing. Och när jag väl funnit vägen till det aktuella huset, visades jag in i ett litet rum som skulle delas med en bulgarisk kille som redan bodde där. Det kändes inte särskilt lustigt och sannerligen kunde min vistelse i Wien ha startat bättre.

Efter de första tio dagarna skulle jag emellertid få flytta in till Wiens absoluta stadskärna med fem minuters gångavstånd till alla större sevärdheter. Det lät i och för sig bra men trots detta besked var det med blandade känslor som jag somnade in den första kvällen. Och inte blev det så värst mycket bättre av att min studiekamrat Erik dessutom ‘som av en händelse’ flyttade in i rummet nästa dag. Han anlände nämligen till Wien utan att ha förberett någon bostad… Nej, så trångt och tokigt kunde det inte få fortsätta vara! Alltså, vad göra?, något måste ju ske... För att bli på bättre humör gav jag mig raskt iväg till Ungern för en knapp veckas semester.

Erik och bulgaren Kyril i rummet i Liesing samt Spallan med Erik och hans hustru Eva i Bratislava, Slovakien.

Det var inte utan spänning som jag närmade mig Ungerns gräns. Trots allt var det ju första gången som Spallan och jag skulle korsa den gamla järnridån tillsammans. Vid gränsen var det kö, lång kö. Dessbättre hade de en specialfil för EU-medborgare och där var det nästan tomt. En gränsvakt stannade mig och bad på tyska att få se registreringshandlingarna samtidigt som hans kvinnliga, k-pistbeväpnade kollega bad mig öppna bagageluckan. De var mycket hövliga och lät mig strax därpå köra in i landet.

Till min stora förvåning så var det en makalös väg som ledde in i Ungern eller Magyar som landet heter på sitt eget tungomål. Den stora, avgiftsbelagda motorvägen M1 var alldeles ny. Den var bredare, hade bättre skyltning och mer trafiksäkerhetstänkande bakom sig än någon motorväg jag dittills sett. Och ofta var skyltarna skrivna både på ungerska och engelska. Strax efter betalstationen var det en poliskontroll och där vinkades de bilar in som inte hörsammat uppmaningen att köra med halvljuset påslaget. Som svensk har man dock inget att frukta vid en sådan kontroll! Vägen gav med ett ord sagt ett oerhört imponerande första intryck av Ungern. Dessutom var den snabb och redan efter en dryg timme närmade jag mig Budapests utkanter.

Budapest med parlamentet på andra sidan Donau

Själva staden Budapest visade sig till arkitektur och struktur vara mycket lik Wien, även om denna huvudstad till skillnad från sin österrikiska motsvarighet präglas helt av den mäktiga floden Donau. På ömse sidor om floden ligger de två städerna Buda och Pest som under det senaste milleniet växt ihop till en sammanhållen stad. Andra skillnader är naturligtvis skicket på byggnaderna. Wien kan närmast betraktas som ett levande (?) museum med oerhört välhållna byggnader som ger idel fröjd för ögat. Budapest är i det avseendet ett smutsigt och trasigt syskon men att den staden är full av liv går ej att ta miste på! En annan sak som gör Ungern attraktivt är naturligtvis prisbilden för utan tvekan är allting oerhört billigt i jämförelse med Västeuropa.

Bron i Esztergom (notera pontonerna). Det är Slovakien på andra sidan Donau.

Efter att ha sett mig om, sökte jag mig till min ungerska väninna Eszters hem och under de efterföljande dagarna reste vi runt i Ungern. På så vis kunde jag i godan ro bilda mig en uppfattning om landet och dess folk. Den första turen gick till Esztergom, en stad cirka en timmes färd norrut längs Donau. Esztergom har två sevärdheter. Den mest självklara är den gigantiska domen som har plats för fler kyrkobesökare än ens det katolska Ungern idag kan skaka fram. Den andra, och i mitt tycke kanske mer intressanta, är den Donau-bro som en gång i tiden påbörjades för att förena Ungern med Slovakien. Ute i floden, som här är cirka en halv kilometer bred, står två av de fem tilltänkta brospannen samt fyra brofundament vilka alla retfullt påminner varje flodresenär om de två ländernas bristande samarbetsförmåga. Dock är det brustna samförståndet inte så märkligt eftersom stora delar av Slovakien består av mark som tillhört Ungern fram till första världskriget och det sätt som den ungerskspråkiga delen av det slovakiska folket tidvis behandlats på, lämnar mycket övrigt att önska. Idag är dock skyltar och ortsnamn ofta angivna både på slovakiska och ungerska i södra Slovakien.

Visegrad-borgen ligger på berget i mitten av bilden.

På vägen mellan Budapest och Esztergom passerar man en annan märklig plats, nämligen borgen Visegrad där en gång i tiden det första större europeiska tullfrihetsavtalet undertecknades. När det talats om tänkbara kandidater för en eventuell EU-utvidgning har ni kanske någon gång hört talas om de s k Visegrad-länderna. Härifrån stammar detta uttryck.

Szentendre och Székesfehérvár

Andra städer av intresse som ligger i Budapests närhet är Szentendre och Székesfehérvár. Den sistnämnda passerar man på väg söderut mot Balatonsjön och båda har vackra, färgglada stadskärnor med äldre bevarad bebyggelse. Den plats som dock beredde mig mest glädje var Balatonsjön, en stor och mycket vacker bad- och rekreationssjö med ett härligt grönt vatten. Det var varma dagar i Ungern och trots att kalendern endast visade slutet av april, kunde jag inte hindra mig själv från att plumsa i vattnet för årets första bad. Det var kanske inte helt varmt, men ändå…

Balaton-sjön med dess gröna vatten

De bestående intrycken från Ungern var mycket positiva. Landet plågades givetvis av alla de spänningar som medföljer den snabba omställningen från kommunism till kapitalism men med tanke på att Ungern länge haft en gynnsam särställning i det forna östblocket, är förutsättningarna goda. Moderniseringen går i rasande takt och t ex mobiltelefonnätet är fullt utbyggt med så modern teknik att nummerpresentation fungerar även för internationella telefonnummer. Och varje bensinmack längs motorvägarna i västra Ungern tar alla större kreditkort och detta dessutom on-line. Inte några muggiga gamla slip:ar som skall dras här inte! Sammantaget kan det sägas att antingen är saker toppmoderna och väl fungerande, eller uråldriga och näst intill utslitna. Men det fungerar oftast, på ett eller annat vis. Så att ta sig fram som turist i västra Ungern bjuder inte något större motstånd ens för den bekväme.

Spallan på ungerska äventyr. Till vänster den gamla arbetarstadsdelen Obuda i Budapest.

Nästan direkt efter Ungern-resan kom min gode vän Mattias och hälsade på. Förutom att han hjälpte mig att äntligen flytta från Liesing till Josefstadt i centrala Wien, så åkte vi tillsammans ut på den 300 mil långa och oerhört konstrastrika äventyrsresan från Österrike genom Slovenien, Kroatien, Bosnien, Italien och Tyskland som jag tidigare omskrivit i Klöverbladet (Alfa-Bosnien, KB 1/99). Väl hemkommen till Wien från detta stora äventyr, fick jag mina första ‘u-landskänningar’ i Österrike. När man kommer dit anmodas man nämligen att anmäla sig hos den lokala polisstationen inom 3 dygn från ankomsten. På det första stället där jag hade bott, ute i Liesing, hade hyresvärden ombesörjt detta. Jag var dock inte helt införstådd i denna procedur när jag anlände och blev aningen skeptisk då han inkrävde mitt pass och tillfrågade mig om närapå allt mellan himmel och jord. Vad det hela dock går ut på är att ett formulär, en s k ‘Meldezettel’ - med rader för alla tänkbara personuppgifter inklusive religionstillhörighet - skall ifyllas och inlämnas i flera kopior till polisen för registrering. Detta gäller även för Österrikiska medborgare, annars vore det ju i strid med EU:s författningar och således diskriminerande och förbjudet.

Wien: rådhuset och universitetet

Eftersom jag hade flyttat förväntades jag göra om denna procedur, nu med min nya adress. Nåväl, av naturliga skäl hade jag inte någon större lust att ideligen springa till polisen för sådana (i mitt tycke) fånerier men som en gest av välvilja gick jag emellertid dit en dag. Dock visade sig öppettiderna inskränka sig till förmiddagar och jag var naturligtvis för sent ute. Dagen efter vaknade jag på gott humör så jag gick dit igen. Denna gång var det öppet och jag väntade tålmodigt på min tur. För att få en bild av hur pass modern och internationellt medveten den österrikiska statsapparaten var, beslöt jag mig för att pröva att få detta ärende uträttat på engelska. Trots allt befann jag mig ju i en av världsstaden Wiens mest centralt belägna polisdistrikt. Men de som då arbetade på österrikiska polisens anmälningsbyrå talade inte engelska, så de bad mig på tyska (i inte särskilt vänliga ordalag) att ta med mig någon som talade tyska och därefter återkomma. Jag kunde inte tro mina öron! En officiell tjänsteman i en EU-stat i slutet av 1990-talet - i en befattning där troligen mängder av utlänningar drösar in dagligen - som inte talar engelska! Och lika illa var det ställt med de närvarande kollegorna… Tja, vad kan man säga? Under sådana premisser såg jag ingen större anledning att själv gå över till tyska (ett språk som jag inom parentes sagt gladeligen talar med trevliga tysktalande människor), utan lämnade polisstationen bakom mig med en blanding av både skratt och bestörtning i sinnet. Jag menar, om nu österrikarna kan leva med så skralt utbildade tjänstemän i dessa befattningar så måste det väl rimligen tas till inteckning för att de trots allt inte fäster någon större vikt vid Meldezettel:ns vara eller icke vara?

Många frågar sig kanske om, och i så fall var, studierna kom in i bilden. Hann jag verkligen med att läsa något under detta hektiska schema fyllt av resor m m? Ja, frågan är onekligen befogad. Utan tvekan studerades länder och folk väsentligt mer ingående av mig under denna period än juridik och ekonomi som var huvudanledningen till min vistelse i Wien. Men eftersom det hela sist och slutligen mynnade ut i en trevlig examensceremoni i Rotterdam, så kan det inte ha gått alltför tokigt, eller hur? Min avsikt är dock inte att tråka ut läsaren med detaljer om hur detta gick till, utan vi kastar oss raskt ut på vägen igen.

Nästa äventyrliga resa gick genom Ungern till de gropiga grusvägarna i de vackra Transylvanska bergsområdena i Rumänien. I och med detta hade jag med över 1000 körda mil genomkorsat 15 europeiska länder på 45 dagar. Också en fyllig rapport från detta Rumänska äventyr stod att läsa i ett tidigare nummer av Klöverbladet (Alfa-Transylvanien, KB 2/99). Den resan fick jag emellertid avbryta något tidigare än planerat. Anledningen till detta var att mina kära föräldrar bilat ned ifrån Sverige, bl a för att hälsa på mig. Eftersom Wien sedan tidagre resor var utforskade jaktmarker för dem, föreslog jag till deras förvånade men oförställda glädje att vi skulle åka och titta runt i Ungern.

Det blev en ‘favorit i repris’ för mig och de fick se Budapest, vindistrikten kring Balaton-sjöns södra ände och framför allt den klassiska vinbyn Tokaj. Det sistnämnda blev en verklig succé där mina föräldrar fick provsmaka och köpa det legendomspunna efterrättsvinet direkt ur vinböndernas källare. Och priserna var bara en spottstyver av vad vi får betala på Systembolaget och då är ändå kvaliteten lägre.

Vinavsmakning i Tokaj

En sak som gör denna typ av resande i östra Ungern extra spännande, är lokalbefolkningens enspråkighet. Engelska kan man oftast glömma i Ungern, åtminstone om man är utanför Budapest. Men i de västra provinserna talas i väldigt hög utsträckning tyska, vilket traditionellt har varit det första utländska språk som lärts ut i skolan (om man räknar bort den tidivis obligatoriska ryskan). Detta var nog med tanke på landets läge i närheten av Österrike - och i förlängningen Tyskland - ett strategiskt riktigt beslut. Övriga språk har lärts och lärts ut i mindre omfattning. Idag har man dock tänkt om och de generationer som nu fostras, får i hög utsträckning en gedigen utbildning i engelska. Språkfrågan gör att när man befinner sig i östra delen av landet, till exempel i byn Tokaj som ligger ca 10 mil från Ukraina, så är den icke ungersk-språkige utlämnad till teckenspråk, skisser och grimascher (om man inte har någon tolk till hands). Kommnuikationen med handlare, hotellvärdar o dyl blir med andra ord mycket livaktig… Men det är en oerhörd tillfredsställelse när man faktiskt lyckas förhandla sig fram till samförstånd och det är annars ytterst sällan man ställs inför sådana utmaningar i dagens trygga, västerländska samhälle.

Övergivna ungerska fabrikskomplex som förfaller

Under dessa dagar var vädret väldigt hett och fuktigt - oftast 35 grader eller mer - och för mina föräldrar var detta mycket påfrestande. En av dagarna hade jag ensam lånat deras bil och åkt till en närbelägen badsjö för ett par timmars svalkande avkoppling. Dessvärre blev bilen utsatt för inbrott medan jag låg på stranden och spanade in ungerska skönheter. Oturligt nog hade värmen gjort att vi slarvat med att tömma bilen vid mina föräldrars hotell. Vi förlorade följakligen en hel del bagage, framför allt min fars medicinlager, kläder och givetvis bilstereon.

Att anmäla stölden hos Budapest-polisen var ett äventyr i sig. Att förklara olika tings utseende och uppskattat värde för en tolkande receptionist med begränsade kunskaper i det tyska språket - som i sin tur översatte till ungerska för polistjänstemannen - var som ni säkert förstår inte helt lätt. Detta bekräftades också av den officiella översättning av det ungerska förundersökningsprotokollet som efter lång tid kom från ambassaden. Mycket av det som räknas upp är bokstavligen talat ‘goddag yxskaft’. Bortsett från denna smolk i bägaren drog ‘de gamla’ glatt vidare till Schweiz och släktingarna där. Kvar i Wien blev jag, i akt och mening att försöka åsktadkomma något vettigt av mina sista studieveckor.

Spallan väntar på att få åka kabelfärja över Donau samt i Berlin under hemresan

Till sist var det dags att ta farväl av kamraterna och lämna Österrike bakom mig till förmån för Sverige. För variations skull begagnade jag småvägar vid hemfärden, i stället för den normala motorvägen, vilket bl a inkluderade en liten kabelfärja över Donau. Det hela var mycket pittoreskt, även om biljettmannen blev irriterad när jag bad honom upprepa priset. Han hade en i mitt tycke mycket stark och grötig lokal dialekt och snäste av mig med att ‘Ni måste väl för tusan förstå vad jag säger, Ni kommer ju från Tyskland!’. Jag pekade på Spallans svenska registreringsplåtar och han ursäktade sig. Kanske skulle jag känt mig smickrad för att jag genom mitt uttal föreföll vara äkta tysk? Men under rådande omständigheter blev detta för mig tyvärr bara en sista bekräftelse på den totala brist på service-anda som så ofta gjort sig gällande under min vistelse i Österrike. Wien-bor har förvisso inom landet rykte om sig att vara snorkiga och snobbiga men denna oprofessionella attityd gör säkerligen mer skada än nytta och går ofta till överdrift.

Brasilianska dansöser värmer upp publiken inför VM-final i fotboll samt parlamentet i Wien

Min sista tid i Wien var över huvud taget inte särskilt spännande. Bortsett från universitets- och pubbesök, wienerschnitzlar, Sacher-tårtor och fotbolls-VM så var det väldigt lugnt. Jag vill dock lämna läsaren i ett positivt sinnelag och en sak som onekligen livade upp var att påven, Johannes Paulus II kom på besök. Detta var i sig tämligen kontroversiellt för trots att Österrike till övervägande delen är ett katolskt land, har det sedan lång tid pågått något av en schism mellan den lokala katolicismen och Rom. Den polskättade påven såg trött och skröplig ut men talade förvånansvärt god tyska och hade utan tvekan ett gott budskap att komma med. En 10.000-hövdad publik kunde i 37-gradig hetta ta emot hans välsignelse på Heldenplatz och tycka vad man vill om påven, en upplevelse var det under alla omständigheter.

Påven anländer i 'Papamobilen' till Wien under stort säkerhetspådrag

Eftersom min gode vän Andreas hade födelsedag samma dag, tog jag tillfället i akt att slå honom en signal. Efter att som sig bör ha gratulerat honom bad jag honom lyssna. ‘Det är någon som vill prata med dig’ sa jag samtidigt som jag höll upp mobiltelefonen mot en högtalare. Det var en värdig avslutning på min Wien-vistelse, att få möjlighet att vidarebefordra påvens välsignelse ‘live’ till en vän på dennes födelsedag. Sådant händer inte varje dag…

Täby 6 oktober 1999, John Boija